Orinta (bok 1 Drakryttare)

Förhöret...

Jag vaknar av att solen sticker mig i ögonen. Jag vill inte gå upp... Det är så varmt under tecket. Jag rullar ihop till en boll och låter tankarna vandra tillbaka.

~Flashback~

"Vad gjorde du uppe i bergen?" Eragon stirrar ilsket in i Achirs ögon. Jag skruvar nervöst på mig en bit ifrån. Detta är åttonde gången han vägrar att svara på frågan och alla börjar att tappa tålamodet, även jag. Men jag är ännu oroligare för att dem ska använda special metoden...

"Svara på frågan din lilla jäv..!" Eragon avbryter sig med en blick mot mig. Men det är försent, jag vet vad han tänkte säga. Det ända är; jag bryr mig inte. Jag vet inte varför alla har fått för sig att jag bryr mig så mycket om honnom. Det gör jag inte, det jag bryr mig om är hur dem behandlar fångar. Plus den konstiga känslan av att vi behöver honnom...

"Jag kommer aldrig att säga något till er uppblåsta varelser, ni är inte bättre än rästen för att ni rider på äckliga ödlor!" Han spottar ilsket Eragon i ansiktet och jag flämtar argt till. 

"Taria kan du vara snäll och hämta en handuk en våning upp?" Säger Eragon läskigt lungt. Jag vågar inte säga emot så jag går ut även om min magkännsla säger att något är hämskt fel. Allas blickar bränner i min nacke när jag lågsamt går mot dörren. Den knarrar lite när jag öppnar och stänger. Jag tar ett djupt andetag och går snabbt mot trappan i slutet av korridoren. Båda sidor är fyllda med dörrar.

Är alla förhörs rum? Till mitt svar öppnar en dörr och visar en människa.... Eller jag tror att det är en människa... Dess kropp är så förvriden och lemläst att det är svårt att veta. Mitt hjärta bumtar hårt och min hjärna jobbar på högvarv. Figuren ser upp och avslöjar ett bandagerat huvud med ett synligt öga... En liten röd iris stirrar skrämmande mot mig. En kvinna kommer fram och sänger dörren utan en blick på mig.

Jag vänder mig mot trappan och börjar gå igen. Eller försöker. Hela rummet snurrar och min mage gör uppror. Jag sjunker ner på golvet och sluter mina ögon för att få det att sluta. Jag försöker hålla tillbaka de sura uppstötningarna. Min hals bränner, bitt huvud bultar och det känns som om min mage har vänt sig ut o in. Hur kan man göra så mot någon? Hur...

Tårarna börjar långsamt att rinna ner för mina kinder och droppar ner i mina händer. Varför är inte Orinta här.. Varför har hon inte kontaktat mig?

"Ahhh!!" Ett skrik skär genom kirridoren och väcker mig. Achir. Jag reser mig upp och soringer staplande bort mot dörren. Jag är rädd, han är speciell. Jag bara vet det!

Jag kastar hårt upp dörrarna men stannar förskräckt till i dörröppningen. Archir ligger på golvet och alla andra står förskräkta längs väggen och stirrar storögt på mig.

"Vad har ni gjort...?" Jag går sakta fram till honnom och böjer mig ner.

"Rör honnom inte!" Skriker någon precis när min hand nuddar hans arm. En elektrisk stöt går igenom min arm och vidare till magen. Förskräckt rycker jag tillbaka handen.

"Taria..?" Achir öppnar sakta ögonen och ser på mig. Tårarna bränner innanför ögonlocken. Achir ler svagt.

"Du är här... Som jag har väntat." Hans leende tynar bort. "Dem tog dig och vi hittade dig aldrig. Jag älskade henne..." en ensam tår rinner ner för hans kind. En brännande klump växer i min hals. Han ser så övergiven ut. "Våra raser kan leva i fred. Du och Rithir är beviset på det." Achirs andetag blir tyngre och ojämna.

"Snälla, stanna. Jag är ju här nu!" tårarna börjar rinna ner för mina kinder. Jag torkar ilsket bort dem men det kommer nya hela tiden. Han ler kärleks fullt och med uppriktig glädje mot mig även om livsgnistan försvinner från hans ögon.

"Jag.. Älskar dig" han tar ett djupt raspande andetag och lägger sin hand på min kind. "Du liknar henne så mycket" Varm energi strömmar genom hans hand och ut i mig. "Min dotter..." han andas ut. Jag stirrar på honnom. Va...?  Jag väntar på att han ska andas in igen men hans bröstkorg förblir stilla.

"Achir..?" Oron växer "Achir!? Vakna! Säg något!" Skriker jag förtvivlat och letar efter minsta tecken på liv. Hans sista ord bränner som eld i mig. Min dotter... Det var inte så här jag ville få reda på det! Det var inte så här jag ville få veta att han var min far.

"Taria lugna dig!" Eragon lägger sina händer om mina axlar.

Argt skakar jag av mig dem och ställer mig upp.

"TA DET LUGNT!!? Jag såg nyss min far dö! Jag fick nyss reda på att han var min far! Precis innan han dog..! Och jag ska ta det lugnt!?" Eragon backar bak några steg. "Vet du hur det känns!?" Tårarna rinner ostoppbart ner för mina kinder när jag rusar ut ur salen och upp för trappan. Så fort jag lämnat sista steget på trappan sammansluts mitt sinne med Orintas.

'Småtting...'

~slut på flashback~

'Småtting, det är dags att fortsätta resan. Vi är framme i Charvahal till skymningen.'

----------------------

Hej hej

Blev ett sorgligt kapitel den här gången. Vad tycker ni om det?

Bra? Dåligt?

Till nästa kapitel är dem framme i Charvahal. Kommer dem att få ut alla i tid?

Nå ni får se i nästa kapitel.

Love u <3//Ida