Orinta (bok 1 Drakryttare)

Spiraler och oväntade dyk

'Hon hatar oss verkligen!' skrattar jag.

'Nepp, hon hatar dig!' Orinta snurrar runt så vi hamnar uppochner.

'ORINTA SLUTA!!' Min mage vänds och jag håller krampaktigt tag i sadeln för att inte trilla av. Orinta skrattar och vänder sig tillbaka igen.

'Wow, du är verkligen en liten räddhare!'

'Orinta!' Utbrister jag. En röd drake kommer snabbt flygande mot oss. Jag håller hårt i mig och förbereder mig för en krock. I sista stund svänger båda drakarna åt varsitt håll.

'Shit Orinta! Det var för nära!' Mitt hjärta slår fortfarande snabbt av aldrialinet. Orinta skrattar och vänder om. När jag kollar på den röda draken och dess ryttare ser jag väm det är.

"JACK!" Skriker jag framåt och försöker få honom att höra mig. Fast det verkar inte så.

'Använd sinnet.' Orintas röst är full av nervositet och upphetsning.

'Jack, det är Taria.' Jag snuddar vid hans murar. Han öppnar en glipa åt mig.

'Taria? Vart är du?' Jag skrattar tyst åt honom.

'Bredvid dig!' Presic då kommer vi upp bredvid.

"Hej! Vad gör ni?" Ler han stort

"Flyger!" Skrattar jag och Orinta snurrar runt över dem så att mitt och Jacks huvuden nästan möts, innan hon hamnar på andra sidan.

"Jag ser det!" Jag räcker ut tungan åt honom och Orinta sticker ifrån dem med några vingslag. Jag bryr mig inte om att titta bakåt och se om Jack och Toruko hänger med, jag känner att dem hänger på med sinnet.

Det slutar med att det blir en kappflygning runt Thundron som slutar med att jag och Orinta vinner.

"Vi vann!" Ropar jag över axeln till Jack. Han härmar mig och räcker ut tungan. Orinta och Toruko flyger rakt upp samtidigt som dem snurrar runt varandra i en spiral. Vi bryter in i ett moln. De små dropparna ser ut som pärlor på Orintas fjäll, pärlor som snabbt trillar av utan att lämna spår. Drakfjäll måste nog vara vatten bort stötande. Dropparna svalkar min bara hud och gör mitt hår fuktigt. Några pärlor fastnar i mina ögonfransar, men jag blinkar snabbt bort dem. Vi kommer ut ur molnet och glider tyst och sakta runt varandra. Inte ett ljud hörs. Luften är tunn och svår att andas i, jag måste få mer syre hur mycket jag än vill stanna här.

'Orinta... Jag behöver ner, jag kan inte andas här uppe så som du.' Orinta nickar och brummar till Toruko som med nickar. Sen, helt utan förvarning viker dem in vingarna intill kroppen och dyker. Både jag och Jack skriker. Min mage pirrar så fruktansvärt mycket och mina ögon tårars.

Hur ska vi stanna!? Jag blir panikslagen. Om vi inte kan stanna kommer vi att krascha och antagligen dö med den farten vi har!

'Lugna dig småtting, njut av det istället.' Orintas röst får mig lugn och istället börjar jag att skratta. Även om jag är skräckslagen så älskar jag känslan av vinden och pirrandet i magen.

Marken närmar sig snabbt, för snabbt!

'Orinta vi måste stanna farten!' Jag börjar få panik igen. Andas lungt, lungt. Tänker jag men det funkar inte...

'Håll i dig!!' Orinta breder ut sina vingar och jag känner hur vinden fångar dem med ett ryck. Orintas smärta bränner i mitt sinne. Hennes högra vinge har ryckts ur led!

'Du är skadad!' Utan att tänka vidare knäpper jag upp spännet runt for en som gör att jag är kvar i sadeln.

'Jag mår bra. Sätt dig ner igen!'

'Du mår inte bra! Jag känner din smärta, vingen är ur led!' Jag korsar benen över sadeln och vänder på mig så jag hamnar bak o fram. På så vis har jag bättre syn på vingen. Vingens ben sticker ut lite och senorna syns klart.

'Försök att ha vingen stilla.' Hon tar ett sista plågat tag med vingarna innan hon glider fram. Jag sätter mina händer över benet och försöker komma på vad det är för ord.

'Taria vi tappar höjd!' Vi får skippa orden! Istället framställer jag hur vingen bruka se ut och sticker med allt jag har hål på magi kulan som börjar lysa. Jag släpper ut magin ur mina händer, dem och stället mina händer vilar på lyser upp i ett silver lila ljus och benet rör sig under mina händer. Orintas smärta blir värre, hon slänger med huvudet och ger ifrån sig morrande ljud. Jag hatar att se henne plågad! Jag ska göra allt jag kan för att det inte ska hända igen! Orinta blir stilla och jag känner hur hennes smärta avtar och upphör. Jag ler svagt och vänder på mig igen, vingen är läkt men jag är helt slut på energi... Mina ögonlock är tunga, ja hela jag känns som bly.

'Va vaken ett litet tag till bara, det är inte långt kvar nu!'

'Jag orkar inte... För trött...' Mitt sinne känns luddigt och min syn blir dålig med svarta skimrande prickar som kommer och går. Dem blir fler för att tillslut täcka allt och sänka mig i djupt mörker...

-----------------------------------------------------------------

Så, ennu ett kapitel!:D

Hur kommer det att gå för Taria tror ni? Kommentera vad ni tycker, inga förslag är dumma!

Och jag har ändrat Amaritos namn, eller det namnet som Ra'nomerna gett honom är Rithir.

Kommentera vad ni tkr om namnet:3

Juste, den förste och 10 som kommenterar kommer jag att nämna i slutet av kapitlen och göra en bokrecension av en av deras böcker. Så kommentera på!:D Jag börjar till nästa kapitel<3

Berätta för era vänner om boken om ni tycker den är bra och fortsätt att rösta och ge kommentarer. Det gör mig jätteglad♥

Love ya xoxo Ida ♥ ♥