𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

25. En ny dag

Det kändes overkligt när jag vaknade följande morgon.
Gårdagen hade varit så enormt händelserik att jag inte riktigt kände att jag hängt med.
Innan jag gått och lagt mig dagen innan hade jag kallat på Kväk och fått bekräftat att Severus mådde bra, men fortfarande sov.
Jag bad honom att hålla det vakande ögat på Severus medan Bucky fick ordna lite i köket.
Severus skulle behöva äta något snart, så det var lika bra att det fanns färdigt förberett när han vaknade.
Natten hade jag sedan tillbringat tätt i armarna på Draco.

Herrgården var samma byggnad som den alltid varit.
Ändå var det så oerhört annorlunda.
Det fanns inga Dödsätare kvar.
De som inte dött eller fångats in var på flykt och då herrgården blivit känt som ett Dödsätarnäste så vågade ingen komma i närheten av den av risken för att åka fast i en auror-räd.
Alla rum var tysta och tomma igen.
Draco och jag vaknade tidigt på morgonen då vi lagt oss så tidigt kvällen innan.
Lucius och Narcissa hade suttit uppe länge efter att vi gått och lagt oss. De var stressade och jagade efter allt som hänt, så jag förstod dem. Harry hade gått i god för dem, men de vågade nog ändå inte slappna av helt än.
Lucius hade redan suttit i Azkaban en gång, så han var säkert orolig för att hamna där igen.
Oroade sig för sin familj gjorde han säkert också.

Draco och jag ordnade vår egen frukost i köket och åt under tystnad.
Efteråt tog jag ett lite djupare andetag, vilket fick Draco att se på mig.
”Ska vi åka till Hogwarts och hämta våra saker?” föreslog jag.
Han höll min blick en stund.
”Jag vet inte om jag klarar av att åka tillbaka dit...” mumlade han.
”Jag kan åka själv och hämta våra saker”, föreslog jag istället.
Han suckade lätt och skakade på huvudet.
”Nej. Går du någonstans så kommer jag med dig. Vi var bara åtskilda för några ögonblick i går och det räckte mer än väl för att göra mig nervös. Men då åker vi nu, så att vi kanske hinner därifrån innan någon ser oss.”
Jag log lite och vi reste oss för att snabbt duka undan resten av frukosten.
Draco fick skriva en lapp åt sina föräldrar som han lämnade på köksbänken, innan vi lämnade herrgården.

Vi blev stående utanför grindarna en god stund efter att vi anlänt till Hogwarts.
Det ståtliga slottet var fullt med skador och rök steg fortfarande vagt från bränder som släckts efter striden.
Det var en ganska sorglig syn, även om jag visste att skolan skulle byggas upp igen och återgå till sitt ursprungliga skick så snart man hade tid att ordna med den saken.
Först skulle man nog ta sig tid att sörja de bortgångna och låta allt lugna sig.
Sedan skulle återuppbyggnaden börja.

