𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

14. Dolt och hemligt

”Fryser du?”
”Det är okej. Jag kan värma mig vid brasan när jag kommer till uppehållsrummet”, avfärdade jag, men Severus lät ändå sin trollstav blåsa varm luft på mig.
Vi gick raskt över bron mot det upplysta slottet.
Att röra på sig hjälpte mig att få upp värmen igen, men Severus’ värmeförtrollning gjorde förstås en hel del till.
”Du får gå ner till elevhemmet med en gång. Det är snart läggdags”, sa Severus medan han lät sin trollstav värma nacken på mig.
”Jadå... Vet du något om Luna Lovegood?” frågade jag försiktigt.
Det var nog min bästa chans att få något svar.
Severus suckade medan han fortsatte att värma mig under vår raska promenad.
”Vad jag vet är hon i herrgården. Hon är vid god hälsa, så du behöver inte oroa dig. Det fanns förslag om att skicka henne till Azkaban, men Lucius föreslog herrgården istället. Få vet att hon är hans systerdotter, men själv är jag glad att han i alla fall visar lite omtanke för flickan.”
Jag nickade.
Det var skönt att höra och helt enligt mina planer om att försöka göra något under påsklovet.

Severus och jag skildes åt i den stora entrén.
Han gick upp till rektorstornet och själv gick jag ner till fängelsehålorna.
Det var väldigt få elever i uppehållsrummet när jag steg in genom den dolda ingången.
Ett blont huvud lade jag direkt märke till i en av sofforna nära brasan.
Jag gick raskt dit och Draco tittade upp från boken han läste.
Jag satte mig snabbt nära honom och kurade ihop mig i den sköna värmen från elden.
”Gick det bra?” undrade han.
”Jo. Det gick bra.”
”Vad kall du är.”
Han lade armen om mig och höll mig tätt intill sig.
”Mm... Jag har varit ute en stund.”
Han strök mig över armen och frågade inget mer.
Jag skulle nog informera honom om vad som hänt, men det fick bli när jag var säker på att ingen kunde höra oss.
Nu ville jag få upp värmen framför brasan innan jag fick gå och krypa ner i min sköna säng.
Jag undrade om jag vågade berätta för Neville att Potter hade svärdet nu, men insåg ganska snabbt att jag inte kunde göra det. Det skulle inte gå att berätta utan att avslöja för mycket.
Mina egna hemligheter kunde jag välja vem jag ville anförtro dem åt, men andras kunde jag inte ta mig friheten att dela.
En dag när allt var över skulle jag se till att folk fick veta, men tills vidare var jag tvungen att vara tyst och hålla alla hemligheter i säkert förvar.

Lektionerna återupptogs och det gjorde även misshandeln och övandet på förbannelser. Det blev en hel del klotter på väggarna nattetid som en följd av det, men plötsligt försvann Neville. Jag såg honom inte på tre dagar och började undra om jag behövde kontakta honom med myntet. Så starkt orolig var jag inte. Hade han råkat illa ut skulle jag ha hört det, men han dök inte upp på lektionerna och jag såg inte skymten av honom varken i stora salen eller i skolans korridorer. Ginny rörde sin bara med sina klasskamrater, så jag kunde inte fråga henne, men en och annan blick utväxlade vi och det verkade som att det var okej. Hon såg inte så orolig ut.

