𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

24. Slutgiltigt

Ljudet av fotsteg hördes både från stora salen och utanför slottet.
Dödsätarna samlade sig framför entrén, på andra sidan om den lilla innergården, medan de som befunnit sig i skolan tog sig ut på entrétrappan för att se vad som hände.
Jag höll mig lite åt sidan och lät dem passera oss.
Ingen såg nämnvärt på oss, så jag anslöt mig till horden med människor som sökte sig ut framför entrén.

(Bilden är från en serietidning som jag dessvärre inte minns vem som gjort. Tyckte den passade så bra här.)

Hagrid stod gråtande med Harry i famnen och Dödsätarna stod samlade i en halvcirkel bakom honom.
Voldemort gick förbi Hagrid och stod med ett stort leende över ansiktet för att möta skaran som steg ut på trappan.
McGonagall skrek först och det följdes snabbt av flera plågade utrop och protester som snabbt gick över till vrål och smädelser som kastades mot Dödsätarna.
”TYST!” skrek Voldemort.
Han åstadkom en knall med en skarp ljusblixt från sin trollstav, vilket fick alla att tystna.
”Alltihop är över! Lägg ner honom vid mina fötter, Hagrid, där han hör hemma!”
Hagrid gick sorgset fram och lade ner Harry vid Voldemorts fötter. Sedan backade han tillbaka till sin plats med skägget dränkt i tårar och huvudet slokande.
Voldemort började högfärdigt trampa runt vid Harry.
”Ser ni? Harry Potter är död! Fattar ni nu, era vilseledda stackare! Han var aldrig någonting annat än en pojke som förlitade sig på att ni andra skulle offra sig för honom!”
”Han övervann dig!” vrålade Ron och med ens släppte Voldemorts förtrollning som fått skaran på Hogwarts trappa att tystna.
Alla på skolans trappa började ropa och skrika igen, tills Voldemort på nytt släppte lös en knall och en blixt med sin trollstav.
”Han dödades medan han försökte smyga sig ut från slottsområdet. Dödades medan han försökte rädda sig själv...”
Voldemort avbröts av att Neville kastade sig fram för att anfalla.
En ljusblixt träffade Neville och avväpnade honom så att han föll med ett stön till marken.
Voldemort kastade undan Nevilles trollstav och såg skadeglatt på honom.
”Vem har vi här då? Vem är det som frivilligt har erbjudit sig att visa hur det går för dem som fortsätter kampen när striden är förlorad?” väste Voldemort nöjt.
Bellatrix skrattade till med förtjusning.
”Det är Neville Longbottom, herre! Pojken som har gett syskonen Carrow så mycket bekymmer! Son till Aurorerna, om ni kommer ihåg?”
”Javisst, det kommer jag ihåg.”
Voldemort såg på medan Neville kämpade sig upp på fötter igen, nu helt obeväpnad och mitt i ingenmanslandet mellan Hogwarts försvarare och Dödsätarna.
”Men du är väl renblodig, eller hur, min käre gosse?” frågade Voldemort Neville, som nu stod med sina tomma nävar hårt knutna.
”Än sen då?” sa Neville högt och trotsigt.
”Du visar kraft och mod och du härstammar från en fin familj. Du kommer att bli en mycket värdefull Dödsätare. Vi behöver folk av din sort, Neville Longbottom.”
”Jag går med er när helvetet fryser till is! Dumbledores armé!” skrek han och svarades av bifall av höga rop från skaran på trappan.
”Som du vill. Om det är ditt val, Longbottom, återgår vi till den ursprungliga planen. Må det falla över ditt huvud”, sa Voldemort silkeslent, men så hotfullt att de flesta skulle ha backat, men Neville stod orubbligt kvar.
En ful, vanskapt fågel flög plötsligt ner från ett trasigt fönster i skolan och landade på Voldemorts hand med ett mögligt, spetsigt föremål i näbben.
Sorteringshatten.
”Det blir inget mer sorterande på Hogwarts. Det blir inga olika elevhem mer. Min ädle stamfaders, Salazar Slytherins, emblem, sköld och färger kommer att räcka till för er alla, eller hur, Neville Longbottom?” sa Voldemort och riktade trollstaven mot Neville.
