Orinta (bok 1 Drakryttare)

Krigs förklaringar

Jag slickar bort smulor från mina läppar.

Dante skrattar åt något som Ochen sa och Jack svarar. Men jag lyssnar inte. Allt det känns så avskilt.

'Är det vatten?!' Att se genom Orintas ögon är väldigt annorlunda. Allt blått syns mycket tydligare, som om det lyser. Snarare är allt mycket tydligare.

'Ja. Ser du hjorten?' Jag följer Orintas blick. Och mycket riktigt står där en hjort mitt på ängen.

'Ja! Va häftigt! Jag hade aldrig kunnat se den!'

'Klart inte! Ska vi skrämma henne?'

'Bara du inte dödar henne' Orinta svarar inte hon bara fäller in vingarna och dyker.

"Taria hör du mig!?" Mirani ropar i mitt öra och jag rycks tillbaka.

"Va?" Mirani suckar och skakar på huvudet.

"En budbärare kom presic och sa att De äldste kallar till möte." Undra vad det är frågan om..?

"Och, ehm, vi måste typ sticka nu om vi ska hinna!" Alla reser sig upp med stolarna skrapandes mot golvet. De andra som är i matsalen vänder sig om och stirrar på oss.

Någon tar tag i min arm. Det är en alv kille och om jag inte vetat bättre skulle jag säga att han var i min ålder. Han har mörkbrunt nästan svart hår med mörka ögon, och hans hud är lite mörk.

"Vart ska ni? Ni kom ju in precis." Han ser oförstående på mig. Jag ler.

"Vi har en liten sak som vi glömde bort." Jag försöker ta åt mig handen men alven håller kvar.

"Ni är dem nya va?" Jag nickar stumt och han släpper. Längs hela vägen ut känner jag hans blickar i ryggen. Hans blick säger allt; han gillar mig inte. Är det för att jag är en tjej eller människa? Eller både och?

"Skynda Taria!" Ropar Dante. De är ganska långt fram så jag får springa ikapp dem.

"Vad tror ni det handlar om?"

"Det får vi nog reda på snart!" Dante pekar på en stor rund byggnad där det står två vakter på varsin sida om en stor dörr. Mötessalen.

"Namn!" Vakterna fäller ner sina svärd framför dörren så vi inte kommer in.

"Jag är Jack, det är Ochen, Marini, Dante och Taria!" Jack pekar på oss i tur och ordning medan han säger våra namn och vakterna öppnar dubbeldörren åt oss.

Vi går långsamt in där våra mentorer och några andra sitter med sina drakar bakom sig. Ju större drake, ju längre bort. Eragon och Saphira och Murtaugh och Thorn sitter längst bort. Thorn är större än Saphira, men historien säger ju att han skulle va det. Jag vänder min blick åt båda sidorna och får undrande blickar från mina vänner. Vad gör vi här i möte med de äldste? Vi får nog reda på det snart...

"Sätt er." Säger en alv man som är ryttare till en havs grön drake. Jag och Marini sätter oss på ena sidan av det gigantiska bordet och killarna på andra.

Snart kommer Ilsa också in och sätter sig surt bredvid mig.

"Så, nu när alla är här kan vi börja." Eragon slår ihop händerna så att allas uppmärksamhet vänds mot honnom.

När han är säker på att alla lyssnar så fortsätter han. "Inte alla här inne vet vad en Ra'nome är. Eller vilka det är. Jag ska berätta det lite snabbt först." Nästan alla började mumla.

"Vad tro ni de ä för några?" Dante lutar sig över bordet mot oss.

"Jag har aldrig hört talas om dem..." Viskar Marini tillbaka.

"Inte jag häller..." Säger Jack fundersamt och lutar sig tillbaka i stolen. Ochen skakar undrande på huvudet.

"Det är nog någon grupp som gör uppror eller något." Fnyser Ilsa nonchalant.

Om hon bara visste vad fel hon har! Jag ler ett sätt leende, jag kan inte hindra det.

"Vet du va..." Marini hinner knappt börja innan Eragon klappar i händerna och får tillbaka uppmärksamheten.

"Så, som jag tänkte säga så är det en ny ras. Dem ser ut som människor, men låt er inte luras. De är snabbare än alver och använder magi utan det gamla språket." Denna gången sitter alla tysta och bara ser sig om när Eragon pausar. "Den ända fördelen vi har är att dem inte är så många i antal och dem kan inte bli ryttare." Vi kan inte bli ryttare? Men hur är jag då... Ahh, jag är ju till hälften människa också!

"Igår kväll kom en budbärare till Thundron." Tystnad "Ra'nomerna vill kalla Angelesia sitt hem." Alla pustar ut. Dem accepterar att bo här, med oss. Fredligt. Mina vänner ler, alla ler... nästan. Alla förutom Eragon och fyra av de äldsta. (De äldsta är 5 st inklusive Eragon.) Något känns fel. Det stämmer inte.... jag rynkar pannan och ger mina vänner en tvekande blick. Dem bara skrattar åt mig.

"Ra'nomerna." Alla vänder sig mot Eragon igen. "Förklarar krig!"

--------------------------------------------

Hej igen! :D

Förlåt att jag inte har uppdaterat på länge men när jag försökt att publicera så funka det inte och mitt wattpad börjar lagga... :\

Hoppas ni förstår och fortsätter att läsa.

Ge kommentarer och gilla ;)

Love u xoxo Ida ♥