Azzå vilken jul

0.3

-Jag är så less på dig! Skrek jag över rummet. Pappas bägare med tålamod började rinna över. Jag spurtade på lite till och skrek:
-Du är inte ens min pappa! Skrek jag. Jag såg att det sårade honom så jag fortsatte.
-Den ända koppling du har till mig är att du var gift med min mamma! Men efter mindre än ett år har du redan en ny fru! Pappa såg trött ut och sa tyst:
-Vi är inte gifta än, bara förlovade. Det var det. Nu fick det räcka. Han var bara för mycket.
-Men bry dig inte då! Du fattar ju ingenting! Hon får inte flytta in hit! Det går inte! Det är omöjligt, jag hatar dig! Jag hatar Karmen jag hatar att vara vampyr! Så fort jag sa det insåg jag mitt misstag. Jag slog handen för munnen och sprang upp på mitt rum, hur skulle det här sluta? Jag satt på min tråkiga säng med För många gosedjur när pappa kom upp.
-Jaha, då kom den dagen. Sa han när han satte sig brevid mig på sängen. Han log mot mig med tårar i ögonen och sa:
-Gör det då, Zappa mig. Jag tittade storögt på honom och han svarade på frågan jag ställde i mitt huvud. Hur visste han?
-Din mamma visade mig en gång, att hon var vampyr sen zappade hon mig, men när hon dog, försvann zappningen och nu kommer jag ihåg att hon var en vampyr. Jag hörde inte på ett ord han sade utan bara gav han en stor kram. Mitt i kramen zappade jag honom. Nu var han i en slags trans kan man säga, det kommer släppa om fem minuter och han kommer glömma bort när vi bråkade. Jag satte honom vid köksbordet där vi satt och åt middag innan vi började bråka. Jag satte mig mittemot honom och precis då släppte det. Jag har så dåligt samvete just nu, men om pappa visste att jag var en vampyr, skulle varulvarna ta honom som gisslan. Vi vampyrer tja eller jag då,( Jag  är ju den sista vampyren) är i en gammal uråldrig fejd med varulvarna om något som löjligt som en bok. Det är egentligen min plikt att omvandla fler människor till vampyrer, men jag vill inte att fler personer får samma skit liv som jag har.
-Jaha gumman. Jag tittade upp när jag hörde pappas röst. Jag mötte hans blick och jag såg direkt att han kom ihåg. Men att han försökte dölja det. Jag reste mig upp och tog och ställde tallriken på vår diskbänk.
-Tack för maten. Sa jag tyst.
-Varsågod. Jag var redan uppe för trappen när pappa sa det.
Jag tog upp min telefon som låg kastad på sängen och en påse blod. Blodet var halvfruset eftersom att jag la det för att tina nyss. Jag drack upp hela innehållet i påsen och tuggade isen som hade bildats i påsen. När påsen var tom ägnade jag mina tankar åt viktigare saker. Som att pappa inte glömde bort att jag var vampyr.