Ex vs Ex

Kapitel 2

Kapitel 2

Jag sätter mig nästan längst bak i bussen för att slippa höra småbarnen prata om vilken fantastisk sommar de haft. Det andra skälet är för att jag ser en av mina bästavänner, Gabriel. Vi har känt varandra sen... ja alltid. Våra föräldrar är vänner och har alltid hoppats på något mer än vänskap mellan oss, dock så är jag och Gabriel som syskon.

''Gabby!'' Utbrister jag exalterat och han ställer sig upp för att fånga mig när jag kastar mig över honom.

''Tess-tikel!'' Ler han och omfamnar mig i en hård björnkram. Jag skrattar åt det nya smeknamnet och får flera förvirrade blickar från andra på bussen.

''Gabby, jag vet att du hatar ditt smeknamn men jag kommer inte att sluta kalla dig det. Du kan kalla mig vad som helst, det kommer ändå att sluta upp på din gravsten.'' Flinar jag och dunsar ner på sätet bredvid honom. ''Bra försök ändå, är det så du tillbringat ditt lov? Komma på smeknamn till mig?''

''Den tiden jag har grubblat på det uppgör väll cirka 40 procent av mitt lov, men de andra 60 procenten var ganska vilda.'' 

Under hela bussturen till skolan pratar Gabriel om alla galna saker han gjort under lovet. Jag lät honom prata på eftersom jag själv inte gjort något i ens i närheten av de vilda och galna saker han gjort. Dessa 10 veckorna har bara flugit förbi och trots att jag inte festat eller rest ett dyft är jag ändå pank för att jag gillar mat men inte att jobba.

Framme vid skolan ser jag Alice och Madde stå i en flock med mina andra vänner. Jag har många vänner i skolan men bara Gabriel, Alice och Madde som jag står nära och kan dela allt med. Vi har känt varandra sen alltid och har nog inte en enda hemlighet dem inte vet om. 

''Tessi, hej tjejen!'' Hör jag en pipig röst säga bakom mig. Jag suckar och plastrar på ett fejkat leende, dags att möta fienden.

''Hej, Jonna! Haft en bra sommar?'' Frågar jag och vänder mig om mot den lilla djävulen. Jonna har långt, rakt, blont hår med ett par glittrande gröna ögon. Hon är mycket kortare än alla andra men lyckas ändå skrämma livet ur folk, för det mesta har hon på sig den glada, oskyldiga mask hon bär just nu. Jonnas bottenlösa avsky mot mig började för flera år sedan men på grund av våra många gemensamma vänner tvingas vi åtminstone bete oss civila runt varandra.

''Fantastisk! Vi hade en fest på vår yacht, varför såg jag inte dig där?'' Jag letar desperat i skallen efter ett bra svar men jag har inte gjort något värt att ta upp i sommar.

''Åh, ledsen jag kunde inte komma för att-'' Gabriels historier om festivalerna han gått på dyker upp i huvudet. ''-jag har varit på musikfestivaler... hela sommarn typ.'' Jag ger mig en mental klapp på axeln för det ''kvicka'' svaret.

''Åh, tillsammans med Gabriel och de andra?'' frågar hon.

''Japp, det var vilt!'' Jonna ler plötsligt lömskt och leker med en av hennes blonda hårslingor.

''Konstigt, jag var faktiskt också på festivalen och träffade Gabriel.'' Du kan inte va seriös! ''Jag frågade efter dig men han sa att du var hemma.'' Jag hatar känslan man får när man blivit påkommen i en lögn. Rodnaden börjar stiga över halsen och jag försöker hitta ett bra svar.

''Jag... eh... jag kom... lite senare till festivalen för att-'' Jag avbryts tvärt när Alice springer in i min famn. Tack gode gud!

''Tess, fan vad jag har saknat dig!'' Jag kramar om Alice och jag ser i ögonvrån hur Jonna börjar avlägsna sig. Jag släpper taget om Alice och innan jag vet ordet av har Madde tagit hennes plats i min famn.

