På andra sidan muren

Skuggornas Värld

~ Katja's perspektiv ~

Demonen som har tagit över Jack ler ondskefullt mot mig. Ett spjut av mörker skapas i hans hand medan han närmar sig.

Jag håller Ayra's pilbåge med darrande händer och siktar på hans hjärta med en pil av rent ljus. Jag måste skjuta honom. Men jag kan inte. Om jag gör det så kommer den riktiga Jack att dö med demonen. Jag vet att han fortfarande finns där inne.

Några enstaka tårar rinner ner för mina kinder.

- Se dig omkring. Folk dör! Jack jag vet att du finns där inne och att du inte vill det här! Du kan stoppa honom! Ropar jag i ett desperat försök om att få tillbaka Jack.

Demonen stannar några meter ifrån mig. Han ler hånfullt.

- Tror du verkligen att han finns kvar? Så patetiskt, fnyser demonen.

- Vi är här för dig Jack, dina vänner som DU aldrig skulle skada med vilja.....men de är döende, fortsätter jag.

- Men vi tror på dig, jag tror på dig Jack. Du är stark nog, fler tårar rinner ner gör mina kinder.

- Ge upp! Han försvann för länge sen och snart är du och allt du älskar borta. Det kommer inte finnas något kvar av dig och dina så kallade vänner, säger demonen och börjar gå mot mig igen.

Jag ser mig omkring i panik. Längre bort ligger Maja, Kim och Scott. Jag vet inte om de är döda eller inte men ingen av dem rör på sig. Ayra försöker dra spjut ur vingen men varje gång hon rör det stjäl det mer av hennes krafter.

Jag ser på demonen som går mot mig. Jag tar ett djupt andetag och mina händer slutar skaka. Jag måste göra det. För mina vänner.

~ Rex's perspektiv ~

Jag her halsbandet med kristallen runt min hals och stoppar ner det trasiga fotot i en innerfickan på min jacka. En tår rinner ner för min kind. Jag reser mig upp och ser mig omkring. Armen är nästan besegrad och demonerna skulle snart ge sig på byborna.

Jag känner någon som lägger sin hand på min axel och reagerar direkt. Jag tar tag i personens arm och säger honom/henne över min axel. Personen landar på rygg framför mig med en duns. Framför mig ligger Toby.

- Förlåt jag visste inte att det var du, sa jag och hjälpte honom upp.

- Det gör inget, jag förstår, men har du sätt de andra? Frågade Toby.

- Inte på ett bra tag, vi gjorde upp en plan och delade på oss, svarade jag.

- Vi borde hitta dem och hjälpa dem med vad de håller på med, sa Toby.

- Du har rätt men jag tror det kan bli ett problem, svarade jag.

- Varför? Frågade Toby.

- Vad jag vet, så är de där, svarade jag och pekade på mitten av slagfältet.

Toby tog ett djupt andetag och såg på mig.

- Jag antar att vi får ge det här försöket vårat allt, sa han och log nervöst.

Jag hade aldrig tänkt på det förut men Toby log väldigt ofta. Även om det verkar som om att han, Scott och Tanja har haft det tufft så har det inte tryckt ner dem.

- Då kör vi, sa jag och vi började jogga mot slagfältet.

Det var inte alls många alver kvar. Vissa hade rettererat. Jag och Toby gjorde vårat bästa för att ta oss till mitten där de andra var. Demoner anföll oss från alla håll.

Längre bort blåste någon i ett horn. Det var en signal för något. Men vad?

Jag såg upp på den mörka röda himlen och en skur av pilar var påväg mot oss. Pilarna öste ner som hagel över oss. Något hugger till i sidan av min magen. Jag har blivit träffad av en svart pil. Jag bryter av den men lämnar spetsen inne. Om jag drog ut den skulle jag dö av blodbrist. Toby kommer fram till mig, han har blivit träffad i högra axeln och i ryggen. Sån tur var verkade de inte sitta så djupt. Hans grå, vit och svarta skorta var nerfläckad av blod. Vi båda viste att om vi inte tar oss här ifrån så kommer vi att dö.

- Om en av oss tar sig till mitten kanske vi kan få stopp på det här, säger Toby och skapade ett kortsvärd av skuggor.

- Vi vet inte vad som väntar där, vi måste hålla ihop, säger jag.

- Om vi inte tar oss vidare så dör vi, säger Toby allvarligt.

- Om vi delar på oss så dör vi, säger jag och blockerar en attack.

- Nej du måste ta dig till mitten, säger Toby.

- Jag kan få dit dig men då måste du lita på mig, eller rättare sagt på min skugga, fortsätter han medan han undviker attacker så gott han kan.

- Din skugga? Söger jag frågande.

- Bland skuggmästare är det vanligt att de har " splittrad personlighet" eller rättare sagt att deras skugga har en egen personlighet, svarar Toby.

- Har inte han attackerat oss förut? Frågar jag.

- Han kommer att ta dig till skuggornas värld och hjälpa dig ut men vad du än gör, tappa inte bort honom, fortsätter Toby och struntar i min fråga.

- Vad händer med dig, du klarar inte allt det här skälv, säger jag.

- Din skugga kommer att ersätta dig tillfälligt och hjälpa mig tills du är tillbaka i våra värld, då kommer min skugga att kunna hjälpa mig, svarar Toby.

- Men hur tar jag mig dit? Frågar jag.

Innan Toby svarade kände jag en hand som tog tag runt min handled och drog mig ner i marken. Nästa sekund var jag i en förfallen värd som saknade ljus och framför mig stog en exakt kopia av Toby.