Draco tog min hand och vi betraktade den tysta platsen.
Ingen syntes till, men så var det också väldigt tidigt på morgonen.
Det gyllene morgonljuset glittrade i daggdropparna i gräset runt oss och det enda som hördes var några få fåglar som kvittrade glatt.
Till slut började vi gå och vi strosade sakta över den spruckna och halvtrasiga bron.
Den gick att gå på, men man fick gå runt ställen där bitar saknades och stenräcket på sidorna var inte alltid intakt.
Vi var mer än halvvägs framme vid slottet när Draco stannade.
Jag vände mig mot honom och gav honom en frågande blick.
”Jag vet att jag har pratat om det förut och att du egentligen redan sagt var du står i frågan, men jag vill ändå göra det igen. Rent officiellt alltså.”
Jag höll hans blick och väntade på det han ville säga.
Han släppte plötsligt min hand och tog tag under armarna på mig.
Jag lät honom lyfta mig, så att jag satte mig på stenräcket på den hyfsat hela delen av bron som vi befann oss på.
Vi var nu ansikte mot ansikte, även om han vuxit om mig lite det senaste året.
”Jag har tänkt en del... Jag är trots allt myndig nu och mina föräldrar har inte så mycket att säga till om längre, så jag har börjat fundera på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har alltid trott att jag skulle gå i min fars fotspår och jag trodde tidigare att det var det jag ville göra. Jag har aldrig tänkt utanför den ramen tidigare... Men så kom du...”
Han log lite mot mig innan han fortsatte.
”Du har en helt annan syn på livet än jag vågat ha. Du ser på allt med ett ljust hopp och hittar en framtid som låter så oerhört mycket mer lockande än den jag trodde att jag var ämnad för... Vill du fortfarande bli handelsman?”
Jag log lite och nickade.
”Jag har övervägt att bli alkemist och det skulle ju passa utmärkt med en handelsman i familjen”, fortsatte han. ”Bara den tanken slog mig så ändrades hela mitt tankesätt. Jag ser oss resa runt i världen tillsammans. Du samlar ingredienser och jag kanske använder lite i farten under resan, eller så hjälper jag dig medan vi reser och experimenterar när vi kommer hem. Jag ser oss i alla fall bo tillsammans i ditt slott och om några år så kanske vi utökar familjen med barn och bygger ett trivsamt liv för oss i Wicker Hall, helt utanför Ministeriets kontorsjobb och bortom alla Dödsätarfördomar och krävande föräldrar. Visst ska vi ha kontakt med mina föräldrar, men efter allt som de utsatte mig för bara för status och ära så känner jag att jag behöver lite distans från dem i framtiden. Jag vill hitta mig själv. Alltså verkligen hitta mig själv och se vem jag skulle vara utan pappas inflytande. Bygga upp mitt eget liv, själv, med dig. Men för att göra det måste jag börja i rätt ända och det tar mig till min slutgiltiga fråga... Vill du gifta dig med mig, Eveline Morgance Devltree?”
Leendet växte fram i mitt ansikte.
”Ja, Draco Lucius Malfoy. Det har jag aldrig tvivlat på att jag vill.”
Han log lite och vi skulle förmodligen ha kysst varandra där och då, om vi inte båda reagerat på fotstegen som närmade sig på bron.
Vi vände på huvudet samtidigt och fick syn på Harry som kom gående.
När vi fick syn på honom stannade han.
”Stör jag?” undrade han.
”Kan man få fria ifred här, kanske?” frågade Draco.
”Åh. Ursäkta. Vill ni att jag kommer tillbaka senare?” Draco suckade.
”Nej, det var nog inte så romantiskt som jag hade tänkt mig med rykande ruiner i bakgrunden... Ville du något?”
Draco lät varken irriterad eller otrevlig, vilket var en ganska behaglig förändring.
”Jag skulle vilja prata med din flickvän lite.”
Draco ryckte på axlarna.
”För all del.”
Harry kom lite närmare innan han stannade igen.
”Är det sant att du inte har en trollstav? Jag tyckte att jag såg det under striden.”
Jag skakade på huvudet.
”Nej. Ingen trollstav. Aldrig haft någon och när jag tänker efter så har jag nog aldrig rört vid en heller.”
Harry höjde på ögonbrynen och såg lite förbluffad ut.
”Men du hade ju en på lektionerna”, påpekade han.
”Nej. Jag hade en träpinne. En rätt snygg pinne kanske, men en pinne likväl.”
”Så du har aldrig ens rört vid en?”
Jag skakade på huvudet igen.
Han log lite snett och drog fram sin trollstav ur kläderna.
”Vill du testa?” undrade han.
”Inget illa menat, Potter, men om Eveline ska leka med en stav så ska det vara min”, kom det från Draco.
För ett ögonblick såg jag bara ut i luften medan jag tog in vad Draco sagt.
Både jag och Harry såg på Draco, innan vi alla tre började skratta.
”För all del. Det kan jag respektera”, skrattade Harry och satte undan sin trollstav igen.
”Men på tal om det”, tillade han och drog fram Dracos stav ur kläderna. ”Vill du ha tillbaka den?”
Harry höll fram den mörka havtornsstaven med handtagsänden mot Draco.
Draco såg på den och suckade.
”Jag antar att jag skulle kunna använda den tills jag fått tag i en ny”, sa han och tog emot trollstaven från Harry.
”Det är ju trots allt trollstaven som gjorde slut på Voldemort”, sa Harry uppmuntrande.
”Det var nog trollkarlen som höll i den som lyckades med det, men lite speciellt är det ju...”
Draco såg inte på Harry när han sa det, men det var ändå storsint av Draco att säga något sådant.
