Azzå vilken jul

2.4

Skott ven ovanför mitt huvud.

Klockan hade passerat ett, och Karmens sida hade förlorat en del krigare.

Jag hörde ett skott och ett skrik, så jag vände på huvudet.

Quintin. Hans mage var täckt med blod.

Jag sprang upp på kullen och puttade ner honom för sluttningen ifall fler skott skulle komma.

-Q? Frågade jag. (Han kallas Q)
Han nickade lite lätt.

Jag tog av mig min kofta jag hade under jackan och lindade den hårt runt Q:s mage.

-Är du okej? Vad gör ni här, jag trodde ni hade åkt hem. När han inte svarade fick jag panik.
-Q? Quintin? Hör du mig? Är du okej? Quintin? Nej, nej, nej.

Jag skakade han axlar medan jag sa hans namn, om och om igen. Utan resultat.

Jag la min hand ovanpå hans hjärta. Det hördes inget dunk. Inget dudunk, inga slag.
Quintin var död.

Jag började gråta. Stora tårar droppade ner på Quintins döda kropp.

Jag kände en hand på min rygg och röck till.

-Charlie. Vi måste hitta dem andra. Sa Simon med gråten i rösten. Jag nickade och ställde mig upp.

Jag kom inte ihåg vilken relation Q hade till Simon, men dem måste ha stått varandra nära, för Simon grät. Jätte mycket.

Jag såg Tyra borta vid skogsbrynens, hon slogs mot en stor grå varg.

Jag svepte med blicken över fältet och hittade Olle. Jag sprang ner för kullen och ropade efter honom:
-Olle! Du måste komma! Det här angår dig! Quintin är död! Olle vände sig om och sprang efter mig.

Vi kom ner för kullen och Olle böjde sig ner framför Quintin.
-Nej. Nej. NEEEJ! Skrek han. Jag sa inget. Bara stod där.

Efter en stund gick jag bort därifrån. Det är fortfarande viktigt.

Jag sprang fram till Karmen och skog till henne i ansiktet.
-Dö! Sa jag till henne. Hennes blick sa:
Dukommerattvaradödinnansoluppgången

Jag tog sats och sparkade henne i magen. Jag slog bara blint framför mig. Jag hörde ett kvid och slog hårdare. Den här kvinnan hade förstört mitt liv!

Jag hörde ett ljud och avbröt mitt hatiska utbrott mot Karmen.

Jag såg mig omkring och möttes av mamma.
-Mamma! Ropade jag och sprang fram till henne.
-Charlotte. Här. Ta den. Hon räckte fram en gammal bok. Jag tog den i mina händer och mamma började sakta försvinna.
-Nej! Mamma! Skrek jag efter henne, även om jag visste att det var lönlöst.
Hennes ansikte ersattes av Karls.
-Pappa? Viskade jag och han nickade.
Han tog mina händer och sa:
-Charlotte, jag älskar dig. Oavsett vad. Jag nickade, men pappa hade redan ersatts utav Freddy.
-Freddy, jag är så ledsen, det borde ha varit jag, du har inte gjort något för att förtjäna att dö. Jag... Längre han jag inte innan hon avbröt mig.
-Charlie. Jag önskar att jag hade haft tid att lära känna dig, men det som har hänt, har hänt. Det är inte ditt fel. Det var inte du som körde kniven i min rygg. Det var Alex. Sa hon. Jag nickade och tog hennes hand. Men när jag tittade upp igen, så var det Quintin som stod där.
-Varför kom ni ens? Jag hade redan tagit ett av era liv, och nu, ditt också. Quintin skakade på huvudet och sa:
-Du, det var inte du som sköt kulan. Plus, det är fullmåne. Sa han och tonade bort.

Ett yl hördes och jag öppnade boken. Det här är min strid.

"Ta död på kraftkällan och ni har endast Taston kvar att slå."

Jag suckade och rörde mig mot Karmen.

Jag mötte på flera varulvar, men kunde inte se vem som var vem. Ingen anföll mig, men jag tror det enbart beror på boken.

-Karmen! Kom hit! Sa jag. En varulv rörde sig mot mig, och på något sett bytte den form till Karmen.

-Jag skulle vilja veta vem Taston är. Sa jag till Karmen. Jag fick en fnysning till svar.
Jag slog till Karmen hårt. Hon slog tillbaka, men träffade axeln. Jag kved till och hon noterade det. Hon slog mig hårdare och hårdare.

Jag föll ihop på marken och Karmen började sparka mig i magen.
Jag skrek av smärta och ställde mig försiktigt på vingliga ben.

Jag noterade en silverkniv i Karmens bälte och hoppade på henne.
Jag sträckte mig efter den och greppade skaftet. Med ena handen höjde jag kniven och tryckte ner den i Karmens bröst.
-Jag var den enkla delen. Sa Karmen.

-Charlie! Jag vände mig om och möttes av Alex snofsiga blick.
-Jag är Tasdon. Sänd direkt från Helvetet. Jag är Ondast. Jag är Tasdon!

Efter en hård strid mot Alex, eller Tasdon. Fick jag in en träff mot magen, men han svarade med ett hårt slag mot tinningen.
Mitt synfält krympte, och jag kastade kniven mot hans hjärta sen sa jag:
-Dö, alla släkten, bli ett.
Jag var borta innan jag han se om jag träffade.

-Charlie? Vakna! Snälla! Jag öppnade ögonen och möttes av Simons pigga blick.
-Charlie! Du klarade det! Tasdon är död.
Jag nickade och sa:
-Men det är Freddy och Quintin också.
-Jag, fast nej. Tyra, Tina och Olle dog.
Jag suckade och föll ner på kudden. Kudden? Jag föll ihop på en gräsplan.
-Vad hände? Frågade jag och Simon började berätta.
-Du kastade kniven mot Alex, och när han dog så stannade allt. Jag menar det. Allt. Tiden, våra muskler, våra hjärtan, allt.
Men sen började allt igen, fast då var ingen av oss varulvar, och om du känner...
Han behövde inte säga mer. Jag slickade mina tänder och dem var alla jämna. Jag var inte längre en vampyr.
----------
24/24
Oroa er inte, det kommer en epilog, bläddra bara vidare. Hoppas ni gillade den här julkalender, nästa år kommer "Storm"
Go' jul!