Orinta (bok 1 Drakryttare)

Ar'zol

Jag gäspar stort och sträcker på mig. Darin sover redan i min famn. Floden Gaena flyter ihop i Ardwen under oss. Några Alver från Silthrim står vid sjöns kant och ser upp mot oss.
"Säg igen varför vi följde vattnet hela vägen?" Frågar jag Darcie när vi för första gången flyger över enbart skog. "Det skulle ha gått snabbare att flyga över Hadaracöknen."
"Jo, det är sant." Darcie blickar upp mot den klara himlen och sträcker lätt på sig. "Men vindarna är förrädiska där, speciellt när vi är så här högt upp. Dessutom så går det mycket snabbare då vindarna bär oss framåt över flodarna." Darcie ser så avslappnad och lugn ut när hon står på Marzitas rygg.
"Men borde det inte blåsa ut mot havet då vattnet rinner dit?" Hon ler lite mot himlen.
"Jo, men dessa flodarna rör sig inte mycket och så har vi ju magin överallt omkring oss i dessa trakter." Jag ser tyst bort mot horisonten och begrundar det hon sagt.
"Så.. Vindarna här är styrda av magi?" Darcie skrattar lätt.
"På sätt och vis. Ni får lära er mer längre fram i er undervisning."
"När är vi färdigutildade då?" Jack flyger upp bredvid oss.
"Det blir ni aldrig." Jag och Jack ser förvånat upp på varandra. Corall ser skräckslagen ut. Hon håller sin lilla tuffing i famnen bakom Darcie i skydd mot den kyliga vinden. "Lugna er, ni kommer inte få undervisning hela tiden." Marzita skrattar åt oss under dem. "Ni kommer att lära er de flesta saker på egen hand och från varelser runtom er. Se det här som er första.. Undervisnings resa... Eller något."
'Ni har sätt och lärt er saker undrermedvetet' Rösten träffar mig mjukt men bestämt. Den vita draken ser på mig med kloka guldiga ögon. 'Saker som böker inte kan lära er.' Lika snabbt som hon började slutar hon prata.
"Försök att vila er lite nu. Vi vill ju inte att ni är helt slut när vi kommer fram." Darcie sätter sig ner igen och kliar på ett av Marzitas nackfjäll.
'Oroa dig inte, jag har gott om energi kvar. Din lilla kropp behöver sin vila. Sov småtting, jag tappar er inte.' Jag ler och placerar mig bekvämt för att försöka få lite sömn.

