Orinta (bok 1 Drakryttare)

Döden är en del av livet

Mörkret omsluter mig i sin varma omfamning. Jag försöker krypa längre ner i mörkret. Om jag ger upp nu, ger vika för mörkret, kommer jag att dö. Men om döden är såhär varm så gör det inte mig något, jag skulle lika gärna kunna dö. Slippa den kalla, hårda och plågsamma värld vi lever i.
'Småtting' En varm, len röst rycker upp mig. Dör jag nu, då dör Orinta med. Jag kan inte låta det hända, hon är min vackra drake, min själsfrände.
Jag försöker att krypa ur mörkret, att vakna. Men hur mycket jag än försöker röra mig så går det inte. Med plötslig förfäran inser jag att jag är fast, jag kan inte röra mig. Jag är inte redo för att dö än! Fårlåt för att jag sa det innan, snälla låt mig inte dö än! Jag har så mycket kvar att göra.
"Hej Taria, jag vet att du antagligen inte hör mig nu men... Du kanske skulle vilja veta vad som har hänt." Darins ljusa röst stakar sig på slutet. Han överlevde. "Vårt hus är nerbränt till grunden.... Far ville inte ge sig iväg så...han...han" Darin börjar snyfta och knippar efter andan för att lugna sig. Vänta, stannade Ranold i vårt hus när det brann!? Betyder det att han är... Död? Åh, Darin.... Jag vet hur det känns att förlora sin far. Fast jag kände aldrig min, Darin har bara haft han. Jag hör några andra komma fram till oss och någon hjälper Darin ut. Men jag känner fortfarande att någons medvetande är kvar.
Jag försöker säga hans namn men inte ett ljud kommer från mig.
"Taria, jag...." Dante kommer av sig. Han tar ett djupt andetag. "Jag försökte men, jag kunde inte rädda båda...." Det gör inget, det är bara för Darins skull jag bryr mig om Ranold är död. Ville jag svara men jag kan fortfarande inte öppna munnen för att tala.
"Hon sa att hon klarade det och ändå, trots att jag såg att dem var för många... Jag lämnade henne, snälla Taria, förstå att jag var tvungen att hjälpa din lillebror. Du kanske hatar mig i vilket fall som.... Men han lever iallafall..." Han suckar och jag känner hur han lämnar rummet. Vem kunde han inte rädda? Han sa att han valde darin framför henne. Men vem är hon? Corall? Marini? Lissa? Jag kan inte mista någon av dem! Mitt hjärta snörjer ihop sig. Jag slår med stor kraftansträgning upp ögonlocken och en lättad pust undslipper mina läppar.
Rummet jag ligger i är helt vitt, vita gardiner, vita väggar och tak, en vit bänk, vit sängram och vita sängkläder. Allt är vitt. Det sticker i mitt huvud av allt ljus så jag stänger dem snabbt igen. Efter ett tag, då ljuset inte känns så överväldigande längre, öppnar jag ögonen igen. Jag kastar täcket åt sidan ock ställer mig upp. Det skulle jag inte ha gjort för hela rummet snurrar så att jag måste hålla i mig i något för att inte trilla. När det värsta gått över så går jag mot dörren. Jag måste hitta någon för att få reda på vad som hände efter att jag svimmade.
Jag staplar ut från vänster sida i en lång korridor som jag inte känner igen. Längs båda sidor finns det dörrar med jämna mellanrum.
Det här måste vara stadens sjukhus.
'Äntligen är du vaken!' Brummar Orinta nöjt. 'Det är en person som är angelägen om att få träffa dig.' Den spända, vaksamma tonen i Orintas röst gör mig misstänksam på vad den vill.
'Jag är påväg.' Med hjälp av minnet av förra gången jag var här, då Darin var sjuk, tar jag mig genom korridoren, ner för en trappa, genom några mindre korridorer och ut.
Solen bländar mig för ett ögonblick och jag håller upp min höger hand som skydd mot ljuset.
En bit ifrån står Orinta, nästan ett halvår nu, och en dvärg står med ryggen mot mig. Det som mäst drar min uppmärksamhet är håret, rött och krulligt. Varför alltid rött!? Jag suckar och går fram till dem.
'Skönt att du är här, hon går mig på nerverna!' Orinta blåser ut mörk rök ur näsborrarna.
"Men ni är ju djur? Egentligen, hur kan ni prata? Ni har inte läppar eller tunga som vi att forma orden med?" Jag morrar mellan tänderna. Vem är hon att kalla min drake för ett djur! Draksläktet överhuvud taget!
"Vad vill du?" fräser jag fram. Hon hoppar till och vänder sig mot mig.
"Jag var bara realistisk, förlåt." försvarar hon sig. Jag väljer att låta det gå för den här gången. "Jag var skickad för att se om ni vaknat och är frisk nog för nyheten." Vilken nyhet vill jag fråga. Men jag väntar på att hon ska berätta själv. "Om du var det skulle jag föra dig till Inoir och Samoko. Även om du själv säkert hittar dit själv om jag nu berättar var dem är." säger hon och rullar på ögonen samtidigt som hon gör en svepande rörelse med armen.