Till slut fick jag en lapp av en yngre Gryffindor-elev där det stod att jag skulle befinna mig på sjunde våningen vid den tiden då alla elever skulle vara tillbaka i sina elevhem.
Lappen var undertecknad med ”N”, vilket jag inte behövde fundera länge över.
Det stod ingenting om att jag skulle ta Draco med mig, så jag ansåg att han nog säkert kunde klara sig en kväll själv i uppehållsrummet medan jag gick för att träffa Neville. Jag hade låtit honom läsa lappen, så han visste var jag var och vad jag gjorde.
Han satte sig i en soffa nära brasan med en bok när jag lämnade uppehållsrummet.
Den svalare luften utanför elevhemmet slog emot mig när jag gick ut i fängelsehålornas korridor och mina steg styrde raskt upp mot sjunde våningen.
Direkt när jag rundade hörnet där Vid-behov-rummet fanns drogs en gobeläng undan och Neville steg ut med ett leende.
Jag stannade och höjde ögonbrynen lite.
Hans ansikte var fullt med ärr och lite blåmärken, vilket inte borde förvåna mig – mycket var sådant som jag själv skulpterat fram.
Ändå var det en lite ovan syn och jag hajade till då jag inte sett honom på ett tag.
”Du kom”, sa han glatt.
”Självklart. Var har du hållit hus?”
Neville steg fram och pekade bort mot väggen där Vid-behov-rummet fanns.
”Kom. Jag ska visa hur det ser ut där inne. Det är helt otroligt”, sa han glatt och gick bort mot väggen mittemot den fula gobelängen med de balettdansande trollen.
Han trampade fram och tillbaka lite och gick sedan raskt fram till dörren så snart den visade sig.
Jag följde med honom och steg in i ett rum som lite påminde om en träkoja.
En ganska lyxig träkoja om jag fick säga det själv.
En röd hängmatta hängde i ett hörn och en ställning för kvastar satt på en vägg. Det fanns ett litet bord med tillhörande stol och en brasa brann friskt i en öppen spis. Ovanför spisen satt en tavla som föreställde en dörr. Jag såg lite undrande på den, innan min blick vandrade vidare till en mysig fåtölj med en bokhylla bredvid sig och en hörna med ett fyrkatigt bord som var schackrutigt. Förmodligen ett spelbord eller något sådant.
”Häftigt”, mumlade jag.
”Visst är det. För några dagar sedan valde Dödsätarna att ge sig efter min farmor...”
Jag såg förskräckt på Neville.
”Vad?!”
”Det är lugnt. De trodde att de bara behövde skicka en man för en gammal tant. Dawlish ligger fortfarande på sjukhus”, flinade han.
”Hur som helst så skickade hon ett brev. Hon skrev att hon var stolt över mig och att jag verkligen var mina föräldrars son”, fortsatte han och sträckte lite på sig.
”Så hon är okej?”
”Jodå. Hon är på flykt som många andra, men det är tåga i henne. Hon klarar sig. Men när de börjar inse att de inte har en hållhake på mig längre så finns risken att det kan gå illa. Jag tror att alla börjat fatta vem som håller i trådarna med Dumbledores armé och vem som klottrar på väggarna i skolan om nätterna. Jag ansåg det bäst att gömma mig och gå under jorden. Det här rummet var perfekt för ändamålet. Jag har sett till så att ingen annan än de som hör hit kan öppna det. Jag tänker räkna dig till den skaran.”
Han log mot mig och jag kände mig lite rörd. Han hade i alla fall börjat lita på mig till fullo igen efter den lilla svackan när jag kom till skolan som Severus’ dotter.
”Men hur får du mat? Mat hör till ett av de fem undantagen till Gamps lag om elementär förvandling. Vid-behov-rummet kan inte producera mat.”
”Nej. Jag vet. Det är det som den dörren är till för”, sa Neville och pekade på tavlan med dörren.
”Bakom den finns en riktig dörr som leder ner till Svinhuvudet. Aberforth ger mig mat och låter mig ta hit så mycket jag behöver.”
Jag nickade.
”Slå dig ner”, sa han och gjorde en gest mot en tresitssoffa som stod framför den öppna spisen.
Jag satte mig i soffan och lutade mig tillbaka, medan Neville slog sig ner i anda änden av den.
”Så? Vad vill du att jag ska göra?” undrade jag.
”Du får vara min huvudsakliga kontakt med världen utanför det här rummet. Jag har smugit omkring lite i skolan på natten när jag vågat, men mest är jag ju fast här. Jag hoppades också att du kunde tänka dig att sköta posten och kanske fortsätta med läkandet och fungera lite som budbärare när det behövs.”
Jag nickade.
”Absolut. Nott och Zabini är också villiga att hjälpa till, men de behöver inte känna till allt om du inte vill det.”
”Verkligen? Det var oväntat... Inte lika oväntat som när du kom med Malfoy och sa att ni båda var på vår sida, men oväntat var det ändå.”
Jag log lite.
”Det är faktiskt flera i Slytherin som inte är okej med hur saker sköts i skolan nu, men det är svårt att veta vilka som är villiga att offra lite mer för att hjälpa till och vilka som lätt ger vika för påtryckningar om de blir utfrågade. Vi gör nog bäst i att vara försiktiga.”
Neville nickade.
”Jag tror att jag ska låta andra som vill gå med i Dumbledores armé flytta in här med mig. Flera har det svårt och många känner sig otrygga. Att gömma sig här i skolan är nog helt klart det bästa sättet att undkomma. Man behöver inte vara på flykt ute i vildmarken, utan har mat, husrum och sällskap av varandra.”
Jag nickade igen och suckade.
Vi hade svåra tider framför oss, men jag tvivlade inte för en sekund på att vi skulle klara det om vi stod enade.

