Bokrecensioner av Fluffy och Pygmy Puff

Sisådär nio personer på vandring till mardrömslandet

Bokens titel: Ringens brödraskap

HANDLING:

På sin 111:e födelsedag försvinner hoben Bilbo spårlöst. Efter sig lämnar han enbart en mystisk ring till sin släkting Frodo. Ringen är helt utna utsmyckningar men har mystiska inskriptioner på alviska graverade i sig. Trollkarlen Gandalf Grå söker upp den unga hoben och infor,erar honom om läget. När även fienden får nys om ringen måste Frodo fly med tre andra hober till Vattnadal där man beslutar att eskortera honom, i egenskap av ringbärare, med två människor, tre hober, en alf, en dvärg och Gandalf själv.

ÅSIKT:

Den här boken är faktiskt inte så himla svårläst som många tror. Det är inte svårare än att läsa engelska: Majoriteten av ord kan man, det är kanske bara ett par tre stycken som är obekanta och då lär man sig ändå dem rätt snabbt. Exempel på ord jag lärt mig är brink (brant strand), mäkta (mycket), ringa (lite) och hitre (närmare hitåt, skulle kunna vara en preposition). Det är även spännande att läsa en bok som påverkade den allmänna bilden av fantasy till den grad att det inte längre betraktades som barnböcker utan anpassade till alla målgrupper.

Spänningen börjar inte förrän ungefär femte kapitlet men det finns spänning även i de fem första. Emellertid är det så mycket annan information att spänningen liksom drunknar. Hoberna är klart favoritfolket eftersom att de alltid är så gladlynta och enkelt får en, om inte skratta, så i alla fall att le. Alverna är även dem ett intressant folkslag men de är inte direkt några som man skrattar med. Det är snarare mystiken som fascinerar. Annars är karaktärerna av det senare och de flesta folkslagen ganska färglösa, i alla fall i boken. Aragorn är rätt så okej eftersom att han uppvisar många mänskliga känslor i andra delen. I övriga fall tycker jag att majoriteten av människorna är ganska korkade eller - som sagt - färglösa.

Inte ens Gandalf gjorde ett så starkt intryck, i alla fall inte så starkt som jag hade hoppats på, men å andra sidan finner jag trollkarlsorden och Saruman intressanta. En annan favoritkaraktär är Galadriel eftersom att jag gillar så att säga "Girlpower-karaktärer" och hon liksom är omgiven av en tillbakahållen makt. Jag gillar även hur brödraskapet gång efter gång måste försvara henne mot andra varelsers fördomar och ogrundade antaganden.

Antalet karaktärer och takten de presenteras i är inte värre än till exempel Harry Potter men om det är någon mindre betydlig karaktär glömmer jag ofta bort namnet. En grej som är svår att inte lägga märke till är att antalet kvinnliga karaktärer är få. I första boken kanske det bara är tre tjejer medan antalet killar säkert ligger runt tjugo till trettio stycken. Dessutom är Galadriel den enda av dessa tre som faktiskt har en bärande eller så att säga "vital" roll. Alvprinsessan Arwen nämns i princip bara som Elronds dotter och hoben Lobelia är bara med för att skapa lite drama.

Tillsist, även om boken kanske inte är jättespännande hela tiden är slutet fantastiskt. Det blir ett lite mindre klimax som resulterar i kaos med en spänningsfylld cliffhanger.   

BETYG:

8/10