Desire || Foscar

57.

Plötsligt hör jag en harkling bakom mig och Felix grepp om mig löser upp sig. Jag backar undan från hans varma omfamning och låter min blick möta mina föräldrars som står tillsammans på tröskeln och studerar oss nyfiket.

"Mamma, pappa, det här är Felix"

Säger jag och vänder tillbaka uppmärksamheten mot Felix som nervöst besvarar mitt leende innan han tar några försiktiga steg framåt med utsträckt hand.

"Trevligt att träffas"

Säger han blygsamt när han skakar deras händer och de repeterar frasen samtidigt som de inspekterar honom från topp till tå.

Jag får själv anstränga mig för att inte skratta och sänker ner min blick i marken så att leendet som sprider sig på mina läppar inte ska synas lika tydligt. Det är nästan skrattretande att se den annars så kaxiga Felix stå här och darra som en liten hundvalp över något så enkelt som ett möte med mina föräldrar.

"Oscar ska du stå här ute i kylan eller vill du också ha mat?"

Frågar min pappa mig skämtsamt och jag tittar snabbt upp medan ett leende leker på mina läppar. Jag skrattar kort innan jag går förbi min pappa in genom dörren.

Jag väntar i hallen medan Felix tar av sig skorna och ställer dem med en överdriven noggrannhet bredvid mina Vans på skohyllan.

När han rätar upp sig så ger jag honom en skämtsam blick och han höjer på ena ögonbrynet åt mig.

Jag går fram till honom och låter mina läppar snudda hans öronsnibb.

"Slappna av"

Viskar jag innan jag klämmer till honom på rumpan och går med självsäkra steg in i köket. Jag hör hans flämtande andetag bakom mig och när jag vänder mig om så står han kvar och studerar mig med en förvånad blick som får mig att skratta dovt.

Snart står han bredvid mig och jag ger honom ett stärkande leende innan jag nickar åt bordet som ett tecken på att han ska slå sig ner. Han ger mig ett svagt leende innan han överraskar mig genom att snabbt låta sin hand svepa över mitt skrev. Jag flämtar till och när jag ser hans flin så förstår jag att det var hans hämnd mot min tidigare behandling.

När vi slår oss ner vid bordet så tar det inte lång tid innan mina föräldrars korsförhör sätter igång.

"Så Felix hur gammal är du?"

Börjar min pappa med en nonchalant ton men hans ögon spänner bestämt blicken i Felix som skruvar obekvämt på sig.

"17"

Svarar han kort innan han tar en tugga av maten utan att släppa min pappas intensiva ögonkontakt.

Jag sitter som ett nervös åskådare och vågar inte föra gaffeln till munnen.

"Vad studerar du?"

Frågar min pappa vidare och det är min tur att besvärat skruva på mig där jag sitter med blicken fäst på Felix.

"Jag studerar inte"

Svarar Felix med en oväntat lugn ton men jag ser på hans kroppsspråk att han är nervös. Jag hör hur ljudet av bestickens skrap mot tallriken uppför från min pappas plats och när jag vågar slänga en blick åt hans håll så upptäcker jag att hans ögon genast har fått en misstyckande nyans.

"Åh så du arbetar?"

Frågar han vidare och jag hör på hans röst hur Felix värde sjunker i hans ögon.

"Nej inte direkt"

Svarar Felix med en fortfarande relativt lugn stämma men jag hör den svaga undertonen av irritation i hans röst och på sättet hans käkar spänns förstår jag att det sakta börjar koka i hans ådror.

Den stela tystnaden fyller luften och min pappa och Felix mäter varandra med blicken och jag försöker desperat att komma på ett sätt att bryta den stela stämningen.

"Ehh kan vi inte bara njuta av maten"

Säger jag försiktigt och flackar nervöst med blicken mellan Felix och min pappa.

De båda ignorerar mig och min pappa lägger noggrant ner besticken på bordet utan att släppa Felix med blicken och han knäpper försiktigt händerna framför sig medan han fortsätter att studera Felix med en dömande blick.

"Felix du måste förstå att Oscar har mycket seriösa framtidsplaner och han har inte tid för någon som rent ut sagt kan sätta käppar i hjulet för honom, om du förstår vad jag menar"

Säger min pappa tydligt och betonar den sista delen av meningen vilket får mig att flämta till. Felix höjer på ögonbrynen åt honom och lutar sig framåt över bordet.

"Har du ens lyssnat på vad din son har att säga om sin framtid?"

Frågar Felix oväntat och både jag och min pappa flämtar till över hans replik. Hans hand kramar hårt om bordskanten och min blick flackar nervöst till min pappas hårda ansiktsuttryck.

Felix förvarar mig inför min egna pappa och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller livrädd.