Desire || Foscar

49.

När Ogges känslokalla gråblå ögon möter mina och jag synar hans blodiga och blåslagna ansikte så vet jag inte om det är alkoholen i min kropp som får mig att slå mig ner bredvid honom på den kalla bänken.

Min blick är fäst på mörkret framför oss och jag ser i ögonvrån att Ogges ögon vilar på mig.

Jag hade kunnat slå ner honom, men någon ser ut att redan ha gjort ett bra jobb med det. Jag hade bara kunnat gått men något får mig att sitta kvar på bänken bredvid killen som jag har känt i hela mitt liv. Killen som gav mig ett vänskapsarmband i åttaårs present som jag fortfarande bär trots allt han gjort.

Vi sitter en lång stund i tystnad och det enda som hörs är det svaga ljudet av vinden som viner i grenarna på de stora träden som omringar oss.

"Varför?"

Frågar jag slutligen och Ogge suckar tyst bredvid mig. Hans tunga suck får mig att uppfatta den svaga lukten av alkohol som strömmar ut genom hans mun.

"Varför du?"

Frågar han lika känslokallt och jag rynkar förvirrat på ögonbrynen.

"Vadå varför jag? Det är min fråga, inte din"

Säger jag förvirrat och Ogge skrattar humorlöst. Jag antar att det är alkoholen som får hans läppar att vibrera i ett dovt skratt.

"Varför är det du som får Felix att falla?"

Säger han och jag sitter tyst en lång stund innan min påverkade hjärna långsamt börjar dra kopplingar mellan hans ord och allt jag har upplevt de senaste veckorna.

"Du är kär i honom, visst är du?"

Säger jag efter en stund och Ogge suckar ljudligt.

"Jag var. Jag träffade Felix på en fest för länge sedan, innan du och Hampus ens blev ihop. Jag visste om hans rykte och visste hur känslokall han var. Det var bara sex och det var okej för mig, till en början. Men jag lyckades såklart falla för honom. Men han visade tydligt att jag inte var mer än ett bra ligg för honom. Jag är inte kär i honom längre, han betyder ingenting för mig längre men att se hur han tittar på dig, att inse att du har lyckats få honom att känna, att älska. Det gör ont. Jag antar att jag ville få dig att må lika dåligt som jag har gjort"

Säger han ärligt och jag flämtar till. Plötsligt känner jag mig mer nykter och klar i huvudet än vad jag gjorde innan och jag vänder blicken mot Ogge. Hans ögon stirrar tomt framför sig och han verkar ha glömt av att jag sitter bredvid honom.

Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet inte ens vad jag ska tänka om hans lilla berättelse. Det som etsar sig fast i min hjärna är ordet älska. Felix kan inte älska mig. Varför skulle han älska mig? Älskar jag honom?

Det är många frågor som cirkulerar i min hjärna och jag har inte många svar.

"Hampus då?"

Frågar jag efter en stund och jag får inte ut en enda reaktion av Ogge där han sitter orörligt och stirrar ut i mörkret.

"Jag tycker om Hampus, det gör jag. Han behandlar mig bättre än vad Felix någonsin gjorde men jag var precis otrogen mot honom. Jag har troligtvis förstört allt."

Säger han efter en stund och innan jag hinner ångra mig så placerar jag en försiktig hand mot hans axel och klämmer till lite.

"Du är en bra person Oscar. Även om jag är medveten om att vår vänskap aldrig kommer att bli sig lik så hoppas jag att du någon dag kommer att kunna förlåta mig"

Säger han och sorgen i hans röst framträder men han försöker diskret att harkla sig och undviker att möta min blick.

"Det kommer att ta tid. Om det ens är möjligt men du var som en bror för mig och de känslorna och minnena kommer alltid att finnas kvar. Men det du gjorde mot mig kommer också alltid att finnas kvar och just nu kan jag inte se oss som vänner"

Säger jag ärligt och Ogge nickar långsamt och vänder bort huvudet. Han försöker att vara diskret men jag upptäcker hur han med en snabb rörelse stryker undan en tår från sin kind.

"Även om du inte förlåter mig så lova mig åtminstone att du förlåter Felix. Han älskar dig och du kan inte slänga bort det. Du har förändrat honom och han har förändrat dig. Ni hör ihop"

Får han fram efter en stund när han har lyckats få undan gråten ur rösten. Han tittar på mig med blanka ärliga ögon och jag håller andan.

Efter en stund reser jag mig upp på stela ben och slänger en sista blick mot Ogge innan jag sakta börjar gå iväg.

"Oscar"

Hör jag plötsligt bakom mig och jag vänder mig om och studerar Ogges figur.

"Du kommer alltid att vara min bästa vän"

Säger han och den här gången försöker han inte dölja tårarna som sakta rinner nerför hans kinder. Han håller upp ena armen och jag ser hur det enkla armbandet på hans arm blänker till.

Ett litet leende sprider sig över mina läppar innan jag vänder mig om och fortsätter att gå.

Jag måste hitta Felix.

-----
Can you hear me crying? 😭😭

Xx, Nad