Voldemort tvingade ner hatten över Nevilles huvud tills det täckte ögonen på honom.
Det gick en vågrörelse bland skaran på slottstrappan och som en man höjde Dödsätarna sina trollstavar.
Jag höll nästan andan och släppte Dracos hand för att gå närmare.
”Neville ska nu demonstrera vad som händer med alla som är dåraktiga nog att fortsätta motståndet mot mig”, sa Voldemort och med en snärt med trollstaven fick han hatten på Nevilles huvud att fatta eld.
Det var droppen.
Jag kastade mig fram ur folkmassan och sprang fram till Neville.
Dödsätarna var på väg att börja bombardera mig med förbannelser, men Voldemort höjde en hand och stoppade dem.
Med ett ryck drog jag hatten av Neville och fick den att slockna tvärt.
Neville mötte min blick och såg lättad ut.
”Fröken Devltree.”
Den mjuka men kalla rösten fick mig att vända blicken mot Voldemort.
”Står inte du på fel sida nu?” frågade han.
Jag fnös.
”Jag har aldrig stått på din sida och det kommer jag aldrig att göra. Vill du skada någon här får du gå genom mig först.”
Mitt trotsiga svar fick Voldemorts ögon att vidgas av vrede.
”Efter allt jag gjort för dig?!” fräste han.
”Som att döda min far, menar du? Jag har motarbetat dig från insidan sedan första dagen du trodde att jag hjälpte dig. Hur tror du att Harry undkom dig för några dagar sedan? Att han magiskt gick genom dörren för att komma ut? Du har alltid varit blind för vilka som verkligen står på din sida och vilka som inte gör det, men så inbillar du dig att du kan styra med våld också. Högmod har alltid varit din största svaghet!”
”Det räcker! Avada Kedavra!”
Jag höjde handen och skapade min knappt synliga skyddsbarriär. Den gröna blixten slog emot den och splittrades i grön rök som svepte förbi mig och Neville utan att lämna minsta skada.
Voldemort stod som förstenad för ett ögonblick och såg ut att försöka komma underfund med vad som egentligen hänt.
Jag räckte hatten åt Neville och drog upp mina ärmar.
”Min tur!” spottade jag och drog upp de demondjursliknande varelserna som jag kunde frammana ut marken och skickade dem mot skaran av Dödsätare.
I samma stund bröt ett kaos ut från skolans yttre gräns. Kentaurer och Hagrids bror Graup kom dundrande. Kentaurerna avfyrade pilar som fick Dödsätarna att lämna sina led och skingras medan de försökte försvara sig.
Jag fortsatte att kasta förbannelser och eldklot mot Dödsätarna. Nu hade jag ingen anledning att dölja det faktum att jag inte använde trollstav längre.
Bredvid mig drog Neville något silverskimrande ur hatten med glittrande, rubinsmyckat fäste.
Med ett språng var han framme vid Nagini och jag såg hur han med en kraftfull rörelse högg huvudet av ormen i ett enda hugg.
Med skadeglädje såg jag Voldemort stå med munnen öppen i ett vrål av raseri medan Naginis huvud snurrade genom luften och dunsade i marken vid hans fötter.
Sedan var kaoset över oss.
Testraler och hippogriffer anföll från luften, Graup pucklade på Dödsätarna med nävarna och kentaurerna sköt pilar i strida strömmar medan de kom dundrande mot oss.
Jag tyckte mig skymta nya kämpar som anlände för att drabba samman med Dödsätarna, men jag hade svårt att lägga märke till sådant i det kaos som plötsligt svärmade runt mig.
”HARRY! VAR E HARRY?” vrålade Hagrid och jag märkte att Harry var borta från sin plats där han legat lite tidigare.
Jag log lite för mig själv när jag kände att jag fick en teori om vad som pågick.
Jag återgick sedan till mitt stridande och mina förtrollningar och förbannelser flög tätt mot Dödsätarna.
Striden blev så vild att de flesta trängdes in i slottet igen, men jag stod så långt ute på gården att jag blev mitt i kaoset på utsidan.
