Orinta (bok 1 Drakryttare)

Mot Ellesmera

'Småtting det är dags att gå upp nu' Något hårt knuffar mig löst i ryggen och vibrerar samtidigt som ett brummande fyller den annars tysta rummet.
"Låt mig va!" Jag knuffar sömnigt bort Orintas fjälliga huvud och gosar ner mig i sängen igen.
'Vi måste gå nu. Ellesmera väntar.' Jag slår upp ögonen, plötsligt är jag inte trött längre. Snabbt reser jag på mig men snubblar över luften när hela rummet snurrar.
'Ta det lugnt Småtting.' Skrattar Orinta bakom mig och jag lägger handen på hennes hals som ett stöd när jag reser mig upp igen.
'Tack!' Jag skrattar åt min egen klumpighet. Orinta bara fnyser och inspekterar sina klor med en road känsla.
På en pall nära sängen ligger mina kläder, en enkel grön tröja vars armar går ner till armbågarna och ett par bruna, lösa byxor där insidan av låren är special sydda så att de inte rivs upp när man flyger. Snabbt har jag bytt om och tvättat ansiktet i kallt vatten.
'Vi ses ute sen.' Orinta puffar mig i sinnet så att jag ska gå. Jag skakar leende på huvudet och går ut i en korridor. Själva korridoren är, just som allt annat, i sten och är upplyst av röda lyktor utan låga, för att bevara mörkerseendet minns jag någon sa. Vägen är ganska dunkel tack vare ljuset och när jag går förbi öppningar mot andra korridorer och rum är det bara en svart avgrund. Jag når änden av korridoren och när jag öppnar den tunga trädörren möts jag av ett starkt upplyst rum. I ett ögonblick förblindas jag innan allt kommer på plats igen.
"Taria!" Corall hälsar mig glatt med en hård kram.
"Du krossar mig!" Skrattar jag och hon ger efter. Ett krax vid våra fötter drar till sig vår uppmärksamhet. En mörk gestalt visar sina små sylvassa tänder mot mig och väller ut sina lädertäckta vingar. Fjällen glittrar som saphirer i ljuset och Corall tar skrattande upp den midnattsblå krabaten.
"En liten tuffing va?" Jag tar leende fram handen mot honom samtidigt som jag ger en betryggande känsla. Han väser mot mig först men slutar och ser sen nyfiket på min hand när jag låter den vara stilla i luften framför honom. Han luktar misstänksamt på mig innan han entusiastisk trycker upp huvudet mot min hand.
"Han gillar dig." Corall skrattar åt sin skyddsling som försöker få tag i ett rep jag tagit fram. Leken avbryts när Orik går in i salen. Vakternas lätta rustning klirrar när dem följer på varsin sida av kungen.
"Ja.." Han tar ett djupt andetag "Då är det dags att ta farväl. Iallafall för nu." Hans blick dröjer sig vid Merida efter att ha synat oss andra.
"Jag klarar mig. Det gör jag alltid." Hon rullar sina gröna ögon åt kungen.
"Jag ska se till så att inget händer din dotter. Om hon inte smiter som vanligt." Darcie skrattar lätt och hennes ögon gnistrar lekfullt. Kungen nickar motvilligt och vänder sig mot oss igen.
"Jag hoppas att ni får en lyckad flygtur till Du Waldervarden. Mina vakter kommer att visa er vägen till ytan där era drakar väntar." Han nickar och går fram till mig. "Ge den här till Arya och hälsa från mig." Han räcker över en skriftrulle med orden kungligt skrivet på det gamla språket.
"Så då ska jag inte dröja ut på er avfärd mer. Iväg med er!" Med sitt brummande skratt vinkar han ut oss ur salen. Och så är vi påväg.
Medan vi går pratar jag och Corall om allt möjligt samtidigt som vi busar med den kattstora midnattsskimmrande draken.
"Vad händer?" Jag ser förvirrat på dem framför oss när vi plötsligt stannar framför en sten vägg. Corall ser lika förvirrad ut som jag känner mig. Jack vänder sig om och ler mot mig. En varm känsla sprider sig runt mitt hjärta.