Harry svepte med blicken över Draco när Draco tagit emot trollstaven och kände lite på den.
Min blick vandrade mellan de två killarna.
De skulle nog aldrig bli vänner, men det verkade som att de lagt fientligheterna bakom sig.
Harry vände sedan sin blick mot mig.
”Har du tid att prata en stund? Om Snape?” 
Jag mötte Harrys blick och nickade.
”Jag kan lämna er ensamma en stund. Vill du mig något så är jag i elevhemmet”, sa Draco till mig.
Jag mötte Dracos blick och log lite.
”Jag kommer och söker upp dig sen”, lovade jag.
Draco kysste mig på kinden, innan han lämnade mig och Harry ensamma på bron.
Jag följde Draco med blicken en stund, innan jag såg på Harry, som ställde sig en bit ifrån mig och lutade sig mot stenräcket.
För ett ögonblick var det bara tyst.
”Du visste hela tiden... eller hur?” undrade han sen.
”Om Severus och hans inställning till saker, menar du?”
Harry nickade, utan att ta blicken från något i fjärran.
”Ja, det gjorde jag... Han berättade ganska tidigt för mig... Jag tror att han inte ville att jag skulle tro att han var helt igenom ond”, svarade jag.
Harry suckade.
”Det var oerhört modigt av honom... Jag önskar att jag hade vetat tidigare, men jag antar att det hade förstört hela planen... Vet du var han är nu, föresten? Några gick till Spökande stugan för att hämta hans kropp, men han var inte kvar.”
Jag nickade.
”Jag har en gravgård där hemma... Eftersom han adopterade mig så anser jag att han är familj, så jag tyckte att han kunde få begravas där resten av mina anfäder vilar... Det känns bättre att ha honom nära...”
Harry nickade igen.
”Jag kan förstå det... Mina föräldrar är ganska långt borta och Sirius har ju ingen grav alls... Att samla alla på ett ställe måste vara det bästa man kan göra med tanke på omständigheterna.”
”Jo...”
Det var tyst en stund igen, innan Harry rätade lite på sig och vände sig mot mig.
”Hur kommer det sig att du inte har någon trollstav?” undrade han.
Jag suckade och såg ut över bergen bortom skolan.
”I början ville mina föräldrar att jag skulle bli en obscurus... Men jag lärde mig att använda magi i smyg och när jag inte stängde in magin, utan använde den, så blev det inte så... Sedan upptäckte de att jag var rätt bra på att trolla utan trollstav, så då ville de se vad jag kunde göra... Jag kan faktiskt alla tre av de oförlåtliga, vilket var bland det första som mina föräldrar ville lära mig. Jag var förstås närmare tolv innan jag fick grepp om dem, men det gick...”
”Verkligen?”
Harry lät överraskad och jag nickade.
”Transferera mig lärde jag mig också ganska tidigt... Jag antar att det var alla mina försök att fly som gjorde att jag började förflytta mig korta distanser i början. Sedan allt längre... Det är inte lätt att lära sig magi som jag gör, men det går.”
”Hm... Jag tror att jag transfererade mig en gång när jag var liten... Min kusin och hans kompisar jagade mig och plötsligt satt jag uppe på skolans tak... Det måste ha varit en transferering, fast jag har inte tänkt på det förrän nu.”
Jag log lite.
”Då vet du att det går”, sa jag och han log tillbaka.
”Det var faktiskt en sak som Griphook sa...”, tillade han sedan. ”Han kallade mig stavbärare och ville inte riktigt hjälpa oss med inbrottet i Gringotts i början, men en av de saker som övertygade honom var när han frågade mig om jag var vän med ”den stavlösa”. Det var dig han syftade på. Jag förstod inte riktigt vad han menade med det, men nu står det ju klart.”
Jag skrattade till.
”Ja, jag är ju faktiskt en fjärdedel svartalf på min pappas sida... Min farfar ska ha varit en svartalf, om man ska tro familjeträdet...”  
”På riktigt?” utbrast Harry och jag log brett.
”Absolut. Svartalf, vilie och djävul... Inte det mest vanliga familjeträdet skulle jag tro...”
”Hm... Konstigt nog är det svartalf jag reagerar starkast på... Din farmor måste ha haft konstig smak...”
Jag skrattade igen.
”Snarare trotsig. Hon skulle bli bortlovad till en fin familj, men stack med en svartalf som hon supit under bordet. Pappa såg inte mycket ut som en svartalf kan jag säga, men jag antar att anlagen finns där ändå. Annars kanske det inte varit fullt så lätt för mig att behärska min magi som jag gör, så jag får väl vara tacksam för turen i oturen, eller hur jag nu ska uttrycka mig.”
Harry log brett och skakade lite på huvudet.
En annan tanke slog mig och leendet försvann igen.
”Dobby klarade sig inte, va?” frågade jag.
Harrys leende smälte bort det med, innan han skakade på huvudet.
”Han är begravd vid havet... Jag kan visa dig var någon dag, om du vill.”
Jag nickade lite tankfullt.
”Jag skulle nog vilja visa min respekt med ett besök... Men det får bli när allt annat är överstökat.”
Harry nickade han med.
”Absolut... Men på tal om något helt annat... Kände du till om Nott och Zabini?”
Mitt leende kom tillbaka och jag nickade.
”Absolut. De bodde hemma hos mig under julen då deras föräldrar inte var helt nöjda med deras val. Kanske att de vill bo kvar i gästdelen av mitt slott i framtiden med. Mitt slott är ändå rätt stort... Kanske större än Malfoys herrgård...”
”Så du har ett eget slott?”
Jag nickade.
”Det ligger på Devils Keep. Ganska långt norrut, lite på västra sidan av landet, men på en egen halvö. Det är rätt fint...”

