𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

1. Mötet i herrgården

Det var tyst och stilla i den stora hallen på Malfoys herrgård. Jag stod helt stilla och lyssnade mot våningen ovanför, men kunde inte höra några röster eller andra tecken på vad som pågick där uppe.
Min ursäkt att jag ville stå i hallen och vänta på Severus hade varit en utomordentlig undanflykt för att slippa vistas i det kusliga långa rummet med alla Dödsätare. Jag tyckte bara synd om Draco som satt där uppe med sina föräldrar och fick bevittna Voldemorts lek med den stackars kvinnan.
Charity Burbages enda brott hade varit att lära elever om mugglare i Hogwarts. Ett avskyvärt brott om man frågade Voldemort eller någon av Dödsätarna. Jag ville inte ens veta vad Voldemort planerade att göra med henne, men dessvärre skulle jag förmodligen få se det med egna ögon innan kvällen var över.

Känslan av transferenser nådde mig.
Två personer hade precis anlänt utanför grindarna till herrgården.
Precis som med Dracos magi kunde jag känna igen Severus’, så jag visste att han var en av personerna som nu var på väg mot herrgården.
Jag tog ett djupt andetag och rörde lite uppmjukande på axlarna. Den gröna sammetsklänningen hade lite småkliande sömmar, men annars var den helt okej. Mitt röda hår var uppsatt och jag bar min silverorm om halsen som jag fått av Draco för några år sedan. Glimmer låg slät och stilla om min hals, men kunde röra på sig vid behov. Ett levande smycke, som det kallades. Som en nervös vana rörde jag vid det släta silvret som fått temperatur från min hals.
Precis innan fotstegen hördes utanför dörren sänkte jag handen igen för att stå rakryggad och prydlig.
Dörren öppnades och Severus steg in tillsammans med Yaxley.
Severus mötte direkt min blick, men vi sa inga ord. En kort nickning var allt som behövdes.
”Fröken Snape”, sa Yaxley artigt.
”Devltree”, rättade jag honom.
”Fröken Devltree... Så du har inte tagit din fars namn?”
”Vi tyckte det var onödigt. Devltree är dessutom ett anrikt namn som vore synd att byta bort allt för snabbt”, sa Severus lugnt och lite kyligt.
Yaxley nickade bara.
Nervositeten var märkbar hos honom.
Severus var lika iskallt lugn som han brukade.
Yaxley gick något steg före Severus när vi alla tre rörde oss mot trappan upp till andra våningen.
När Yaxley inte såg höjde Severus handen och rörde lätt vid min kind med baksidan av sin hand. Våra tankar hade ett snabbt utbyte av minnesbilder och kortfattad information och sekunden senare var det över. Ingen av oss rörde en min. De korta kommunikationerna hade blivit en rutin för oss. Han visste nu precis vad som väntade i rummet vi var på väg mot och han hade en hyfsad uppfattning om hur de senaste dagarna sett ut i herrgården.
Själv visste jag vad hans ärenden handlade om och jag delade hans vetskap om läget bortom herrgården. Ingen av oss rörde en min och folk som såg oss hade nog tolkat Severus’ enkla beröring som en faderlig gest.
Yaxley tvekade lite utanför dörren till den stora salen, men Severus tog tag i bronshandtaget utan större dröjsmål.
Vi steg in alla tre i det lite mörka rummet som var helt tyst, trots att det satt ganska många i det.
”Yaxley, Snape. Ni kommer i allra sista minuten.”
Voldemorts kalla röst hördes ur skuggorna där han satt i sin stol. Den öppna spisen bakom honom kastade långa skuggor i rummet och den djupaste skuggan satt han själv i. ”Severus, sätt dig här”, sa Voldemort och gjorde en gest mot stolen på sin högra sida. ”Yaxley – bredvid Dolochov.”
Jag följde med Severus fram till hans plats och ställde mig strax bakom honom när han satte sig på stolen. Min blick hölls hela tiden lågt, men jag kunde ändå se den lealösa kroppen som hängde upp och ner över det blanka, mörka bordet.
Jag kastade ingen blick mot Malfoys då jag inte ville se något som jag inte kunde göra något åt. Jag visste ändå hur spänd och blek Narcissa var, hur knäckt och sliten Lucius var och hur nervös och skrämd Draco var. Jag kunde inte göra så mycket just nu i vilket fall som helst. Just nu var jag där som favoritens dotter och en exemplarisk flicka. Min fasad fick inte avslöja något om vad jag egentligen tyckte om situationen.
Voldemort vände sig direkt till Severus och samtalet började med en diskussion om huruvida Potter skulle förflyttas på lördagen vid mörkrets inbrott eller den trettionde. Jag lyssnade inte så noga. Severus och jag skulle säkert tala om det vid ett snare tillfälle i vilket fall som helst.
Det jag iakttog var de samlades reaktioner på samtalet. Severus brukade vilja se mina minnesbilder av tillfällen i efterhand för att se sådant som han inte själv hade möjlighet att iaktta. Jag såg tydligt avundsjukan i många ansikten när Voldemort hela tiden verkade värdesätta Severus’ åsikter och uttalande mer än alla andras. Det var tydligt vem som var favoriten i rummet och vad de andra tyckte om saken var minst lika tydligt.
Min blick vandrade från ansikte till ansikte, även om jag höll blicken borta från Malfoys. Hur de såg ut visste jag redan och deras ansikten var inte relevanta i det här läget.
Den planen blev avsevärt svårare när Voldemort bad om att få Lucius’ trollstav. Lucius gjorde det stora misstaget att med en knappt märkbar handrörelse avslöja att han för en sekund trott att han skulle få ta emot Voldemorts stav i utbyte.
Hånet började och växte sig större när Voldemort pratade om Tonks och Lupins bröllop. När Voldemort vände sig till Draco och frågade om han skulle sitta barnvakt åt valparna löpte en iskall kåre ner för min rygg.
Jag avskydde när Voldemort hånade Malfoys och den avskyn var som värst när Draco drogs in i det. Jag fick stålsätta varje fiber i min kropp för att inte röra en muskel.
Skrattsalvorna ljöd i rummet när alla njöt av att se Malfoys bli nedtryckta samtidigt som de var extremt villiga att ställa sig in hos Voldemort.
Till slut höjde Voldemort handen och alla tystnade tvärt. Sedan höjde han Lucius’ trollstav och väckte liv i professor Burbage som hängde i luften ovanför bordet. Hon började jämra sig och såg ut att kämpa mot osynliga rep som höll fast henne. Voldemort frågade om någon kände igen deras gäst. Severus svarade helt oberört att han kände igen henne, men Draco skakade ryckigt på huvudet.
Precis som jag väntat mig så var hennes lektioner det som gett Voldemort anledning att behandla henne som han gjorde. Men det största brott hon gjort var tydligen en tidningsartikel i The Daily Prophet som hon skrivit. En där hon ventilerat sina åsikter om att värna om mugglarfödda och att även acceptera varulvar som fullvärdiga medlemmar i trollkarlsvärlden. Självklart var det oförlåtligt i Voldemorts ögon. Föraktet och hatet dröp om hans röst när han talade om att göra sig av med de som ansågs ovärdiga att bära den magiska genen.
Som avslut dödade han Burbage så att hon till slut damp ner på bordet.
Flera av de samlade hoppade till av braket som fick hela bordet att skaka. Draco ramlade till och med ner på golvet av förskräckelsen.
”Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt och Nagini gled villigt ut på bordet för att ta för sig.

