𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

18. En riskabel plan

Jag kunde inte göra mer än att utväxla en blick med Draco. Han brukade kunna läsa mig ganska bra, så jag hoppades att han förstod att jag hade en plan.
Utan att någon lade märke till mig gick jag mycket lugnt genom huset och vidare ut genom ytterdörren.
Så snart dörren stängdes bakom mig började jag springa. Gruset rasslade under fötterna på mig och andetagen rev snart i halsen, men tiden tickade sakta ut för de som behövde räddas, så jag hade inget annat val än att fortsätta springa.
Snart sprang jag genom de stora grindarna, men jag stannade inte, utan transfererade mig i farten.
I ena sekunden sprang jag med ryggen mot herrgårdens grindar och i nästan sprang jag mot nästa par stora grindar.
Hogwarts stora metallgrindar öppnade sig lyckligtvis för mig då Severus gett mig befogenhet att gå vart jag ville.
Slottet tornade upp sig framför mig medan jag rusade över den långa stenbron mot huvudportarna.
Det hade varit så mycket enklare om jag kunnat transferera mig till rätt ställe med en gång, men både herrgården och skolan låg skyddade från allt sådant.
Att ta mig en kort distans hade jag lyckats med på Quidditchplanen för några år sedan, men jag kunde inte ta mig genom den skyddande barriären.
Bara kortare distanser innanför barriären gick, men jag vågade inte transferera mig nu ifall någon såg mig.

Entrén låg öde när jag stormade genom den och vidare ner för källartrapporna mot köket.
Till slut stod jag framför den stora tavlan som dolde ingången till skolans kök.
Flåsande flackade jag med blicken över den.
Vad tusan var det jag skulle göra här?
Jag hade hört det vid något tillfälle, men nu med stressen över mig stirrade jag bara på frukttavlan och försökte febrilt komma på vilken frukt jag skulle göra vad med.
Päronet! Jag skulle kittla päronet!
Kvickt pillade jag på frukten på tavlan och drog ett lättat, djupt andetag när jag slapp in i det stora köket.
En stor skock med husalfer tittade förbryllat upp när jag kom in till dem.
De flesta verkade vara i färd med att putsa olika husgeråd från tekannor i koppar till alla tallrikarna i guld. Bestick låg uppradade på ett av de stora borden och glas stod på ett annat.
Några husalfer kom snabbt fram till mig med vänlig uppsyn.
”Kan vi hjälpa fröken med något? Önskas en matbit? Får det lov att vara en bit kaka?”
Jag skakad snabbt på huvudet.
”Ledsen, men jag hinner inte. Var är Dobby?”

Snart hade jag fått tag i den lustiga lilla alfen med sina många mössor och omaka sockor.
Jag sjönk snabbt på huk vid honom när han förvirrat och lite oroligt såg på mig med sina stora ögon.
”Jag måste be dig om en tjänst, Dobby”, började jag.
”Jag vet vem du är. Jag har sett dig med herr Longbottom. Ni är inte som de andra i ert elevhem”, pep han och jag nickade snabbt då jag inte kände att jag hade tid att diskutera ämnet.
”Jag måste hjälpa Potter och hans vänner och jag behöver din hjälp för att kunna göra det.”
Vid de orden sträckte alfen på sig och såg mycket beslutsam ut, som om jag bett honom att beväpna sig och gå ut i strid.
”Var befinner sig Harry Potter och hans vänner?” pep han ridderligt.
”Du borde kunna transferera dig direkt dit där vi behöver vara. Men du måste ta mig med dig. Kan du göra det?”
Dobby räckte mig sin lilla hand.
”Säg bara vart vi ska, fröken Devltree.”