Jag hoppades att Draco var okej medan jag kastade mina starkaste förbannelser på Voldemorts jättar som försökte slå sig fram till slottet.
Neville hade också lämnat min sida medan jag stod stadigt och delade ut stora skador åt de gigantiska jättarna.
Till slut hade den sista jätten fallit när de flesta började dra sig tillbaka.
Striden inne i slottet stannade plötsligt av och överraskade utrop hördes där inne.
”Harry!”
”Han lever!”
Utropen kvävdes omedelbart och jag skyndade mig in för att se vad som hände.
Dörren till stora salen var blockerad med så många att jag inte kunde se ordenligt vad som hände där inne, men jag fick en skymt av Harry och Voldemort som långsamt cirklade runt varandra medan de mätte varandra med blicken.
Voldemort försökte som vanligt att försvaga allas förtroende för Harry genom att påstå att Harry bara lät andra dö för honom.
Harry svarade lugnt och stilla på varje fråga och sa sedan att Voldemort inte visste så mycket om magi som han trodde.
Samtalet och cirklandet i salen pågick en god stund och jag väntade lika andlöst som alla andra.
Jag hörde när Harry började tala om Severus och kände att det värmde mitt hjärta att Harry verkade veta hur det egentligen låg till med den saken. Han upplyste alla om Severus’ sanna inställning i det hela och klargjorde hur allt gått till.
Att Severus älskat Lily och att han i samma stund som Voldemort hotat henne bytt sida för att stå vid Dumbledores sida.
Att Voldemort låtit sig luras och att Severus var största anledningen till att allt nu skulle falla.
Jag log lite för mig själv medan jag lyssnade så mycket jag kunde på det Harry sa.
Det här ville jag definitivt återge åt Severus så mycket jag kunde.
Även om Severus var lite av en surpuppa, så var han ändå godhjärtad.
Han skulle nog vifta bort allt som Harry sagt, eller kanske inte nämna det så mycket alls, men jag visste att det skulle betyda något för honom att få höra det.
Harry kallade dessutom Voldemort för Dolder, vilket var ett ganska genialt sätt att ta ner Voldemort till en mer mänsklig nivå. Det retade Voldemort och hade sin tydliga effekt.
Framför allt när Harry började prata om att Voldemort borde ångra lite av sina gärningar och inse hur fel han handlat.
Tanken slog mig att det faktiskt var Dracos stav som Harry höll i handen fortfarande.
Sekunden senare sa Harry något som överraskade mig.
”Du fattar visst fortfarande inte, Dolder? Det räcker inte med att bara äga staven! Att hålla i den, att använda den, gör den ändå inte till din. Hörde du inte vad Ollivander sa? Trollstaven väljer trollkarlen... Fläderstaven erkände en ny herre innan Dumbledore dog, nån som inte ens hållit i den. Den nye herren avlägsnade staven från Dumbledore mot hans vilja, utan att riktigt inse vad han hade gjort eller att världens farligaste trollstav hade gett honom sin tro och lydnad... Fläderstavens sanna herre var Draco Malfoy.”
Jag hade inte ens tänkt på det.
Draco hade avväpnat Dumbledore i tornet den där kvällen och Harry hade övermannat Draco i herrgården.
Jag undrade vad Draco skulle säga när han fick höra att han för en tid varit fläderstavens sanna herre.
Försiktigt såg jag mig om i jakten på Draco, men han gick inte att hitta. Jag fick fråga honom senare om han hört vad Harry sagt och höra vad han hade för tankar om det.
De sista orden yttrades och sekunden senare fylldes salen av det varmröda, gyllene ljuset av den uppstigande solen.
I den stunden vrålade Voldemort sin besvärjelse samtidigt som Harry sa sin.
Det var Avada Kedavra mot Expelliarmus.
Folk skrek till när de två besvärjelserna krockade med varandra och bildade en smäll som kunde ha kommit från en kanon.
Sekunden senare såg jag Voldemorts stav virvla snurrande genom luften över rummet.
Jag höll nästan andan när staven seglade mot Harry och han fångade den i sin fria hand som om han visste exakt hur staven skulle färdas i sin bana.
Voldemort föll till golvet – fälld av sin egen besvärjelse som studsat tillbaka mot honom.
