Orinta (bok 1 Drakryttare)

Orinta kapitel 1

Det är ett misstag, ungen är inte min!

Taria visste redan när hon steg upp att hon skulle få en usel dag.
Det började som alla andra dagar men spänningen låg och tryckte i luften och staden var ovanligt tyst, som lugnet före en storm.
Hon hade precis tagit ut brödet från deras vedugn när hennes lillebror kom in i köket.
"Tariaaa," Hon suckade och placerade försiktigt ned den varma brödformen på diskbänken. Darin må vara tio år men han kunde vara lika dryg som en femåring. "Om du inte ska med och kolla på drakarna, kan inte du då köpa kakor åt mig?" Japp, där var det. Det var drakarnas fel att hon hade en stressfull och fullpackad dag, och hon fick aldrig ens se dem.
"Vi får se." Hon hade ingen aning om hur hon skulle trycka in det bland allt annat hon behövde göra. Kunde de inte ge henne en liten paus? Darin lutade sitt huvud mot handen och drog en långdragen suck. "Jag ska försöka, okej?" Taria gav honom ett glas med juice som han direkt började sörpla på. "Låt inte far höra dig, du vet vad han tycker om det där!" Deras far var en prydlig man som inte accepterade något han ansåg oförskämt, vilket var nästan allt Taria gjorde.
"Mmm." Båda visste att det var Taria som skulle få straff för det även om det inte var hon. För att vara så ung drog Darin på sig mycket ansvar för henne. Visserligen var hon tacksam för det men han borde inte bekymra sig över henne. Det var tur att han slutade sörpla för bara en liten stund efter klampade Ranold in i det prydliga köket.
"Jag hoppas att du pressat juicen," Han klampade fram mot henne med något illasinnat i blicken. Hon hatade honom. Allt han gjorde var att försöka få henne att känna sig dum. Taria fick inte ens tid att hälla upp drickan innan hon kände hur Ranold tryckte sig mot henne. Han gjorde vad han ville med henne om det så var att slå henne eller tvinga henne att göra sysslor mitt i natten, men han hade aldrig rört henne förut. Hon skämdes över att hon inte kunde röra sig fören han lyft sin hand från hennes ländrygg. Det var dumt och hon visste det men hon var rädd för honom.
Medan dem åt och pratade skrubbade hon disken tills hennes fingrar såg ut som russin. Det var helt otänkbart att hon skulle äta med dem men det var också en del av planen. Låsas som att allt var som det alltid varit. Så när Darin och Ranold gått ut tog hon som vanligt de pengar Ranold lämnat åt henne men under de senaste året hade hon samlat på sig överblivna mynt som hon nu fick användning av.

Taria tog sig ut i virrvarret av gator rund deras hus för att ta sig till centrumet. Hon hade inte velat gå där om hon inte känt till stället, det var lätt att gå vilse. Hon tog sig fram mellan alla människor på väg mot torget och köpte alla förnödenheter hon var tillsagt att handla. Dessutom skaffade hon varsamt proviant till sig själv, noga med att inte ta några avslöjande mängder. Hon kunde inte köpa något som blev dåligt snabbt, men saltat kött och fisk gick bra och det var ju tur att hennes enda vän var en fiskardotter. Lessie bar alltid fina klänningar, idag hade hon en blå som fick hennes ögon att stå ut och hennes hår var alltid i eleganta uppsättningar. Teirm var landets handelscenter och Lessies pappa ägde ett av de största företagen. Så naturligt levde dem ett flott liv.
Taria hade bara tid att träffa Lessie en liten stund för dagen i ära skulle hon göra andra saker och Lessie skulle till torget med sin familj för att se på drakarna. När de kramades hejdå fick hon Lessies hår i ansikten, en nackdel med att vara huvudet längre än sin vän. Taria hade velat se ut som henne, liten, små, nätta kurvor och det gulliga födelsemärket under hennes högra öga nära näsbenet. Istället var det enda som skilde henne från alla andra hennes längd och hennes gröna ögon nästan lyste mot hennes ljusa hud.
Efter sina farväl tog sig Taria hem igen för nästa syssla. Gatorna hade blivit betydligt mer folktomma sedan hon stack ut. Alla var nu för att se drakarna, alla utom Taria. Det krampade i bröstet när hon tänkte på det, hon skulle inte vilja vara någon drakryttare för hon var hemskt höjdrädd men bara det att vara med de andra och se dem. Hon skakade bestämt av sig det, hon var tvungen att få huset skinande rent innan Ranold kom hem.
Allt för lång tid senare slog mörkret sitt grepp om staden och hon fick äntligen lämna sina sysslor. Det var sista gången hon skulle städa det huset. Om allt gick som planerat då.

Hon hade ingen aning om hur lång tid det gått men när Ranolds snarkningar hade ljudit genom husets väggar ett tag steg hon upp, fullt påklädd. Skillnaden nu var att hon hade blus och byxor istället för en klänning och en väska fylld av proviant. Men hon kunde inte gå riktigt än. Länge stod hon utanför Darins dörr, han skulle ha det bra men hon skulle sakna honom mer än något annat.
"Hejdå, min morgonstjärna." Med blöta kinder försvann hon sedan ut i natten. Hon torkade bort tårarna medan hon skyndade sig fram mellan de svagt upplysta gatorna. 

------------------

Omskrivning - IGEN (Januari, 16)

Den här boken kommer att genomgå en hel del förändringar då jag inte är helt nöjd med det men jag hoppas att ni inte tycker det är alltför jobbigt.

Love/ Ida