Jag hade räknat med att en husalf inte skulle hindras av skyddsbarriärer och kunde ta sig direkt till platsen vi behövde vara på, vilket jag nu fick bevisat. Att förflytta sig med en husalf var också mer bekvämt än att transferera sig. Det snurrade inte till på samma sätt.
Rummet vi kom till var mörkt i några sekunder innan det klickade till från något som lät som en tändare.
Sekunden senare svävade tre stora ljusklot ut i rummet och lyste upp det som i dagsljus.
”Dob..!” utropade Ron, innan Harry slog till honom på armen så att han tystnade tvärt.
Jag lyssnade mot taket och tycket mig kunna gissa att det var Dracos steg som rörde sig tvärs över golvet ovanför.
I min hand kände jag Dobby darra som ett asplöv.
”Harry Potter. Dobby har kommit för att rädda er”, pep Dobby.
”Men hur kom du..? Och varför är hon med..?”
Längre kom inte Harry innan ett högt skrik från Granger dränkte hans ord.
”Dobby kan ta med er härifrån”, sa jag kort för att inte dra ut på tiden.
Dobby nickade ivrigt bredvid mig.
Harry såg ut att försöka greppa situationen, vilket jag kunde förstå. Jag hade inte direkt skyltat med att jag var vänligt sinnad mot dem, men han verkade samla sig snabbt.
”Okej. Dobby, jag vill att du ska ta tag i Luna, Dean och Mr Ollivander och föra dem... föra dem till...”
”Bill och Fleurs hus”, sa Ron. ”Snäckstugan i utkanten av Tinworth!”
Dobby nickade igen och släppte min hand.
”Och kom sen tillbaka. Kan du göra det, Dobby?” frågade Harry.
”Självfallet, Harry Potter”, viskade Dobby och kilade bort till Mr Ollivander och tog tag i den nästan medvetslösa trollstavsmakarens hand. Den andra handen höll han ut mot Dean och Luna, men de två rörde sig inte.
”Harry, vi vill hjälpa dig!” viskade Luna.
”Vi kan inte lämna dig här”, sa Dean.
”Ge er iväg, båda två! Vi ses hos Bill och Fleur.”
Jag sneglade på Harry och märkte det spända uttrycket i hans ansikte som tydde på att han hade ont i sitt ärr.
Jag fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
Jag hoppades att Harrys värk inte var ett tecken på att Voldemort var i närheten, men förhoppningsvis berodde smärtan bara på att Voldemort var på ett riktigt dåligt humör.
Harry bad Luna och Dean att ge sig av igen och de gav efter.
Med ett pang var Dobby borta.
”Vad var det där?” ropade Lucius ovanför huvudet på oss. ”Hörde ni det? Vad var det för buller nere i källaren?”
Harry och Ron såg förskräckt på varandra.
”Draco... Nej, ropa på Slingersvans! Såg åt honom att gå och titta efter!”
Steg lämnade rummet ovanför och det blev tyst.
Jag var säker på att alla lyssnade efter ljud från källaren, så jag vände mig mot de två killarna med låg röst.
”Jag tar hand om Slingersvans. När jag gör det är det upp till er att sedan ta er till övre våningen och rädda Granger. Ni får ta Slingersvans’ stav, så att ni inte är obeväpnade. De där uppe får absolut inte veta att jag varit inblandad.”
”Varför hjälper du oss?” viskade Ron med mycket misstänksam blick.
”Spelar det någon roll? Om du tycker att ni har något annat val eller en bättre plan så får du gärna komma med den nu.”
Utan att invänta svar smög jag bort till dörren då jag samtidigt hörde steg som kom ner för trappan.
”Undan med er. Går undan från dörren. Jag kommer in nu.”
Slingersvans slog upp dörren strax efter sin varning.
Hans blick skiftades snabbt från bestämd till förvirrad när han direkt mötte min blick.
Min hand flög upp och jag slog ut fingrarna så att hela handen spärrades ut. Med ens blev Slingersvans’ blick frånvarande och lite drömmande.
Jag tog ett steg närmare honom och tog trollstaven ur hans hand.
Jag räckte den direkt bakåt mot de två killarna.
Det var Ron som kom fram och tog emot den.
”Vad gjorde du?” undrade han och såg fascinerat på Slingersvans.
”Jag hypnotiserade honom”, svarade jag enkelt.
”Okej... Då går vi upp och försöker befria Hermione”, sa Ron och gav Harry en frågande blick.
Harry nickade.
”Absolut.”
”Vad är det, Slingersvans?” ropade Lucius från övre våningen.
Jag sträckte fram pekfingret mot Slingersvans, som lugnt vände sig om.
”Ingenting! Allt är som det ska!” ropade han.
Sedan fick jag honom att backa in i rummet en bit, innan jag lät honom falla raklång på golvet och bli liggande.
”Jag ska fixa hans minne sen. Han kan få tro att ni knockade honom precis när han vände sig om för att gå”, sa jag.
De två killarna började försöka få ihop en plan medan de steg förbi Slingersvans och gick mot trappan.
I dörren stannade Harry och vände sig till mig.
”Jag antar att du inte kan hjälpa oss där uppe?” undrade han försiktigt.
Jag skakade på huvudet.
”Ledsen, men ska man rasera fienden från insidan måste man stanna på insidan. Dessutom vill jag inte riskera Draco. Får de där uppe veta min sanna lojalitet skulle de omedelbart ta Draco som gisslan för att få mig att samarbeta. Den risken vill jag inte ta.”
Harry granskade mig för ett ögonblick, som om han försökte förstå mitt motiv och mitt sätt att tänka.
Till slut nickade han bara, innan han och Ron smög upp för trappan till övre våningen. Jag hoppades att de skulle klara sig.
Jag lutade mig över Slingersvans för att trixa lite med hans minne. Han skulle minnas att han sett de två killarna stå mot väggen inne i mörkret och sedan att han vänt sig om för att svara Lucius. I samma stund som han avslutat sin sista mening hade något överfallit honom och han mindes sedan inget mer.
Ett sådant minne var nog trovärdigt, även om de inte kunde lista ut hur det hela gått till.