En sekund passerade under total, kompakt tystnad.
Sedan lät det som om taket skulle lyfta när vrål och hurrarop exploderade i salen. Folk kastade sig fram mot Harry. Alla ville gratulera honom, röra vid honom, visa sin vördnad och respekt.
Själv stod jag kvar vid dörren och log lite för mig själv.
Jag visste att min tilltro för honom inte varit felplacerad, även om jag varit beredd att utföra gärningen i hans ställe om det inte gått som det varit tänkt.
Han hade många timmar framför sig med gratulationer, glädje och sorg.
Jag väcktes ur mina tankar när en hand lades på min axel.
Jag hade nästan väntat mig att möta Draco, men såg istället upp på Blaise.
”Vad gör du här?” sa jag överraskat och besvarade kramen han gav mig.
”Jag var med i gruppen som återvände med Snigelhorn från Hogsmeade. Vi kom precis lagom för att vara med i den här sista striden.”
När jag släppte Blaise fick jag syn på de andra eleverna från Slytherin som följt med honom.
Theodore, Millicent och Tracy.
De log mot mig och vi utväxlade kramar av glädje över att vi alla klarat oss och att allt var över.
Det blev många blandade känslor då vi gladdes över segern och samtidigt sörjde de vi förlorat.
Jag behövde bara tänka på hur nära det varit att jag förlorat Severus för att trovärdigt visa sorg över hans påstådda bortgång.
Alla hade förlorat någon och jag kände mig nästan bortskämd som egentligen hade återfått minförlust, även om jag för en kort stund hade förlorat honom.
Bucky hade inte visat sig, så jag antog att Severus fortfarande sov tryggt i sin säng i Wicker Hall.

Det var så många som var döda.
Skrämmande många.
Jag fick det till ett drygt femtiotal.
Både vuxna och barn.
Det faktum att allt faktiskt var över lade sig sakta över mig och när jag återförenades med Draco och hans föräldrar kändes det som att min spända vaksamhet äntligen lade sig till ro.
Dödsätarna var antingen infångade, dödade eller på flykt.
Malfoys hade skonats från allt sådant då Harry gick i god för att de ångrat sig och visat sig ta avstånd från Voldemort redan innan han dog.
Tydligen hade Narcissa ljugit Voldemort rakt i ansiktet när hon sagt att Harry var död i Förbjudna skogen, precis innan de börjat gå mot skolan.
Det var verkligen tåga i henne när det gällde att försvara sin familj. Det kunde inte förnekas.
Både Narcissa och Lucius hade gråtande kramat mig tillsammans med Draco i en enda stor familjekram.
Det var nu öppet att jag motarbetat Voldemort hela tiden och tydligen var de lite stolta över det. De hade trots allt insett att de haft fel som följt sin herre och nu var jag nästan lite som deras lilla halmstrå som de kunde gripa efter.
Jag fick sitta med dem och äta i stora salen när mat dukades fram på långborden och Lucius gav mig ofta en klapp på axeln medan Narcissa sträckte sig förbi Draco för att lägga sin hand på min andra axel, eller bara stryka mig lite över ryggen. Annars strök hon ofta Draco över ryggen eller strök honom över huvudet, som för att bekräfta för sig själv att han levde och mådde bra.

Till slut var tröttheten för mycket för mig.
Att åka hem vore frestande, men då skulle säkert Narcissa och Lucius följa med.
Det kändes som att jag helst ville göra allt för att undvika att avslöja Severus, så jag föreslog till slut att vi alla skulle ta oss tillbaka till herrgården, vilket de alla verkade uppskatta.
Vi var alla väldigt trötta och hade varken ätit eller sovit på många timmar.
Jag planerade att kalla Kväk till mig i herrgården och be honom att rapportera om Severus’ tillstånd för mig.
Bucky skulle inte behöva vika från hans sida alls förrän jag var tillbaka i slottet och kunde se honom själv.
Alla händelser tog ut sin rätt och jag kände starkt att jag skulle somna så snart jag lade huvudet på kudden.
Det här hade utan tvekan varit det mest traumatiska dygnet i hela mitt liv och det sade en hel del.