𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

2.Delade tankar

Jag gick med raska steg genom herrgårdens mörka korridorer. De hade blivit en välbekant miljö under de år som gått, men dess värre kändes inte herrgården riktigt lika mycket som hemma som den gjort tidigare. Dels berodde det på att mitt hem nu var Wicker Hall ute på Devils Keep, men den största anledningen var att så många andra bodde i herrgården nu. En stor skara Dödsätare, men också Voldemort själv hade ett eget rum och i källaren fanns några fångar som jag inte kunde låta bli att våndas lite över. Ollivander var en gammal herre. Den kalla, fuktiga källaren var knappast en bra plats för honom.

Jag hade nyligen tagit adjö av Severus som tillsammans med de andra Dödsätarna skulle göra en räd mot Fenixordens försök att förflytta Potter till en annan säker plats. Jag var rätt spänd över situationen då det var mycket som kunde gå fel. Jag ville inte att Severus blev skadad, samtidigt som jag oroade mig för Fenixordens medlemmar. Resten av Dödsätarna kunde kvitta, men jag ville inte se fel personer bli skadade. Lucius och Narcissa skulle inte med, som tur var. Voldemort hade Lucius’ trollstav och Narcissa deltog aldrig i Dödsätarnas affärer.

Draco var i sitt rum och det var dit jag var på väg.
Stackars Draco hade blivit behandlad som en barnunge sedan sitt misslyckade försök att döda Dumbledore. Nedvärderad och hånad tillsammans med resten av sin familj. Det var oräkneliga gånger som de andra Dödsätarna hånat honom för att han var tillsammans med mig. Han hade bara varit tyst och inte sagt något tillbaka, men att de andra påstod att han gömde sig bakom mig och att det var jag som var den dominanta i relationen var knappast lätt för honom att ta. De saker de sa var inte direkt milda retsamheter heller.
Nu var i alla fall Dödsätarna ute ur huset, även om det bara var tillfälligt, och jag tänkte inte vara sen att ta chansen. Det var nu jag skulle ta ett allvarligt samtal med Draco och det var ett samtal som jag var rätt så nervös inför.
Draco hade ingen aning om min vänskap med Neville Longbottom, lika lite som han visste att jag motarbetat Umbridge för några år sedan eller det faktum att jag hjälpt Potter under Turneringen i Magisk Trekamp.
Det var mycket han inte visste, men det skulle inte vara så länge till...

Draco låg på sängen och såg upp i den gröna sänghimmeln, fortfarande klädd i sin vanliga svarta kostym, när jag steg in i rummet som vi delade. Han hade något skört över sig och jag tyckte direkt synd om honom.
Inte bara på grund av den nuvarande situationen, men också för att han nu skulle få veta att jag gått bakom hans rygg i flera år med en hel drös med saker.
Tanken gjorde mig illa till mods, men jag hade bestämt att jag en dag skulle låta honom få veta allt och det här var den dagen.
Jag stängde noga dörren efter mig och gick sedan fram till sängen för att sätta mig på sängkanten i fotändan.
Han såg fortfarande dystert upp i taket.
Jag kunde bara hoppas att mina avslöjanden inte skulle knäcka honom ytterligare.
”Draco?”
Han tog blicken från taket och såg på mig.
Hjärtat slog snabbare än tidigare och jag tog ett djupt andetag för att samla mig.
”Jag måste berätta något för dig...” började jag, men det var svårt att hitta rätt ord.
Hans blick blev spänd och nästan fuktig.
”Det är inte lätt att säga det, men...”
Jag avbröt mig själv igen när jag inte visste var jag skulle börja.
Han satte sig plötsligt upp och reste sig ur sängen.
Jag såg osäkert på honom när han gick ut en bit på golvet.
Han tog ett stressat andetag och vände sig sedan mot mig.
Hans blick var svår att tolka. Han såg både rädd, stressad och nästan gråtfärdig ut.
Förbryllat såg jag på honom när jag inte var säker på vad han var på väg att säga.
”Försöker du göra slut?” undrade han.
Jag höjde förvånat på ögonbrynen.
”Göra slut? ... Nej! Verkligen inte!”
Chockad av frågan reste jag mig från sängen.
”Jag försöker berätta om en sak som hände för några år sedan som jag vill att du ska veta om... Jag har vänner som du kanske inte skulle uppskatta, men jag vill att du ska känna till dem.”
Han såg ut att samla sig lite.
”Så du har inte träffat någon annan?” undrade han med svag röst.
”Nej, Draco. Jag har inga planer på att göra slut, jag har inte varit otrogen och jag har inte träffat någon annan.”
Jag försökte låta så lugn och bestämd som möjligt.
Han tog ett lite djupare andetag och nickade sedan.
Orden var fortfarande svåra att hitta, men så fick jag en idé.
”Ta fram trollstaven”, sa jag kort.
Han såg osäker ut, men tog fram sin trollstav ur kavajens innerficka.
”Kasta Legilimens på mig, så visar jag det jag vill säga. Jag tror att det blir bättre än om jag försöker förklara.”
Han tvekade och granskade mig för att se om jag verkligen menade allvar.
Jag gav honom en nick för att uppmuntra honom att göra som jag sagt.
Hans hand darrade knappt märkbart när han höjde sin raka arm och riktade trollstaven mot mig.
”Legilimens.”
Hans ord var inte mycket mer än en viskning, men det hade sin effekt.
Så snart han kastade besvärjelsen mot mig öppnade jag mitt minne för honom och började där jag börjat umgås med Neville.
Jag visade mina minnen av Trekampsturneringen där jag hjälpt Potter, visade mina möten med Neville under Umbridges herravälde i skolan, visade hur jag hjälpt Neville att hitta Vid-Behov-Rummet för DA mötena, avslöjade att det var jag som befriat hela DA-gruppen från Umbridges kontor och avslutade med att låta Draco veta att jag fortfarande umgicks med Neville.