När vi väl börjat prata så flöt det bara på.
Det fanns hur mycket som helst att småprata om.
Det hade man nog aldrig kunnat tro, att Harry Potter och jag skulle ha så mycket att prata om.
Harry kanske ansåg att jag hade en ganska udda smak när det gällde killar, men det hade jag förståelse för.
Han och Draco var som sagt inte direkt några gamla goda vänner.
Ändå verkade det som att den fientliga stämningen mellan de två hade lagt sig. De tolererade varandra helt enkelt, vilket kändes som en mycket bra start.
De behövde ju inte vara vänner, bara de klarade av att komma överens.

Harry berättade att han skulle bo på Hogwarts ett tag, tills han bestämt sig för vad han skulle göra.
Under tiden skulle han hjälpa till med uppbyggandet av skolan, men han var rätt säker på att han ville rusta upp Sirius’ gamla hus på Grimaldiplan och bo där.
Han hade planer på att skapa ett liv med Ginny, men han tänkte ta sig tid med det och inte stressa fram något.
Själv frågade jag lite skämtsamt om han ville ta med sig Ginny och komma på mitt och Dracos bröllop. Det skulle han inte ha något emot och lovade att komma om Draco och jag bjöd honom.
Neville hade tydligen skvallrat om att jag hjälpt Harry en hel del under Turneringen i magiskt trekamp. Han erkände att han kände sig lite knäckt över att han inte klarat sig så bra som han trott på egen hand, men var samtidigt glad att jag hjälpt honom.
Till slut kom frågan som jag lite väntat på:

”Du kan väl trolla fram en patronus?” undrade han.
”Ja”, svarade jag innan jag insåg vart han var på väg med ämnet.
”Din patronus råkar väl möjligtvis inte vara en häst?”
”Varför undrar du det?”
Han log lite.
”Ginnys patronus är en häst, men jag har sett den och jag vet hur den ser ut. Den häst som kom galopperande till undsättning bakom skolan när den stora svärmen med dementorer anföll såg helt annorlunda ut. Jag börjar undra hur mycket du egentligen hjälpt mig genom åren, utan att jag ens vetat om det.”
Jag log lite.
”Ärligt talat har jag nog glömt mycket av de saker som jag gjort, så det är lika bra om vi inte börjar nysta i den frågan. Låt oss bara inse att jag inte känt att jag haft en anledning att vara ogin under åren.”
Harry log lite och vi bytte samtalsämne till hur vi upplevt lektionerna genom åren. Han var glad att jag fortsatt med mina lektioner med Hagrid och berättade att Neville även avslöjat hur mycket jag hjälpt dem i kampen mot Umbridge.
Känslorna pendlade mellan glädje och sorg då vi dels skrattade åt roliga minnen, men också påmindes om personer som var borta och saker som förändrats för all framtid.
Så mycket var annorlunda och förändrat, men vi var överens om att vi kunde bygga en ljus framtid om vi bara samarbetade och höll ihop.