Azzå vilken jul

1.2

Jag tog upp min mobil och ringde Mandi.
-Hej det är jag. Jag fingrade nervöst på min tröja.
-Charlie? Vad är det? Det lät som att hon glömt att vi bråkade. Jag bet mig i läppen och sa:
-Kom hit nu. Jag la på luren och stirrade upp i taket. Efter 5 minuter ropade pappa nerifrån:
-Charlie? Mandi är här. Jag suckade och reste mig upp. Jag kom ner för trappen och mötte Mandis blick. Hennes maskara var slarvigt påsatt och håret var knappt borstat. Hon såg hemsk ut. Jag och Mandi gick up för trappen och in på mitt rum. Jag satte mig på min säng och Mandi satte sig bredvid mig. Det måste ha låtit som om tredje världskriget bröt ut när jag ringde, för hon såg jätte orolig ut.
-Mandi? Hon nickade.
-Först vill jag säga att jag och Simon skolkade...Jag tog ett djupt andetag och fortsatte.
-Jag var även vid blodbussen och biblioteket.
-Mhm? Vänta,är du och Simon ihop!? Jag skakade på huvudet.
-Nej, jag är...Jag är...en...en...Vam...pyr.
-Nej, det är du inte. Du ljuger.
-Nej. Jag skakade på huvudet. Jag tog hennes hand och la den mot mitt bröst. Hennes ansikte bytte färg till vitt.
-Ingen puls? Hon nickade. Jag öppnade munnen och lät försiktigt huggtänderna glida ut. Mandi flämtade till och jag lät huggtänderna åka in igen. Mandi backade ett steg ifrån mig och sa:
-Du är Vam...Vampyr! Hon såg förskräckt ut.
-Ja, men Mandi jag är snäll. Jag dricker blodet ifrån blodbussen, inte direkt från människor. Mandi ställde sig upp och gick långsamt mot dörren. När hon öppnade sprang hon,ut utan att se sig för och hon sprang rakt in i Simon. Han blev rädd och skällde till. (Låter konstigt jag vet.) Mandi gav till ett skrik och sprang ner för trappen. Hur kan hon tro att vi är elaka?
-Mandi? Vart ska du? Sa pappa nerifrån köket. Svaret han fick var en dörr i ansiktet.
Jag och Simon gick ner för trappen och drog ut pappa i köket.
-Jo, det är så att jag är vampyr och... Simon fyllde i:
-Jag är varulv. Och om inte vi stoppar Mandi får alla reda på det. Pappa nickade förstående. Mamma var ju faktist vampyr när hon levde, så att säga.
Vi sprang ut ur huset, med Mandis grejer i händerna. Jag sprang hem till henne och drog i dörrhandtaget. Låst. Jag klättrade upp i trädet där hon hade sin koja. Dem hade inte rivigt den, och det var det ända ställe hon kunde vara på eftersom att hon hade glömt nycklarna i sin jacka. Därinne satt en rädd liten Mandi. Jag klättrade in och sa:
-Du, jag är inte farlig. Jag skulle aldrig göra en människa något ont. Jag har varit vampyr i snart 235 år, men jag har aldrig gjort någon människa illa. Hon tog ett djup andetag och klättrade ner efter mig. Vi gick in i huset där pappa och Simon satt och väntade.
-Kom nu. Sa jag och gick mot köket.
-------------------------------------
Hej, det vart ett kort, konstigt kap idag. Hoppas att ni gillade det iallafall. :)