"Ishungan portugra" Sten väggen börjar röra på sig efter dvärgens ord och visar snart ett öppet landskap. Jag ser förvånat på medan vi går ut. Det känns skönt när morgonsolens strålar träffar min hud. Jag fattar inte hur någon kan leva hela sitt liv under jord. Efter en natt känns det som att det var evigheter sedan jag senast bemöttes utav solen.
Efter de första sekunderna av förblindelse får jag syn på drakarnas ståtliga siluetter mot ljuset. Fjällen glittrar som av ren magi. Marzitas mer än dubbelt så stora kroppshydda tornar upp sig över de två mindre drakarna. Orinta hälsar på oss genom att ryta och Toruko spänner ut sina röda vingar. Solen lyser lätt genom membranet och visar ådrornas väg genom vingen.
Som om något kallat på honom hoppar den lilla draken ur Corall famn och springer fram till de andra med ett klickande läte.
Energin flödar genom mig som att den midnattsblå krabaten väckt något med sin upprymdhet. Jag ger upp ett skratt och drar med mig Corall. Det slutar i en tävling bort till drakarna, även om jag håller tillbaka vinner jag lätt.
'Varför tog det så lång tid!' Orinta böjer otåligt ner huvudet mot mig och jag kramar om henne. Hon skrattar åt min upprymdhet och burrar upp sig. Fjällen bakom hornen och en bit ner på halsen reser på sig som håren på en katt.
'Hur gör du det!?' Utbrister jag förvånat och släpper henne
'Gör vad?' Hon lutar huvudet och ser undrande på mig.
'Fjällen, på nacken?' Jag visar henne vad jag ser men hon verkar inte bli förvånad.
'Jag vet inte.' Svarar hon enkelt efter ett tag och så var det inte mer med det.
En blå glittrande klump får hennes uppmärksamhet och hon börjar leka som man leker med sitt småsyskon.
"Vi bör ge oss av nu om vi vill vara framme vid Du Waldervarden i kväll." Darcie sitter redan i sadeln på Marzita. Jag nickar och hjälper Corall upp bakom henne, presic som vi bestämt igår. Jack ger mig ett hoppfullt leende och kramar mig när jag går förbi mot Orinta igen. Han säger inget men ser mig djupt i ögonen med en blick jag inte förstår.
När jag själv sitter i sadeln lyfter jag upp Darin och gripen bakom mig.
Vi ett sista varv runt katrern vi just varit på innan vi flyger ikapp de andra.
Marzitas guldiga horn och taggar står i kontrast mot hennes annars vita fjäll. Efter dem flyger Toruko vars fjäll lyses upp extra tydligt i morgonljuset. Jack sitter stadigt på hans rygg och utan någon anledning känner jag mig underligt dragen till honom. Orinta bara skrattar under mig och gör en oförberedd volt. När jag försöker ta reda på varför så förvärrar det bara situationen. Hon tillochmed spänner upp fjällen som innan.
'Orinta!' Hon skjuter ifrån de andra som en pil och gör en volt tillbaka i samma hastighet.
'Mot Ellesmera!' Elden skickar vågen av hetta bak mot mig och skrämda fåglar flyr skrikande åt olika håll.

---------------------------------
Jag vet, det har varit sååå länge sedan jag skrev. Förlåt!
Men jag mår inte jätte bra för tillfället. Det har hänt jätte mycket både i skolan och hemma. Jag tänker inte skriva allt här men bara så ni vet varför det har tagit så lång tid.
Jag är inte heller så nöjd med kapitlet.... Men jag får ordna det när jag redigerar efter jag skrivit klart det sista kapitlet.
Och ja... Det är bara ett kapitel kvar....
Tack förresten, jag har nu ryttare till både Sintara och Skymaw :D
Men ni kan fortfarande ge förslag på egna ryttare eller andra personer som ni vill ha med, ska försöka få med så många som möjligt då vissa i den här boken inte kommer att vara med så mycket i nästa.
Love u xoxo Ida <3