På andra sidan muren

Mindre är 24 timmar

Att veta att en av mina bästa vänner bara hade 24 timmar kvar att leva gjorde ont. Och att samma dag som han skulle gå bort skulle jag gifta mig. Jag och alla andra satt tysta i ett större rum. Vi fick inte vara i närheten när doktorn undersökte honom.

- Vi måste berätta för Jack, sa jag och bröt tystnaden.

De andra såg upp på mig med tårar i ögonen. Sen reste vi oss upp och började gå mot fängelsehålan. Alla vakter som vi gick förbi såg undrande på oss. Tillslut kom vi fram.

- Vad gör ni här? Frågade vakten.

- Vi har några ord att dela med demonen, om du skulle kunna va snäll att lämna oss ett ögonblick, sa Kim med självsäker röst.

Jack satt i ett hörn i cellen och såg undrande på oss.

Vakten lämnade oss utan att ifrågasätta något.

Jack reste sig upp och började gå mot oss. Men kedjorna stoppade honom när han var en meter från gallret. Han log och såg på oss sen försvann leendet.

- Vart är Rex? Frågade Jack oroligt

Kim öppnade munnen för att svara men någon avbröt henne.

- Här är jag.

Vi vände oss om och såg Rex som lutade sig mot väggen för att inte ramla ihop. Han vinglade fram till gallret och tvingade fram ett svagt leende. Jack där emot log inte längre.

- V-Vad har hänt med dig? Frågade Jack med ostadig röst.

- Ett gift, svarade Rex kort.

- Hur många timmar? Frågade Jack.

- Mindre än.......24 timmar, svarade Rex som kämpade för att inte falla ihop på golvet.

Jack försökte ta sig närmare men kedjorna höll honom tillbaka. En svag gnista syndes och Jack fick en stöt.

- Ni måste hitta botemedlet, sa Jack med tårar i ögonen.

Alla såg ner i golvet. Vi visste att det inte fanns något kännt botemedel men det gjorde inte Jack.

- Det finns inget kännt botemedel, sa Ayra lågt.

Jack såg på henne som om hon just hade sagt att det inte fanns något hopp över huvud taget. Jack föll ner på knä och tittade rakt ut i tomma intet.

- Det måste finnas ett, och jag tänker hitta det, sa Jack utan att se på oss.

Jack började att slita och rycka i kedjorna. Han brydde sig inte om att han fick stötar, eller att de blev kraftfullare. En vakt kom springandes mot oss och började fösa undan oss. Vi hjälpte Rex tillbaka till sjukstugan och höll honom sällskap under middagen. Ingen av oss kunde föreställa sig att Rex snart inte skulle finnas bland oss.

~ Meathor's perspektiv ~

- Vad är problemet? Hörde jag en röst fråga.

Jag hade låst in mig i mitt privata rum.

- Rex är döende och har inte lång tid kvar, svarade jag och vände mig mot rösten.

Där stog Milano. Han hade tagit sig in i rummet helt ljudlöst.

- Och? Det är inte mitt problem, sa Milano.

- Jo det är det, jag vet att du förgiftade honom innan dealen, sa jag irriterat och försökte att inte höja rösten.

- Så vad vill du att jag ska göra? Bara ge dig botemedlet? Frågade Milano med sarkasm.

- Du skulle hålla dig borta från honom, svarade jag irriterat.

- Och det har jag, sen vi slöt dealen, sa Milano med hånfull ton.

Sen vände han sig om och med en enkel handrörelse fylldes rummet med rök. Och när röken var borta var han det med.

~ Milanos perspektiv ~

Det var mitt i natten. Slottet var lättare att ta sig in i. Jag smet in genom ett fönster som stog öppet på nedervåningen. Jag hamnade i köket. Jag började navigera genom alla korridorer till sjukstugan. Jag öppnade dörren ljudlöst och smet in.

Jag visste att jag inte behövde göra det. Jag skulle kunna låta honom dö. Men jag är inte min far.

Jag smög fram till sängen där han låg och tog fram en spruta. Jag förde försiktigt in nålen i armen. Han vaknade inte, men jag visste att han inte var död. Jag tog ut nålen och sprutan var tom. Han kommer inte att dö, inte den här gången. Men det finns alltid något annat som vill ha dig död.