''Åh, jag har saknat er för mycket! Vafan har ni hållit hus i sommar?'' Säger jag när kramkalaset är över och vi går sakta mot skolan.

''Mina föräldrar drog ut mig på en road trip, glöm inte bort att jag har fyra småsyskon som bråkade hela jävla vägen!'' Utbrister Alice och sparkar frustrerat en sten på marken.

''Okeeej. Så Madde, du har väll jobbat hela sommarn förmodar jag?'' Madde nickar belåtet.

''Jag har tagit konst kurser, skräddar kurser och jobbat såklart. Jag är redo för ett nytt år.'' Madde är en sådan nörd men det är därför vi älskar henne. Vi har ett starkt behov att ständigt höra varje detalj om varenda Start Trek avsnitt.

Skoldagen går precis som vanligt. Lärarna ger löften om att detta året kommer bli annorlunda och ''kul'', dessa löften bryts dock samma dag för att... det är ju skola. Dagen fortsätter med lunch där mina vänner berättar om allt roligt de gjort under sommarn, jag ler, nickar och byter samtalsämne när frågan ställs till mig.

Vid dagens slut känner jag mig lättat och oförändrad, ser ut som om det bara kommer bli ett annat vardagligt år för mig, yay?

Jag står ensam vid buss hållplatsen, eller ensam och ensam jag är omringad av folk men ingen jag kan tänka mig starta en konversation med. Bussen plockar upp mig och jag sätter mig längst bak, jag är trött och känner att idéen av sömn väldigt lockande. Innan jag hinner tänka över saken har jag redan fallit in i en djup sömn.

Jag vaknar som på beställning precis innan bussen passerar mitt hus, jag trycker på stopp knappen och bussen saktar in. Jag sneglar över på huset där den nya familjen skulle flytta in. På uppfarten står det  två väldigt fina bilar parkerade tillsammans med en stor flyttbil, verkar som om grannarna är där nu. Det är det finaste och dyraste huset på gatan, huset plus de fina bilarna pekar på att våra nya grannar är höjdare. 

Jag kommer in i mitt hus och får syn på mamma spana på grannarnas hus igenom fönstret. Hon ser väldigt koncentrerad ut och märker inte att jag kommit hem.

''Du vill inte gå och säga hej istället för att spionera på dem över gatan?'' Mamma sträcker på sig men håller fortfarande blicken låst på huset.

''Det är inte spionage om det är från mitt hus.'' Svarar mamma.

''Vill du ha en kikare eller skulle du föredra dolda kameror uppsatta i deras hus?'' Detta får mamma att le och hon vänder blicken mot mig.

''Ja, kanske vi borde gå och hälsa dom välkomna istället.'' Jag nickar men ångrar mig i samma stund, detta betyder att jag måste vara social och lämna huset.

''Ja, ha så kul. Var hemma vid tio, era galna ungdomar.'' Jag hinner halvvägs uppför trappan innan mamma stoppar mig.

''Unga dam, du kommer med och där med basta!'' Säger mamma bestämt och jag stönar klagande.

''Varför säger man ens 'där med basta', vart kommer det ifrån liksom?'' Muttrar jag och går med tunga steg ner för trappan för att ytterligare klargöra vilken börda detta är.

''Jag vet inte, nu väntar vi tills pappa kommer hem och så går vi.'' Bestämmer mamma och slår sig ner i soffan med en bok.

''Varför är inte du på jobbet?'' frågar jag och tar en morot från kylen att gnaga på. 

''Jag ska snart ut och resa i några veckor med jobbet, jag tar det lugnt tills dess.'' Jag rycker på axlarna och drar upp min mobil. Att mamma reser med jobbet blev allt vanligare och vanligare. Farfar är sjuk så pappa åker jämt och ständigt upp till honom, detta lämnar mig och Skylar ensamma, man vänjer sig efter ett tag.