Orinta (bok 1 Drakryttare)

Orinta kapitel 2

Det var inte långt till den öppna platsen där drakarna landat och hon borde inte gå dit. Men hon lyssnade sällan på sitt förnuft. Hon ville bara se drakarna en enda gång innan hon lämnade staden. En gång. Det kunde väl inte göra situationen värre. Byggnaden där drakarna spenderade natten var enorm och ena sidan kunde öppnas nästan helt, hon skulle aldrig få upp den. Kanske hon kunde lossa på en planka. Innan Taria hann göra det fick hon fick syn på en mindre dörr. En för människor som skulle vara enklare att ta sig igenom än att ta sönder väggen. Men inte lika kul. Fast å andra sidan, vem skulle lämna en dörr olåst när något så värdefullt finns där inne. Hon drog i handtaget bara för att prova och dörren flög upp i hennes ansikte. Okej, det kunde gått bättre. När hennes ögon vant sig vid mörkret såg hon en massiv drake som blänkte i guld sträcka ut sig framför henne. Den var mycket större än hon hade trott. Hon hade hört att de kunde bli stora nog att misstas för kullar och små berg men hon hade inte riktigt trott på det. Nu stod hon framför en av dem och den såg inte vänlig ut.  

Taria kunde inte hindra sig, hon var tvungen att se mer. Så försiktigt hon kunde smög hon runt drakens huvud. Den såg arg ut även när den sov, inte överjordisk vacker och gudomlig som folk beskrev drakarna men en farlig glöd tycktes speglas i hela dess väsen. Hornen var glödande vita och taggarna under hakan såg sylvassa ut men trots det var hon inte fullt ut rädd. Hon var nära nog att röra drakens fjäll men hon visste bättre och ville inte dö ikväll. Det var svårt att vända bort blicken från djuret men hon hade funnit vad hon kom för och nu skulle hon gå. 

Ett glimmer i ögonvrån fångade hennes uppmärksamhet, Tarias nyfikenhet tog överhand. Inget skulle hända intalade hon sig själv. Hon skulle ta reda på vad det var och efter det skulle hon försvinna. Försiktigt, noga att inte ge något ljud ifrån sig, tog hon sig förbi den väldiga draken och längre in i byggnaden. Ett stort blått djur tornade upp sig mot den andra väggen, förut gömd i skuggorna. Draken var mindre och smalare än den andra, byggd för fart istället för kraft. Trots det såg inte draken mindre skräckinjagande ut, mer som en orm redo att slå till när man minst anade det. 

Den låg runt något som liknande en mörk påle, som att draken skyddade den. Taria gick längre fram, driven av något onaturligt. Det var ett sug som lockade henne närmare. Drog i henne.
Hon gick över den mindre drakens taggiga svans för att komma fram, känslan av svansen under henne pressade uppåt. Luften var het och hon vågade knappt andas, drakarna sov inte djupt och hon ville verkligen inte brännas levande. 

Det draken vaktade var drakägg. Deras yta var silkeslen och värmen sipprade in genom Tarias hud när hon strök en darrande hand över dem. Den största var blå som den finaste safir med mörkare och ljusare blå ådror som vågor över ytan. Ägget tycktes röra sig som ett pumpande hjärta men det dunkla ljuset måste spela henne ett spratt. Det mindre ägget var intensivt ametist, på vissa ställen nästan svart, med skarpa vita ådror som sprickor i ett berg. Den tycktes vibrera under hennes hand men det var svårt att veta. 

Hon skulle precis gå när ett pip skar i hennes öron och vibrerade genom hela armen. Förskräckt stirrade hon på ägget utan att förstå. Ett tag låg det stilla och Taria började nästan tro att hon inbillat sig allting. Sedan pep det igen och hon föll bakåt i ren panik. Den blå draken slog upp huvudet med sådan snabbhet att Tarias förmåga att uppfatta rörelsen inte hängde med. Drakens ögon fann hennes. De glödde i en ljust blå, nästan vit färg - en brännande förnimmelse rakt genom hennes själ. Draken rörde sig inte, den stod som en staty och förlamade henne med sin blick. Nu brinner jag kom hon på sig själv att tänka. 

Både drake och människas ögon vändes mot det lila ägget när det gav upp en serie av pipande samtidigt som den gungade fram och åter mot det andra ägget i deras bädd. Ägget upphörde att röra sig. Förskräckt reste sig Taria på gungande ben, hon skulle härifrån innan hon blev bränd till aska. Hjärtat stannade i halsgropen på henne när hon höll på att ta ett steg rakt in i ett par fjällbepansrade ben. De ljust guldiga tassarna var minst fyra gånger hennes eget huvuds storlek. Taria ryggade förskräckt när hon såg upp i den väldiga drakens ögon. Ägget började röra sig mycket kraftigare än förut men hon stod förstenat framför draken. Skräck svällde i hennes bröst, hon var fångad mellan två väldiga drakar och ett vredgat ägg. Till Tarias förskräckelse gav draken ifrån sig ett ljud som när man öppnar en tillstängd vinflaska och blåste rök i hennes ansikte. Livrädd tog hon sig krypande mot äggens bädd för att ta skydd vid det. Taria drog sig upp stående med hjälp av kantens ojämna yta.