'Jag förstår att hon går dig på nerverna...'
Hon börjar gå utan att säga något så jag följer lite fundersamt efter. Jag vet inte om det är meningen, men hon har inte sagt något annat så...
Dvärgen, som presic når över min armbåge verkar vara väldigt självsäker här på Teirms gator. Hon går med huvudet högt så att håret guppar över hennes rygg och hennes yxa dunkar rytmiskt mot låret.
De människor vi går förbi, vilket är ganska många vid denna tiden av dagen, bugar för oss och vissa säger Argetlam eller våra namn som hälsning. Jag ler stelt mot folket, det känns konstigt att bli hälsad så i en stad där dem bara ignorerat en förut.
Vi är påväg mot torget anmärker jag, kanske till drakstallet.
Mycket riktigt går hon in i drakstallet där de andra drakarna och ryttarna står. Men inte alla. Marini och Sakatro är nog lite sena. En obehaglig knut börjar ta form i min mage.
'Taria' Det är inte så ofta Orinta säger hela mitt namn, när hon gör det så är det något allvarligt. Jag sväljer hårt.
"Taria, vad bra att du är här nu. Hur mår du?" Inoir kommer fram till mig.
"Bra, tror jag. Mina skador är inte kvar och jag har inte ont någonstans..." Jag tar ett djupt andetag. "Var är.. Marini..?" Alla stannar med vad dem håller på med och glor på mig. Dante vänder ner huvudet mot marken och vägrar att se upp när jag försöker få ögonkontakt.
"Taria, det är något du måste förstå... Det är en del av livet, det händer överallt hela tiden. Marini, hon...." Inoir får inte avsluta meningen.
"Nej... hon får inte... kan inte... vara ... Död." Rummet snurrar och allt blir suddigt. Inoir säger något men jag hör inte vad.
'Hon skulle ju visa oss beorerna.'
'Jag vet Småtting. Någon måste ta henne dit, du kände henne bäst här. Prata med hennes familj, det känns nog bättre att få veta av någon som bryr sig om henne.' Jag vet att hon har rätt, jag vet bara inte om jag klarar av det.
'Vi ska till beorerna. Vi ska hålla vad vi sa och se hennes hem, presic som hon har sätt mitt.'
'Så ska det låta!' Brummar Orinta stolt.
"Taria, svara! Du måste lyssna på vad vi har att säga. Även om hon överlevt skulle hon aldrig bli densamma. Sakatro dog, han skulle aldrig klarat sig även om de bästa helare fanns där." Inoir håller om mitt huvud och håller ögonkontakten hela tiden medan han pratar.
"Vi ska till beorerna. Hennes kropp hör hemma där. Jag vill berätta för hennes familj och dem får bestämma vad vi ska göra med kroppen." Inoir ser förvånat på mig.
"Vi kan inte, man begraver inte ryttarna, det tar förstor plats med drakarna. Man sickar hem deras själar genom eld." Eld, man bränner upp dem...
"Nej, Marini måste hem..." säger jag orkeslös.
"Det är försent, de ska tända nu"
"Nej..." Jag ser upp på alla i rummet för att söka stöd, men alla vänder bort blicken. Dem bryr sig inte så länge hon får en begravning. Först då inser jag att alla är klädda i svart.
"Inoir... har ni något svart jag kan ha på mig?" Han ser förvånad ut över min fråga men samlar sig snabbt.
"En kista lyckades räddas ur ert hus. Vi vet inte hur man öppnar den men du kanske vet. Kanske det finns något där." Vi hade bara en kista i hela huset och det var den i mitt rum. I den kistan finns det som min mamma lämnade åt mig och saker som jag värdesätter högt.
"Var är den?" Min röst är väldigt samlad trots att jag känner mig helt uppriven.
"Kommer du ihåg vägen till rummet du hade första gången du var här?" Jag nickar samtidigt som jag memorerar upp vägen i huvudet "Bra, den finns där."
'Jag är snart tillbaka.' Jag går in till huset bredvid från drakstallet. Någon går bakom mig, dvärgen. Hennes sinne är stängt för mig men jag känner igen att det är hon. Hon följer efter mig hela vägen bort till mitt rum.
"Vad vill du? Varför följer du efter mig?" Fräser jag irriterat åt henne.
"Det kan finnas Ra'nomer kvar i staden och du är inte i skick att försvara dig." Jag öppnar munnen för att protestera men hon hinner före. "Dessutom uppskattar jag det du försökte göra för Marini... Hon var min vän också. Jag tror inte att hon hade velat begravas någon annanstans än med sin drake." Jag ser forskande på henne innan jag vänder mig om och öppnar dörren. En ensam tår faller ner längs min kind.

--------------------
Förlåt för den långa väntan men här är den! :)
Har ni påsklov nu eller hade ni det förra veckan? Själv har jag det nu.
Love u xoxo Ida ❤️