'Småtting.' Orinta buffar försiktigt på mig.
'Vad är det?'
'Vi är här.' Jag öppnar sömnigt ögonen och ser med suddig blick hur stjärnorna lyser upp himeln. Den kyliga nattluften leker varsamt i mitt hår. Jag vågar inte riktigt se ut över staden, kanske har jag aldelles för stora förväntningar. Framför mig känner jag hur Darin rör på sig och dra efter andan. Vaksamt sätter jag mig också upp. Först förstår jag inte vad det är vi ser ut över. Lycktor utan lågor lyser upp i träden och undergravitationen. Men så får vi en blick mellan de stora trädkronorna. Ståtliga, vackra män och kvinnor står utspritt och ser stint upp mot oss med lysande ögon. Alverna. Förundrat cirklar vi över staden.
Utanför den största eken står två stora, gröna kreaturer vid änden av ett stort utsmyckat bord. Den ena mindre och nästan svart medan den ena lyser upp området med sin stora ljusa kroppshydda. Mellan drakarna står två, svart håriga omänskligt vackra kvinnor i ljusa, upseende väckande skrudar.
Vi följer efter Marzita och landar mellan några träd. Den sista biten solljus lyser genom de spröda löven och mellan stammarna men även det ljuset försvinner snart. Lyktor utan låga lyser i olika färger. och de är överallt. Vi stirrar som förlorade i dess magi. Jag fylls av förundran, aldrig har jag sätt sån skönhet. Det är vackrare än någon bok eller berättare någonsin kunnat förklara. Sakta snurrar jag runt utan att kunna ta in allt. Ett rådjur med sitt kid står och ser nyfiket på oss i vetenskap att dem inte är hotade, eldflugor flyger fram och tillbaka bland träden och fåglarna sjunger mot skymningens sista ljus. Jag känner hur Darin sakta tar min hand och kramar den mjukt i förundran. Utan ett ord börjar Darcie gå och drakarna börjar röra sig mot den stora eken som liknar ett stort slott. Där de två gröna drakarna och deras ryttare står. Jag ser på Corall och Jack som ser ut som jag känner mig, förtrollad, innan vi likaså följer Darcie. Jag blir helt plötsligt stel och känslorna bubblar i hela kroppen, jag vet inte hur jag ska bete mig och oroligheten dominerar över allt annat.
'Lugn Orinta, du gör mig nervös också. slappna av och andas lugnt.' Jag skrattar lätt när Orinta brummar oroligt åt mig. Tillslut står vi alla framför de andra ryttarna och dess drakar.
'Det måste vara Firnen, Taria... Småtting, det måste vara far..' Jag ler och nickar sakta för mig själv. De båda handrakarna tornar upp sig över oss i sina vackra, muskulösa former. Men det var alverna som drog våra blickar till sig. I Aryas svarta silkes lika hår pryder en nätt silver tiara med snirkliga former som håller upp en vacker silverblomma med en grön sten i. Den andra ryttarens silkes hår är flätat och ligger över ena axeln, full av vackra vita och gröna blommor i. Deras vita skrudar är enkla och och glittrar lätt i månens ljus. Arya har även ett skärp av silver med skimrande gröna stenar i. Det ända som står ut är svärden dem bär vid sina höfter och deras hämlighetsfulla ögon.
"Välkomna!" Arya tar graciöst ut sina händer med hängande siden ärmar. Det känns som att självaste skogen stannar upp för att lyssna. "Jag beklagar att ni behövt komma i dessa oroväckande tider och att behöva ta emot dessa förfärliga nyheter." Jag skruvar nervöst på mig, en negativ energi hänger tungt i luften. Kvinnan, som inte ser mycket äldre ut än mig, som står bredvid Arya viskar något och Arya nickar.
"Låt oss äta först, innan vi drar upp ert ärende." Som om någon kallat så kommer det ut flera alver från träd slottet och dukar fram på det stora bordet vid vår sida. Arya och den yngre ryttaren går fram till bordet och signalerar åt oss att sätta oss ner. Över hela bordet ligger vita blommor, rosor, orcideér, liljor och några som jag inte kommer ihåg namnet på. Blommorna ligger utspridda mellan alla fat och ljus tillsammans med en vacker grön klätterväxt som jag inte heller kommer ihåg namnet på. Jag sätter mig och tar försiktigt av ett hjärtformat blad. I ögonvrån ser jag hur Firnen lungt sträcker fram huvudet för att hälsa på sin fastfrusna dotter. Jag känner hur spänd hon är när han rör vid fjällen och ler. Om endå jag kunde träffa mina föräldrar... Jag släpper snabbt tanken då jag vet att båda är döda. Förvånat stirrar jag på när alverna verkar dyka upp som från luften. Jag möter Coralls blick och ser att hon inte har någon bättre förklaring. Skogen fylls av prat och skratt. Det är förtrollande att höra alvernas skratt, som en mjuk mellodi eller som vattendroppar mot kristall.
"Waoh..." Jack ler förundrat mot mig. "Det här är så..." Han verkar inte hitta ordet.
"Magiskt." ler jag stort mot honom. Innan att jag hunnit reagera har Jack sträckt fram sin hand och satt en vit blomma i mitt hår.
"Du är så vacker..." Hans blå ögon får ett glitter jag inte kan tyda. "Du rådnar." Jack skrattar mjukt och rör vid min kind. Jag känner hur mina öron blir varma och jag vill bara krypa ur mitt skin som jag skäms. Orinta puffar på mig i mitt huvud och skrattar.
