Azzå vilken jul

1.9

-Kommer ni? Ropade jag när vi sprang mot västra. Jag borde vara efter allihopa, för dem är varulvar, varulvar=Bra kondition och troligtvis ett A i idrott.
Men nu var det ju så att Esther tappade sin sko. Så Alex, Simon och Freddy(Fredrika kallas Freddy) väntade på henne.

Jag hade breven i min jacka. Vi skulle till västra postkontoret först, sen skulle vi genomsöka området. Det var mulet idag, alltså, jag kunde vara ute hela dan. Vi kom fram till den, här faktist röda, postkontors byggnaden. Jag och Freddy hade klickat igår, jag tror att jag fått en ny bästis! Hoppas bara att jag får behålla min gamla.

Freddy sprang upp vid min sida, och sedan bytte hon skepnad. Jag gav till ett förvånat litet ljud. Jag hade aldrig sett någon byta skepnad förut. Freddy var en grå, ganska liten varg. Hennes isblåa ögon lyste i halvdunklet och dem andra varulvarna bytte skepnad.

Det var med nöd och näppe som dem lät mig följa med, men när Simon och jag berättade allt om Karmen och boken så lät dem mig följa med.

Ett yl hördes och jag vände mig om. Simon, man kunde se att det var han. På något sätt. Simon sprang upp bredvid mig.

Vi saktade ner farten och jag flämtade som en isbjörn i Afrika. Simon, Freddy och dem andra började byta form igen.

Jag tog täten och gick in i byggnaden. Postkontoret var lika skabbigt som resten av västra. Vi vandrade omkring i dåligt upplysta gångar innan vi hittade en man som verkade jobba här.
-Hallå? Ropade jag efter honom.
-Vet du vart det här brevet var postat? Frågade jag och höll upp brevet. Mannen vände sig om och tog ett steg mot oss. Han granskade vår grupp med matta ögon. Mannen tog tag i Lolas arm och hon slog till honom. Han började morra och kastade in henne i väggen. Han gav till ett högt genomskärande yl och flera personer uppenbarade sig i skuggorna. Kevin var redan framme vid Lola, som hade klarat sig fint. Varulvarna bytte skepnad och jag lät huggtänderna glida ut.

Olle ylade högt och så var striden igång. Jag skymtade Simon som högg en person i axeln.
Mitt ända mål var att få reda på vart Mandi befann sig. Om dem här personerna är varulvar, så borde dem tillhöra Karmens flock.

Jag, bokstavligen, högg mig fram. Jag högg en person i halsen och fräste och spottade sedan ut blodet. Jag tog tag i en person som ännu inte bytt skepnad och högg henne i armen. Jag mumlade ett 'förlåt' innan jag fortsatte.

Jag svängde i alla möjliga korridorer och hittade tillslut en dörr. Den var vit och jag tryckte ner handtaget. Samtidigt kände jag en stark smärta i vänster axel som spred sig. Jag flätade till och bet vilt omkring mig. Till min förvåning var mannen som föll ner på golvet polis. Han skiftade i både, varg och människo form. Då kom jag och tänka på polisen som försvunnit spårlöst. Det som nu hände honom var mitt fel.

Jag fortsatte min uppgift och öppnade dörren. Jag var utomhus. En besviken suck lämnade min mun. Postkontoret var mycket större än jag trodde, och troligtvis hopkopplat till flera andra byggnader. Jag tog upp brevet och läste det igen. Utan logik började jag gå runt och leta efter ett hus med numret 8510.(HEJ, FÖRSTA ORDET I BREVET) Det var lättare sagt än gjort.

Jag hade nästan gett upp allt hopp. Jag var trött. Hela min axel brände av smärta. Jag kände mig orolig över Simon, Mandi och alla andra personer som var inblandade i det här. Jag tittade upp mot ett till nummer. 8...5...10... Jag hoppade till av förtjusning och grinade sedan illa.

Jag gick in i huset, som av någon anledning stod upplåst. Jag passerade ett kök och tog med mig den första kniv jag såg.

Jag öppnade alla dörrar jag passerade tills jag öppnade en dörr. Där inne satt en, nej, två personer. Den ena med fult hår... Karmen. Jag smög upp bakom Karmen. Den andra personen var någon främling som jag inte kände till. Jag höll kniven i ett stadigt grepp och höjde rösten samtidigt som jag riktade kniven mot hennes hals.
-Karmen. Berätta vart Mandi är eller bli varulvssylta. Hennes röst var stadig och inte alls förvånad när hon sade:
-Ingen förstärkning? Nåväl. Det blir mycket enklare så. Jag hann inte ens höra slutet av meningen innan jag kände ett hårt slag i huvudet och alla färger försvann. Mitt synfält krympte och innan jag visste ordet av, så tog golvet emot mig.

Jag vaknade med en huvudvärk som troligen orsakats av en flock med vattenbufflar som rusat över mig.
Rummet var dunkelt och mina armar var ihop bundna med ett tjockt rep. Jag satte mig upp och såg mig omkring. I rummet satt en annan person. Jag gick på knä mot personen och mina jeans fastnade i dåligt nerspikade spikar. Personen, som för övrigt satt och grät, var ingen mindre än Karro. Hon satt och snyftade på en stol. Hennes händer var fria, och fötterna lika så.
-Karro? Frågade jag förvånat. Hon tittade upp från sina händer.
-Vem är     du? Frågade hon tillbaka. Jag suckade. Okej, jag var väl lite av klassens 'osynliga' men ändå.
-Jag är Charlie, jag sitter 3 platser bakom dig i kemin, och går i din klass. Hon snörvlade till och sa:
-Hon är ond. Jag är dum som trodde på henne, allt är mitt fel! Jag borde aldrig ha börjat göra saker för pengar. Nu har dem min syster!
Jag försökte trösta henne, med händerna bakbundna så jag sa:
-Jag ska hitta henne. Om du kan hjälpa mig med att hitta min bästis, och få bort dem här. Jag höll upp mina händer mot henne och hon nickade. När mina händer var fria började jag känna mig fram. Väggarna var jämna utan dörrar, så jag böjde mig ner och kollade golvet. Ingenting.
-Det sitter en luck i högra hörnet, där. Sa Karro och pekade mot taket.

Vi hade på något sätt ändå lyckats ta oss upp ur luckan och var nu på väg mot det rum som Karro trodde Clara(hennes lillasyster)befann sig.

Jag öppnade dörren och klev in. Det låg en person på golvet, och en person i en säng. Dem såg ut att sova. Jag gick fram till personen på golvet. Hennes blonda, något lockiga hår låg runt henne som en lejonman. Mandi. Karro hade böjt sig ner över personen i sängen. Det var Clara.

Jag hjälpte Mandi upp på fötter och sa:
-Du mår bra! Jag har varit så orolig dör dig! Jag gav henne en kram och sen gick vi ut ur huset. Karmen var inte där, men jag vet att hon inte ger upp så lätt. Hon har nog en baktanke.

Vi gick tillbaka till postkontoret där vi möttes av en grupp sorgsna varulvar. Jag svepte med blicken över dem innan jag förstod vem som saknades: Freddy.

__________________________
19/24
Okej, jag ska bara förklara en grej. En varulv kan förvandla sig till varg när den vill, men varje fullmåne blir den ofrivilligt ett monster.
För övrigt, detta kap innehöll 1185 ord! Rekord! Kram.