Orinta (bok 1 Drakryttare)

Ra'nome

Jag klampar snabbt in till Eragons och de äldre drakryttarnas torn. Jag måste få veta vad det är frågan om! Vilka dem är. Orinta går lugnt efter mig som om vi har all tid i värden på oss och att det inte utgör någon fara.

'Du glömmer att vi är skyddade här, Taria. Och självfallet utgör dem inget hot mot oss! Om jag hade varit där hade jag slitit dem i stycken!' Orinta kurrar självbelåtet, jag suckar. Hon förstår inte känslan jag fick, fast jag klandrar inte henne, jag förstår inte själv.

'Och du glömmer att dem attackerade oss och nästan döda Marini!' Ilskan bubblar i min mage, 'dem kommer inte undan med det här!

'Stackars liten, du måste se helheten. Först så räddade du Marini och dödade svartkappan, för det andra så dödade ni nästan alla av dem och för det tredje så lever alla ryttare som va med er.'

'Du har rätt...'

'Klart jag har!' Fnyser hon åt mig

'Men jag vill ändå veta vilka dem är.' Ofint skrattar

'Du ger aldrig upp, ha. Det är en av anledningarna till att jag valde dig till min ryttare!'

'Varför skulle jag ge upp? Finns det inget att kämpa för är livet inte värt att leva.'

'Kloka ord lillen!' Skrattar hon

'Humph!... Vad är resten av anledningarna till att du valde mig..?'

'Svaret finns i ditt hjärta lillen, sök där.'

Vi hinner inte prata mer, vi står redan framför Eragons sal. Eller det kallas så fast det är inte alltid han som är där, men det är alltid någon.

Jag sträcker ut mitt sinne och stöter på flera andra som jag bara ignorerar. Där, Eragon.

'Eragon, det är jag Taria. Kan vi komma in?'

'Självfallet, kom in bara.' Svarar han

Jag puttar trögt upp den stora sal dörren. Den är gigantisk, Orinta räcker inte ens en fjärde del av ingången, hon är ca 3 m.

"Jag antar att du vill ha svar." Säger Eragon. Han sitter längst in i salen med Saphira på högra sidan. Salen är so stor att 5drakar av Saphiras storlek skulle få plats här. Vi går ända vägen fram till dem.

"Ja, jag vill ha svar."

"Nå, ställ en fråga då." Han gör en gäst med handen mot oss.

"Vilka eller vad var det som attackerade oss!? Och ge mig sanningen!" Eragon höjer på ett ögonbryn.

"Jasså, sanningen?"

"Ja." Jag vill skrika av frustation, bara svara!

"Nå, så ska bli..." Han ger Saphira ett ögonkast o härklar sig. "Rasen ni stötte på heter Ra'nome. Dem är på långt håll släkt med Ra'sac, människor och alver. På så vis ser de ut som människor men har alvernas magiska krafter, som dem kan använda utan språket." Mitt hjärta bankar hårt mot revbenen.

'Va... Magi utan språket, det gjorde ju jag!'

'Lyssna nu, vi får tänka sen.'

"När dem är 100 år och fullvuxna utvecklas dem till en Karzovog som är häst liknande kreaturer. Fast de har en näbb och blå tunga, tjocka, seniga muskler. Och de har svart hud utan päls. De har hovar och fyra ben som hästar och manke, man och svans. Deras ögon är stora och gråa utan verken pupill eller iris. Både Ra'nomer och Karzocoger äter kött, helst människo kött." Jag sväljer hårt, mötte vi dem? De kanske var ute på jakt efter mat?!

"Men vem var killen...." Tänker jag högt för mig själv. Eragon rynkar ögonbrynen.

"Vilken kille?"

"En av dem som attackerade oss. Det kändes som att titta i sin egen spegelbild..."

"Varför sa du inget om det till mig!?" Ryter han argt. Han har ingen rätt att ryta och bli arg på mig, jag har inte gjort något fel!

"Du frågade aldrig! Jag hade eget att tänka på!"

"Men en sån sak!" Fortsätter han gorma

"SLUTA!!" Skriker jag. Eragon stannar upp.

"Du har rätt, jag har ingen rätt att skrika åt dig." Han sätter sig igen.

"Så, tänker du berätta vem han var?" Eragon suckar.

"Det var din tvillingbror..." VA!! Vad yrar an nu om. Han är en Ra'mone, jag en människa!

"Er mor, Jessa, blev kär i en av dem och snart visade det sig att hon var gravid. Det barnet skulle bli mäktigare än alla andra raser i Angelesia, därför försökte deras kung få tag i Jessa, men hon hade en alv till hjälp."

"Eluma..."

"Ja, hur visste du?" Jag skakar på huvudet. "Ok, men när hon senare födde så var det inte ett barn utan två. Jag fick ta dig och Elumas tvilling ta pojken. Men dem kom ifatt honom, dödade honom och tog..."

"Rito..." Viskar jag. "Amarito...Aurora...." Eragon ser misstänksamt på mig.

"Det är namnen er mor gav er." Jag nickar stumt. "Så, du är ingen människa Taria, du ären av landets mäktigaste varelser. Som hos alver avtar magin hos Ra'nomer med åldern medansvar människor blir starkare. Ni är starka med magi redan som små, men blir bara starkare och starkare."

"Jag måste... Tänka igenom allt... Jag kommer om jag har fler... Frågor..." Dragon nickar och jag och Orinta går ut. Orinta verkar med vara djupt i tankarna. Jag ser inte vart jag går fören jag dunkar in i någon.

"Aj, se dig för!" Säger personen argt.

"Förlåt, jag såg inte..." Jag ser upp.... Emely...

"Ah, jasså, det är du." Hon ler hemlighetsfullt. Jag blir nervös det är något med henne som utstrålar fara, att jag speciellt måste hålla mig borta från henne. "Taria, och självklart du, Orinta." Hon böjer sig fram och viskar i mitt öra "Jag vet allt som pågår, och jag kommer att tar reda på allt om dig med, så försök inte att hålla det undan!" Hennes krulliga hår kittlar mig i ansiktet. Hon tar bort huvudet och tar ett steg bak. Sen går hon bara förbi oss utan så mycket som en blick. Bakom henne följer en grå drake, mer än dubbelt så stor som Orinta, hon tittar på oss, Med en elak glimt i ögat.

Mitt första möte med Emely och Kackie, men troligt vis inte det sista...

_____________________________________________________

Hoppas ni har kunnat stå ut med väntan.

Om jag inte redan sagt det så är Emely och Kackie captaingirlys karaktärer som hon ville ha med.

Just nu behöver jag tips om vad som ska hända för jag har inte den minsta aning om det. Så, om ni antingen kan skriva ert tips i kommentarerna eller till mig i meddelandena hade jag blivit jätte glad.

Och prologen för Wolf heart är ute nu.

Love ya //Ida