Plötsligt tystnar alla. Drottning Arya har ställt sig upp. Samtidigt räddat mig från att skämma ut mig ennu mer.
"Välkomna till Elesmera!" Rösterna höjs igen för ett ögonblick innan det blir tyst, som att inget hänt. "Jag vill tacka er alla för att ha kommit ikväll. Speciellt vill jag tacka våra ryttare för att ha gjort oss sälskap." hon visar med sina händer att vi ska resa oss upp så vi gör så med våra drakar bakom oss.
"Darcie ryttare åt Marzia." Hon bugar och lika så Marzia.
"Jag är Merida av shurtugal klanen." Hon rör bara huvudet.
"Eh, Corall... Min drake har inte fått något namn än..." Hon biter sig nervöst i läppen och bugar osäkert.
"Darin... Min grip har inet namn än." Han håller hårt i min blus och ser osäker ut när ett brus sveper över bordet.
"Mitt namn är Taria Achirsdotter min själsfrändes namn är Orinta." Jag slapnar av när alla vänder sig mot Jack.
"Jag heter Jack, min drake heter Toruko." efter alla talat sätter vi oss ner igen.
"Jag är Irené" En mjuk röst med en underton av auktoritet tar till orda, en jag aldrig hört förut. "Min drakes namn är Ar'zol." Jag ser på den förut okända alvryttaren och hennes djupt gröna, nästan svarta drake.
"Varsegoda och njut av måltiden." Efter det sätter sig även dem och alla jublar samtidigt som dem går ut över maten. Som vanligt är allt frukt och grönt. Tiden går och jag värmer upp mer och mer inför alverna runt mig. Ölen hjälper nog ganska mycket också... Det är omöjligt att kunna smaka allt som finns på bordet. Även om jag personligen gillar en gratäng med riven potatis och grönkol mest. Samtalen fortsätter hela natten fram till gryningen.
"Alvernas fester måste kunna hålla på i flera dagar! Veckor!" Skrattar Jack.
"Det är sant, men vi har ingen tid för en riktig fest." Arya reser sig och allt skratt dör snabbt ut.
"Jag beklagar att det inte kan vara längre men våra ryttare är här av en anledning. Så jag ursäktar oss men vi ryttare måste gå, fortsätt ni." Alla tar upp sina glas och jublar medan vi reser oss och följer förvirrade efter drottningen. Vi följer henne till en stor äng bakom slottet.
Jag kommer på mig själv och sträcker mig efter brevet från kung Orik av dvärgarna.
"Drottningu." jag ställer mig på ett knä framför Arya och drar fram brevet åt henne.
"Res dig flickan min. Vi är bundna genom våra drakar. Du är i vår tur som mitt barn." Jag ställer mig chokat upp när hon tagit brevet. " Låt oss gå över till den värkliga anledningen till varför ni är här." Alla lyssnar spännt på vad hon har att säga härnäst. Ett vrål avbryter. Orinta står morrande och visar sina tänder mot Ar'zol som står sträckt över henne.
"Vad händer!?"
'Stanna.'. Orinta morrar mot mig och jag stirrar chokat på henne.
"Drakar har andra sätt för att hitta en partner." Jag ser oförstående på Arya.
"Menar du att..." Irené nickar leende mot mig. Hennes betydligt större drake gör ett utfall mot Orinta men hon är inte där längre. Ar'zol biter bara i hennes skugga. Han snubblar åt sidan och biter efter Orinta som knuffat honom. Han får tag i henne men hinner bara få upp ett litet sår men även då droppar det mörkt, nästan svart drakblod som pärlor mot fjällen.
"Hon är snabb... Hon lämnade en skugga, identisk mot sig själv. Hur?" Jag svarar inte, lika ovetande själv. Dem fortsätter att bråka, bitas, klösas, ryter och morrar. Efter ett tag står dem framför varandra. Båda visar tänderna med sina huvuden högt. Ingen rör sig. Så slappnar Orinta av och stryker sig mor Ar'zols hals. Han slickar omsorgsfullt rent ett av Orintas sår.
"Vad hände just..?" Corall bryter tystnaden.
"Dem har funnit sin partner. För en livstid." Irené ler mot mig.
"Dåså, låt oss fortsätta. Som ni vet attakerade ra'nomer Tierm." Jag biter mig i läppen då plågsamma minnen kommer tillbaka. Jag ser förvånat ner på min hand som är sammanflätad med Jacks och blir aldelles varm i kroppen. "Ni undear säkert varför dem gjorde det." Arya blickar ut över oss. "Dem tog ett flertal värdefulla stenar. I dessa stenar har energi och minnen lagrats i flera tusen år, vissa mer eller mindre. Dem innehåller stor kraft som gör att ra'nomerna nu har ett övertag över oss." Vi ser chokat på varandra. Jag kramar hårt Jacks hand och undrar hur måga fler gånger jag ska behöva bli chokad. "Jag vill att ni ska säga till Eragon just dessa orden." Hon ser bestämmt på oss.
"Dem har eldunarin."
Det är som att hela skogen stannar upp för att lyssna, allt tystnar. Tillockmed vinden blir stilla.
Dem har Eldunarin
Ra'nomerna har Eldunarin
....dem blir kraftigare än någonsin
Eldunari....

_________________________

Tada!!! Jag känner mig så elak för att ha väntat såhär länge med att skriva!! Förlåt!
Jag fick en liten kick nu ikväll och skrev klart nästan halva.
Jag kommer skriva en del till där jag skriver lite varför jag inte kunnat skriva.
Kommer också skriva om nästa bok. Japp, den här boken är tyvärr slut nu....
Läs nästa del för mer ;)
Love u xoxo Ida❤