Desire || Foscar

22.

Försent upptäcker jag figuren som sitter placerad på min trappuppgång. När han reser sig upp så stannar jag upp i mina steg och blicken jag ger honom är iskall.

Ogge vrider obekvämt på sig och flackar med blicken mellan marken och mina ögon. Jag står kvar några meter ifrån honom med armarna knutna över bröstet och väntar på att han ska flytta på sig så att jag kan ta mig in i mitt hus.

"Oscar jag..."

Börjar han men jag håller bara upp handen mot honom och sänder honom en sårad blick.

"Håll bara käften. Jag orkar inte lyssna på dina ursäkter Ogge. Det du gjorde mot mig skulle jag aldrig någonsin göra mot dig. Jag trodde att vi var bästa vänner, bröder, men fan så fel man kan ha"

Säger jag med en sårad röst och han tittar skamset ner i marken innan han verkar hämta sig och går till attack mot mig för att försvara sig.

"Du är väl fan ingen ängel själv"

Säger han irriterat och jag höjer ögonbrynen åt honom i väntan på hans förklaring.

"Du och och den där killen från festen är väl inte så oskyldiga ni heller"

Säger han och mina andetag stockar sig i halsen på mig. Jag förstår att han syftar på mig och Felix den där kvällen ute på balkongen. En liten del av mig känner av skuldkänslorna men en större del av mig blir frustrerad över hans anklagelse.

"Hur fan vågar du anklaga mig för något sådant?"

Ryter jag fram och Ogge ryggar till över min hårda ton. Han har ingen rätt att anklaga mig för otrohet, jag kan medge att jag var lite väl påverkad av Felix redan första gången jag träffade honom men igår var första gången som vi faktiskt gjorde något och det var efter mitt och Hampus plötsliga uppbrott.

"Du och Hampus förtjänar varandra, och jag skulle uppskatta om ni båda låtsas som att vi aldrig har känt varandra"

Säger jag med en kall röst innan jag knuffar mig förbi hans långa figur. Han rycker tag i min arm och vänder mig hetsigt om så att jag står med ansiktet riktat mot honom.

"Visst. Skyll dig själv när Felix krossar ditt hjärta"

Säger han kallt och min bästa vän sedan barnsben är som bortblåst. Jag reagerar inte ens på att han nämner Felix namn utan jag ger honom bara en sårad blick.

"Ni har redan förstört mitt liv så vad spelar det för roll?"

Säger jag kort innan jag rycker mig loss ur hans grepp och slänger igen ytterdörren i ansiktet på honom.

Väl innanför dörren glider jag ner med ryggen mot dörren och tårarna tränger sig fram ur min ögonvrå.

Jag förlorade precis min bästa vän.