På andra sidan muren

...

~ Toby's perspektiv ~

Skrattet blev högre och högre men jag såg ingen i salen. Jag var helt ensam.

- Vill du inte ha min hjälp? Frågade en för bekant röst.

Jag sänkte yxan och andades djupt. Jag kunde inte tappa greppet nu.

- Kom igen! Du vet att jag skulle klara det så mycket bättre än dig, sa rösten hånfullt.

Jag bet ihop hårt och försökte att ignorera det.

- Jag kan slakta dem alla, sa rösten och blev allvarligare.

- Lämna mig ifred, sa jag hotfullt.

- Men Toby jag kan inte, jag är en del av dig, mer är så jag är du, sa rösten hånfullt.

Skrattet ekade i mitt huvud även om jag höll för öronen. Jag måste kontrollera mig skälv.

- Kom igen vill du inte släppa loss som du gjorde på sjukhuset, sa rösten.

Jag föll ner på knä och hedde händerna för öronen. Jag såg hur väggarna närmade sig och min syn blev suddigare. Tillslut blev allt svart. Mörkret omslöt mig och världen runt omkring mig existerade inte längre. I några sekunder svävade jag i tomma intet. Sen fick jag tillbaka min syn. Jag försökte röra på mig men det var inte jag som kontrollerade min kropp längre. Mitt andra jag hade tagit över kontrollen och han var ute efter blod.

Han plockade upp yxan som jag hade tappat tidigare. Han reste sig upp lite vingligt och började gå ut ur slottet.

En demon kom springandes mot honom. Han höjde yxan och kastade den i demonens bröstkorg. Demonen löstes upp och försvann.

Så länge han bara gav sig på demonerna så kunde han få ha kontrollen.

~ Rex's perspektiv ~

Jag och Milano slog oss fram genom alla demoner. Vi hade sett Maja och Scott lite längre bort och försökte att ta oss dit. Förhoppningsvis var Tanja och Toby med dom. När vi kom fram till dem var det bara dom två.

- Vart är Tanja och Toby? Frågade jag samtidigt som jag borrade in mitt svärd i en av demonerna.

- Vi vet inte, ena sekunden var de här andra sekunden var de borta, svarade Maja.

- Vi får hoppas att de höll ihop, sa Scott som dräpte en demon med hjälp av hans dolkar.

- Vi måste ta oss i säkerhet och hitta De andra, sa Milano.

- Vem bjöd in honom? väste Maja.

- Lång historia kort. Milano här är mon bror och han vill hjälpa oss, svarade jag.

Fler demoner omringade oss och vi kunde inte ta oss någon stans. Vi var tvungna att komma med en lösning fort.

- Håll er nära mig jag tror jag kan få oss ut här ifrån, sa Milano.

Jag, Maja och Scott tog oss närmare Milano. När han såg att vi var tillräckligt nära så tog han fram något som liknade en gammal handgranat. Innan någon av oss han säga något så slängde han den i marken och ett rökmåln omgav oss. När röken lättade var vi inte på krigsfältet längre. Vi stod vid utkanten av skogen och bara någon meter bort från Katja, Ayra, Kim och Sam.

~ Meathor's perspektiv ~

Jag gjorde mitt bästa för att undvika demonens alla attacker. Han var stark och öppnade inga luckor. Vilket betydde att jag inte kunde attackera och göra skada.

Demonen svingade sitt svarta svärd mot mig med hög fart. Jag blockerade attacken och tog mig några meter ifrån honom. Jag tog satts och sprang mot honom med svärdet i högsta hugg. Jag såg en lucka. Jag tog möjligheten och svingade svärdet mot hans hals. Men när svärdet skulle skära genom hans hud så försvann han. Jag såg mig omkring men han var helt bort blåst.

Alla andra demon som inte slogs hade omringat oss för att se fighten och var nu lika chockerade som jag. En liten stund var dom tysta. Sen började dom igen. De skrek och ljuvlade.

En skugga i form av en man tog form framför mig. Jag kunde knappt tro mina ögon. Han såg värre ut är från början.