Orinta (bok 1 Drakryttare)

Del 5

Hemligheter har många former

Taria visste inte var hon var någonstans och inte vart hon skulle, dessutom skavde hennes fötter mot marken. Hon hade slutat springa men såg sig ständigt över axeln. Staden, om man skulle kalla den det, var liten och gav ett slumpartat intryck. Byggnaderna var uppradade utan någon plan och vägarna trängde sig fram över stora ytor likaså gränder så små att man skulle behöva tränga sig genom på sidan.
En stadig bro låg över Anorafloden, som avskiljde Theringsford mot bondgårdarna och vägen ut. Till fots var det den ända vägen att gå om man ville ut ur stan. Bergen på de andra sidorna av stan var oframkomliga, björnar och vargar gömde sig i skuggorna. Taria visste att det inte var någon mening att fly igen, snart skulle drakarna cirkla staden och vägarna och hon skulle hittas. Det var dumt att ens försöka. 

Vattnet såg välkomnande ut, det flöt som silke under bron. Fötterna sjönk ner i den mjuka jorden vid flodskanten och efter sig lämnade hon märken där hon trampat. Vattnet slog svalkande, nästan kallt runt hennes ben. Floden var starkare än den såg ut och Taria tappade nästan balansen. Botten var hal och obehaglig att stå på men hon gick inte upp förren kylan tagit bort känseln i hennes ben.
Ett par gula ögon följde henne från bron. Taria försökte skrämma iväg den enorma katten genom att slänga med armarna mot den. Katten blinkade inte ens. Hon övergav sina försök för att torka bort leran från sina fötter. Efteråt var tröjärmen kletig och brun istället för vit.

"Taria!" Hon såg sig om över axeln med hjärtat hårt bultande. Eliza höll sig om sin stora mage då hon försökte ta sig fram snabbt på sina stela ben. Gungande, sida till sida, tog hon sig fram till Taria. "Låt mig bara - hämta andan." Taria lät henne stödja sig mot sin axel. Sakta återfick hon sin styrka och sträckte klumpigt på sig.
"Jag ska inte springa iväg." Sade Taria med blicken på floden.
"Det är bra," Eliza nickade nöjt "Jag ber om ursäkt för min far, han kan vara lite överväldigande." Något i hennes blick förändrades då hon såg bakom Taria. En skugga föll över hennes ansikte. "Iftasi." Hennes röst dröp av gift men bakom Taria fann hon enbart katten. Kanske graviditeten påverkade Eliza mer än vad hon lät visas. 

"Jag ser att du än reser ragg mot mig," Taria snurrade runt åt det plötsliga ljudet. "kvetha fricai un shur'tugal." Där katten förut satt stod nu en liten pojke på huk. Hans ögon var sneda och hans leende blottade spetsiga tänder. Han hade ett ansikte som kunde tillhöra någon mellan 16 och 30 år.
"Vad gör du här?" Taria kunde inte släppa pojken med blicken. Hon var säker på att det hade suttit en katt där bara något ögonblick tidigare.
"Det är en fråga om perspektiv," Han gav ifrån sig ett morrande skratt. "Det behagar mig att få träffa vår nya ryttare, hon som kan avgöra Alageasias öde." Den här gången såg han rakt på henne. Humorn försvunnen från hans ögon.
"Vad är du?" Sade Taria vemodigt.
"Varkatt och en vän, shur'tugal." Han gav henne ett snett leende som gav henne anledning att inte tro fullt på hans ord.
"Vad menar du med att avgöra Alageasias öde?"
"Jag kan berätta för dig," Iftasi studerade noggrant sina klolika naglar, "Men vad är det roliga i det? Jag tror jag låter dig ta reda på det själv." Hon tänkte protestera men Eliza tog tag i hennes arm.

"Det är dags för oss att gå." Varpå hon drog med Taria in mot Theringsford igen.
"Jag hoppas vi möts igen, shur'tugal." Taria kastade en sista blick över axeln mot den obehagligt leende pojken. Hon mindes berättelser om varkatter. Varelserna höll sig ofta i utkanten av sagor och gav råd då till då. Aldrig hade hon hört om någon så oroväckande som Iftasi. Taria kunde inte släppa det han hade sagt om Alageasias öde och hur han hade riktat det mot henne. Kanske var det för att hon var en ryttare, dock tvekade hon på att det var så enkelt.
"Kom, jag bjuder på något att äta." Eliza ledde henne mot ett värdhus "Du fick inte i dig så mycket där hemma och själv längtar jag etfer Margarets äppelpaj." Taria nickade och följde lydigt. Hon var rätt hungrig även om hon inte skulle erkänna det. Kryddiga dofter och höga skratt från stadsborna som sökt skydd från värmen svävade från byggnaden. Den breda verandan framför värdhuset var tom sånär som två bord med tomma glas. En skylt hängde ovanför dörren. Den glada måsen, stod det med stora bokstäver. Varför värdhus alltid hade konstiga namn var inget Taria visste. När Eliza öppnade dörren svepte den kyliga luften och höga ljud bort alla funderingar. Hon var hungrig nog att äta en hel häst själv just nu och följde gladeligen med in genom dörren.