𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

4. En annorlunda tågfärd

Synen av det stora, röda ångloket fick mig att känna mig lite bättre till mods.
Frukosten hade inte varit allt för trevlig, även om Alecto och Amycus lämnat bordet för att ta sig till Hogwarts ganska snabbt.
Så snart syskonen Carrow gått hade Bellatrix nästan direkt börjat förmana Draco om att göra familjen stolt och understrukit hur viktigt det var att göra som Severus sa.
Narcissa och Lucius hade mest suttit spänt tysta och inte velat säga så mycket med Bellatrix i rummet.
Nu var det bara de två som följde Draco och mig till tåget, vilket kändes ganska skönt.
Bellatrix ville nog inte visa sig offentligt i första taget och hon skulle säkert dessutom försöka hitta på ett sätt att vinna Voldemorts gillande igen.
Jag hade satt upp håret och bar Glimmer om halsen, så vi såg nog ganska prydliga ut, Draco och jag. Vi gick arm i arm över den trånga perrongen. Många sneglade lite osäkert åt vårt håll och det var många som steg åt sidan. Vi fick en hel del mörka blickar också, även om de flesta såg rädda ut. Det var förmodligen ganska välkänt att Draco var en Dödsätare och att hans familj stod nära Voldemort. Att den ”närheten” inte var så trevlig visste de knappast om, men i vilket fall som helst så skyddes Dödsätare som pesten av de flesta.
Säkert hade det gått en hel del rykten på skolan sedan vår dramatiska flykt strax innan skolårets slut i början på sommaren också. Jag kunde bara spekulera i vilket mottagande vi skulle få, men knappast kunde vi vänta oss öppna armar och breda leenden.

Så snart vi fått hjälp med bagaget och kramat Narcissa och Lucius sökte vi oss till den lediga kupén och satte oss nära fönstret. Draco satt innerst den här gången. Kanske hade han fått nog av Pansys närgångna försök att stöta på honom hela tiden och hoppades slippa ha henne precis bredvid sig om han satt närmast fönstret, eller så kände han sig bara osäker och utsatt. Vi hade trots allt ingen aning om vad folk trodde om oss och på ren gissning kanske folk hade lite mindre emot mig än de hade emot honom.
Narcissa och Lucius stannade inte för att vinka av tåget. Bara de kramat oss och vinkat så lämnade de perrongen för att ta sig hem igen. Jag förstod dem och ansåg att de gjorde rätt som inte hängde kvar. Folk stirrade på dem så det räckte och båda var lite för jagade och stressade för att orka hålla skenet uppe särskilt länge.
Jag tog Dracos hand i min och han kramade den i ett fast grepp.

Utanför fönstret reagerade jag på att det inte var lika många elever som skulle med tåget som det brukade vara. Kanske att mugglarfödda elever inte ens fått sina brev i år och att de förstaårselever vi såg bara kom från trollkarlsfamiljer eller var halvblod. Många hade kanske valt att hålla sina barn hemma och många av de äldre hade nog valt att inte gå de sista åren. Skolan skulle säkert kännas ovanligt tom.
En kuslig påminnelse om hur snedvriden vår värld började bli.

Dörren till kupén öppnades och Blaise Zabini steg in till oss.
”Går det bra om jag sitter här?” undrade han.
”Absolut”, svarade jag och Draco gav honom en kort nick.
Blaise satte sig mittemot Draco och såg ut på perrongen genom fönstret.
”Ganska tomt på elever i år, va?” sa han.
Både Draco och jag nickade.
”Vad har ni pysslat med i sommar då?” undrade han sedan.
”Mest varit hemma”, sa Draco.
”Har inte du ett eget hus, Eveline? Du måste ha kunnat röra dig ganska fritt där, eller har du varit hemma hos Snape hela sommaren efter att han blev din pappa?”
Jag såg lite överraskat på Blaise.
”Han adopterade mig i början på sommaren. Jag visste inte att det var allmänt känt redan.”
”Det stod i tidningen. När han blev intervjuad i The Daily Prophet så sa han att han även såg fram emot att få se sin dotter gå sitt sista år. Han sa något om att han adopterat dig efter din fars tragiska bortgång och att din mor sörjde så djupt att hon inte var kapabel att ta hand om dig längre.”
Jag nickade lite frånvarande och önskade att jag läst ut artikeln i tidningen.
Om det stod i The Daily Prophet att Severus var min pappa så visste alltså alla om det nu.
Jag undrade vad det skulle innebära.
Knappast skulle folk spontant bli överförtjusta i mig.