𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

8. Straff och förbannelser

Det dröjde inte länge innan Severus tillkännagav förbudet mot större elevsammankomster.
Fler än två elever fick inte umgås i grupp då det skulle klassas som konspiration.
Jag var förstås en av de som skulle vara extra vaksam när det gällde brott mot denna regel.
Det innebar att jag och Draco ofta gick på patrull i slottet under sena kvällar för att kontrollera att den regeln följdes, vilket i sin tur innebar att många elever rörde sig ganska fritt under våra pass.
Vi hade förstås en regel om att inte allt för mycket ofog fick förekomma då det skulle bli allt för misstänkt, men de fick träffas och hålla möten som de ville.
Neville hade snart en skara yngre elever som var införstådda i vårt samarbete. De yngre eleverna kom till mig med information när Neville och jag inte vågade träffas för ofta.
Ibland fick jag veta vilket korridor jag skulle undvika och ibland blev jag hämtad för att läka skador eller ändra utseendet på redan befintliga.
Det hela löpte ganska bra...
tills Neville fattade ett ödestiget beslut...

Redan på väg till frukosten i stora salen fick jag syn på ett av tecknen på att jag var kallad.
Det låg en näsduk på trappräcket upp mot andra våningen, så jag tog kvickt näsduken och gick upp för trappan.
Jag trodde att jag som vanligt skulle läka något sår eller se över ett gammalt, men det var inte det jag var där för.
En pojke från Gryffindor, som jag talat många gånger med tidigare, dök upp bakom en pelare. Han hade en orolig uppsyn över sig och jag fick direkt onda aningar. Kvickt såg jag mig om, innan jag vände mig till honom igen.
”Har det hänt något?” undrade jag.
Pojken svalde nervöst.
”Neville, Ginny och Luna gjorde ett försök att ta sig in i rektorstornet under natten... De skulle försöka få tag i Gryffinors svärd, så att de kunde skicka det till Harry... men de åkte fast...”
Jag stod frusen på min plats en stund.
Neville hade åkt fast när han försökt stjäla från rektorstornet...
Det kunde omöjligt vara bra...
”Var är han nu?” undrade jag.
”Jag vet inte... Vi tror att han är nere i fånghålorna...”
Jag nickade.
”Tack för att du sa det.”
Pojken nickade och skyndade iväg innan vi blev sedda.
Jag tog ett djupt andetag och hoppades verkligen att det inte skulle gå allt för illa för Neville.
Straffet för att smyga omkring ute i slottet om nätterna var redan i sig illa nog som det var.
Att dessutom bli ertappad med att försöka stjäla ett föremål ur rektorstornet gjorde knappast saken bättre.
Om man visste vad de varit ute efter så innebar det att de lyckats ta sig in och fått tag i svärdet innan de åkt fast. Hade de bara tagit sig fram till dörren så hade man inte vetat vad de varit ute efter då de knappast skulle ha avslöjat det i första taget.
Jag tog ett djupt andetag och vände sedan ner mot stora salen.
Första chansen jag fick skulle jag tala med Severus. Han visste utan tvekan vad det rörde sig om.

Straffet för att försöka stjäla från rektorns torn blev straffarbete med Hagrid i Den förbjudna skogen. En liten tröst var ju i alla fall att de var med Hagrid och att inte syskonen Carrow skulle ansvara för bestraffningen. Jag behövde inte ens fråga för att veta att straffet hade utdelats av Severus. Det var hans sätt att hålla trion borta från Carrows klor så gott han kunde.
Dessvärre dröjde det inte länge innan Neville hade oturen att åka fast igen och den gången hade han inte samma tur...

Amycus såg ovanligt förnöjsam ut när vi steg in i klassrummet för svartkonster och jag fick direkt onda aningar.
Han väntade tills dörren var stängd efter oss och vi alla satt oss ner, innan han avslöjade vad dagens lektion skulle handla om.
”Idag ska vi börja utforska de oförlåtliga förbannelserna...”, sa han mycket belåtet.
”Jag vet att ni testat lite på Imperiusförbannelsen för några år sedan med Monsterögat Moody. Den dödande förbannelsen kan kanske vara lite svår att öva på, men Cruciatusförbannelsen orsakar ingen fysisk skada, så den ska vi lära oss idag.”
Det var dödstyst i salen.
I ögonvrån såg jag hur Crabbe och Goyle utväxlade blickar av förtjusning.
Själv kände jag en sjunkande känsla i magen som lämnade ett djupt, svart hål inom mig.
Vi skulle öva Cruciatusförbannelsen på varandra...
Reflexmässigt sträckte jag ut handen och lade den på Dracos lår.
Jag behövde hålla i något för att inte få ett sammanbrott eller panikångest.
Hur många gånger hade Voldemort tvingar Draco att använda den förbannelsen under sommaren?
Hur många gånger hade jag fått bita ihop för att inte kasta mig emellan för att förhindra det?
Jag visste precis hur dåligt Draco mådde var gång han tvingades att göra det och jag hade trott att vi skulle slippa det nu när vi var i skolan.
Jag hade uppenbarligen underskattat Amycus’ utlärningsmetoder och nu började jag undra om någon av oss skulle klara oss helskinnade det här läsåret.
Draco lade sin hand över min och tryckte den varmt i ett försök att trösta mig. Det hjälpte lite och jag lyckades fortsätta att andas normalt.