Neville och jag ägnade gott och väl två timmar åt att bara prata och planera lite för framtiden.
Till slut började det ändå bli sent och vi valde att återuppta vårt samtal en annan dag. Jag lovade att själv komma via med lite mat om jag hade möjlighet och erbjöd min egen uggla som sändebud om Neville hade något han ville skicka. Ingen skulle undersöka posten som Dizou kom med då alla visste att han var min.
Neville tackade för mitt erbjudande och vi skildes åt.
Det kändes bra att veta att Neville var helt trygg i sitt utomordentliga gömställe och det var med lätta steg som jag sökte mig ner mot elevhemmet igen.
Korridorerna jag gick genom var tomma, så de som patrullerade den här kvällen var tydligen på annat håll. Bara de flämtande lågorna från de olika facklorna jag passerade hördes i allt det tysta.
Jag passerade precis ett klassrum där dörren stod på glänt när en lite obekant känsla av magi svepte förbi mig.
Jag stannade till och tyckte mig höra svaga ljud från rummet.
Jag frös på stället när Dracos närvaro tryckte sig mot mina instinkter.
Jag fick en mycket stark känsla av att han befann sig i klassrummet som jag just passerat. Jag kunde inte begripa varför han skulle få för sig att gå dit, men var ändå helt säker på att han var där.
Tyst vände jag mig om och började gå tillbaka. Mina steg var mycket långsamma för att ge mig tid att lyssna och försöka få ordning på kaoset i mitt huvud. Jag försökte finna ett svar på varför han var just där och vad han gjorde, samtidigt som jag kände pulsen öka.
Något med situationen stämde inte.
Något var fel, men jag fick inget grepp om det.
Snart stod jag precis utanför dörren och ljuden som nådde mig genom den gläntade dörren fick mig att känna mig iskall.
Det var som om allt bromsade ner och min hand höjdes mycket långsamt tills fingertopparna låg mot den sträva dörren.
Dörren gav inte ett ljud ifrån sig när jag sakta sköt upp den samtidigt som jag flyttade mig framåt tillsammans med den.
Genom de höga fönstren lyste den uppstigande månen in och gav lite ljus åt rummet. Mörka siluetter av bänkar och stolar som stod i prydliga rader framträdde när mina ögon vande sig vid mörkret där inne.
Min blick behövde inte söka länge innan jag fick syn på den vita skjortryggen i ett hörn. Det blonda håret och den ryggen skulle jag känna igen var som helst, när som helst.
Händerna som smekte hans rygg och strök honom över nacken och bakhuvudet kunde jag inte placera lika snabbt. Det var först när personen framför Draco lade huvudet på sned åt mitt håll och de båda vred sig lite som jag kände igen Pansy.
Plötsligt var det som om golvet under mig försvann och blev till en gapande avgrund av ångest.