Desire || Foscar

48.

(Tillbaka i Oscars perspektiv)

I ren desperation sliter jag ut kläderna ur min garderob och river ner tavlorna från mina hyllor. Kuddarna på min säng landar snart också i en hög på golvet och jag faller ner på knä samtidigt som ett plågat skrik lämnar mina läppar.

Jag börjar desperat att slunga knytnävarna mot golvet i ett försök att få smärtan i mitt hjärta att domna och ersättas av den fysiska smärta i mina händer men ingenting fungerar. Blod börjar sakta sippra från mina krossade knogar men smärtan i hjärtat försvinner ändå inte och jag faller snart ihop i en utmattad hög på golvet.

Hela min kropp börjar darra och jag skriker förfärat ända tills min röst sviker mig.

När jag har legat i en obekväm position på golvet i vad som skulle kunna vara timmar så reser jag mig försiktigt upp. Hela min kropp värker och tårarna har för länge sedan tagit slut.

Utan att ens ge mitt stökiga rum en sista blick går jag känslolöst ut ur rummet och vidare ner för trappan.

Allt jag ser, hör och känner påminner mig om Felix och jag måste ut ur det här huset. Innan jag går ut ur ytterdörren så sliter jag upp skåpet där mina föräldrar förvarar spriten. Det finns inget lås på skåpet eftersom det aldrig har funnits en anledning till att skaffa det innan. Känslolöst vrider jag upp korken och halsar i mig den starka vätskan som bränner i halsen innan jag ställer tillbaka det i skåpet.

När jag lämnar huset så känner jag hur alkoholen sakta sprider sig genom mina ådror och smärtan i mitt bröst och hjärta domnar för varje steg jag tar.

Samtidigt som min hjärna sakta börjar snurra och mina steg blir vingligare så känner jag mig lättare än någonsin. För en gångs skull så känner jag inte smärtan som min kropp har vant sig vid och ett humorlöst fnitter lämnar mina läppar.

Mina ostadiga ben tar mig längre och längre bort och i normala fall hade oron börjat krypa längs min ryggrad över det faktum att jag inte har någon aning om vart jag är men nu fortsätter jag bara att gå utan att blicka bakåt.

Mina ögon uppfattar plötsligt en mörk figur som sitter hopkurad på en bänk en bit framför mig.

På ostadiga ben fortsätter jag att gå och när ljudet av mina steg får figuren att hoppa till och dess ansikte vänds mot mig så flämtar jag till.