Orinta (bok 1 Drakryttare)

Mint te och förhör

↑Taria är på bilden:D Om den nu kom med...?

---------

Mitt medvetande kommer sakta till liv. Någon säger åt mig att vakna, ser dem inte att jag inte vill bli väckt?

Jag stänger ute allt ljud, jag orkar inte gå upp. Träningen får vänta.

Plötsligt träffar något kallt, blött min panna.

"Ahh!" Jag slår snabbt upp ögonen med hjärtat hårt bultande.

Vad händer? Blir vi attakerade? Är vi fångar?

"Lugna dig, Argetlam." Va? Jag ser mig omkring. Jag befinner mig i ett litet rum tillsammans med en äldre kvinna. Kvinnan ler mot mig.

"Jag ska bara hämta något uppfriskande åt dig." Hon reser sig från sängkanten och går ut. Vart är jag? varför är jag här..? Juste... minnena kommer flödande tillbaka till mig. Flygturen med Jack, dyket, Orintas vinge, jag som helade vingen och sen... svart. Jag måste ha svimmat. Hur lång tid har jag varit medvetslös?

Kvinnan har inte kommit tillbaka än så jag passar på och se mig runt i rummet. Jag stödjer mig på armbågarna för att se bättre.

Rummet är litet och fyrkantigt med sängen jag ligger på i mitten på ena sidan. Dörren är mittemot. På högra sidan av sängen finns det en stol och i hörnet ett litet bord med olika växter och en röd blomma. Från mitt håll på högersidan av dörren hänger en tavla där någon har avbildat en blå och en röd drake som slåss över ett krigs fällt. Det måste vara Eragon och Saphira som slåss mot Murtaugh och Thorn.

Det var allt, inga fönster, ingenting. Väldigt tråkigt rum så att säga.

Dörren gnisslar lite när den öppnas.

"Taria!" Marini springer fram till mig. "Förstår du hur oroliga vi var!?" Hon kramar om mig. Bakom henne kommer alla andra av mina vänner och kvinnan.

Kvinnan kommer fram och ger mig en rykande kopp som luktar ljuvligt.

"Drick så får du tillbaka energin du förlorat." Hon vänder sig om och går ut innan jag hinner svara.

"Du skrämde livet ur oss när Orinta kom ner med dig avsvimmad på ryggen!" Utbrister Dante.

"Jag hade velat se era miner!" Jag skrattar åt minerna som jag föreställer mig att dem skulle ha gjort.

"Inte kul!" Jack knuffar till min axel och sätter sig skrattande på kanten.

"Varför skrattar du då!?" Ochen höjer ett ögonbryn och ler som om vi är helt dumma i huvet.

"Vad hände ientligen?" Jag smuttar försiktigt på teet. Mint, min favorit.

"Fick du för mycket blod i huvet elle?" Skrattar Dante retfullt.

"Typ, jag vet inte riktigt." Jag vet mycket väl vad som hände. Men jag får inte säga till dem eftersom dem inte vet att vi kan använda magi.

"Hur länge har jag varit avsvimmad?"

"Tre dagar. Du svimmade ganska rejält." Svarar Marini. Oj, det var längre än jag trodde... Undra vad Orinta har gjort? Orinta!

"Vart är Orinta!?" Jag känner mig tom utan att vara nära henne.

"Hon är ute med Saphira, dem flyger någonstans runt bergen." Dante rycker på axlarna. Aja, Orinta får iallafall lära känna sin mor.

"Dem har flugit iväg själva varje dag nu. Jag undrar varför det bara är med Orinta?" Jag ler lite mot Marini.