Azzå vilken jul

1.4

Jag visste inte vad jag skulle göra. Klockan var 16:27 och inga fler ledtrådar om Mandi. Jag satt i min säng. Där hade jag suttit sen jag kom hem igår kväll. Vi hade polisanmält hennes försvinnande och ringt hennes föräldrar, dem var på väg hem från Dannmark där dem jobbade. Simon hade kontaktat en varulvs flock i Stockholm där flera av hans vänner var medlemmar. Våra(minus a) misstänkta var:
1)Karmen
2)Karmen
3)Karmen
4)Karmen
5)Karmen
...
100) Karmen
Azzå ni fattar. Karmen. Hon svarade inte i telefonen, så vi hade ringt hennes jobb. Eller, det var inte hennes jobb. Hon hade aldrig satt sin äckliga hemska fot där, och jobbresan var till Estland, FÖR ETT ÅR SEN! Jag tog fram den utrivna boksidan och började läsa:

"När solen går upp på den 24 dagen efter uhyten till början på ett kvarts-skifte kan ytánen hävas och även den uråldriga fejden mellan de två släktena. Den som vandrar genom natten med månens son på sin sida, kan väcka alla andar som lagts för att vila.
Hennes ögon är som månen och natten är dag,
ingenting är som det var,
dem som dött i försöket eller halvvägs där, kan åter igen se kraftens slag.
Med månen på in sida, kommer räddningen tillslut, hon är kraften som ingen kände till.
Att boken ska lösa allt står skrivet i hennes panna
och allt är förlåtet, svuret och samman.
Dagen är svuren att stanna,
tills ondskan bekämpad är,
när solen når horisonten ska släktena sammanflätade vara igen,
fast än det inte finns några flera, från början var dem fem,
nu är dem bara två, och båda har endast Tasdon kvar att slå.
Jag tänkte på vad Simon sagt: 'Hon är du'. Om jag var hon... Men det kan inte stämma. Jag har inte genomgått mitt kvartsskifte än. Jag är bara 234... Vänta, jag var femton när jag förvandlades till vampyr. 234+15= 249. Jag måste hitta mammas dagbok. Tänk om mitt kvartsskifte genomgår snart! Då kan jag häva vampyreriet. Jag vart så lycklig så att jag nästan glömde bort att Mandi var borta. Jag gick in i pappas rum och kikade under sängen. Jag öppnade ett flertal lådor, både lådor som jag kände igen och lådor jag gärna vill glömma. Typ bilder på Oliver som ung. I världens fulaste frilla. Jag hittade tillslut en låda som det stod "Sarah" på. Jag drog fram lådan och gick in på mitt rum. När jag öppnade lådan hoppade jag till av lycka. Lådan var fylld med böcker och olika foton. Jag tog upp den bok som det stod "Dagbok år 1764-1765".
Jag bläddrade fram till de intressanta delarna: När vi vart bitna.
"1765 30/12
Nu har Charlotte vaknat, när hon först vaknade anföll hon Karl."
Jag rynkade på näsan, Karl? Jag känner ingen Karl. Jag fortsatte läsa.

"1765 31/12
Jag är glad att jag har Charlotte kvar. Hon är den ända person kvar i vår familj. Hon verkar inte komma ihåg någonting om det som hände innan. Jag har berättat lite. Som om Anders. Jag vill inte berätta så mycket om Karl. Det kan vara smärtsamt för henne att veta att hon var orsaken till hennes fars död."
Jag flämtade till. Det var därför som hon aldrig berättat något om honom. Jag hade mördat min pappa.
-------------
14/24 TIO DAGAR TILL JULAFTON! La upp detta kap så sent för att plåga TheMarineLover , nej skoja bara. Jag la upp det så sent för att det inte var klart. GO' JUL SÅ LÄNGE! ⛄️