När Nagini slukat den döda kroppen började folk lämna mötet. Hur gärna jag än ville följa med Draco och hans familj när de sökte sig till andra delar av herrgården så stod jag ändå kvar vid Severus medan han växlade några sista ord med Voldemort.
”Envisas din dotter fortfarande med att bli en Malfoy?” frågade Voldemort med lätt kylig ton.
”Det tvivlar jag inte på.”
Severus lät lugn och oberörd.
”Det finns finare familjer, vet du... Men Malfoys har förstås ett ofläckat släktträd. Jag antar att deras rena blod är mer än man kan hitta i många andra kandidater”, sa Voldemort och strök Nagini över ryggen när hon ringlade förbi honom för att lägga sig vid spisen och vila efter sin stora måltid.
Det var som om han ville njuta lite extra av det faktum att den döda kroppen låg i Naginis buk genom att känna på den svällda ormen när hon passerade honom.
”Med en mor som din dotter så borde i alla fall deras barn bli värda sin vikt i guld. Jag kan kanske se fördelarna med att de håller ihop. Låt oss hoppas att de gifter sig snarast nu när de går ut skolan. De blir väl arton ganska snart efter att de gått ut sitt sista år?”
”Stämmer. Jag tror nog att bröllopsplanerna börjar så snart de har skolgången avklarad.”
”Ja. Deras sista år borde bli minnesvärt. Vi har trots allt gjort en hel del förbättringar som kommer att förgylla utbildningen för de som är värdiga att få den...”