Orinta (bok 1 Drakryttare)

Charvahal

En påtaglig tystnad lägger sig över rummet. Det påminner om lugnet före en storm. Och precis som om det vore en bok börjar regnet tjattra mot taket.

Ingen säger något på flera minuter. Jag blir den som bryter tystnaden.

"Vad gör vi då här?" Alla vänder sig mot oss och ser på mig som om dem glömt att jag är här. "Vi är era nyaste anlända elever, vi har presic börjat vår träning. Ändå, sitter vi här. I en krigs förklaring!" Tystnad. I några sekunder hörs bara regnets tjattrande. "Vi är inte redo." Viskar jag. Vi är inte tillräckligt tränade. I bergen vann vi bara för att vi var överlägsna i antal och ingen av oss dog för att... tiden saknades ner... eller jag gick in i en snabbare dimension....?

"Vi, era mentorer tänkte att det skulle vara en bra träning för er att flyga långa sträckor dag efter dag utan att behöva stanna lika ofta som ni gjorde påväg hit." Eragon ser mjukt in i mina ögon. "Vi ska bara dit och hjälpa ett fåtal bybor därifrån, Ismaria, Marza och deras döttrar ska följa med." Jag rullar ögonen. Självklart ska hans 'brorsdöttrar' med. Roran är ju inte Eragons riktiga bror men ändå. Roran och Katarina har två döttrar och en son, de skulle få en dotter till men Katarina dog med henne i barnsäng. Ismaria har en dotter och två söner och Marza har en son och en dotter. Hunter har en son. Ja, jag har läst Eragons släktträd. De närmsta iallafall.

"Du sa att dem förklarar krig." Jag pratar lugnare nu.

"Ja, det gör dem. Det är därför vi behöver få bort kvinnorna och barnen från Charvahal." Ilskan kokar upp igen.

"Kvinnor! Vi kan slåss för oss själva! Vi behöver bara tränas, få självförtroende, en chans att kämpa emot!" Jag stormar ut ur salen innan någon hinner säga något. Utanför de stora dörrarna lutar sig halvsovande vakterna mot väggen och rycker förskräckt till när jag stampar ut.

'Ska jag hämta dig?' Jag stänger ut Orinta, jag behöver vara lite ifred just nu. Jag börjar springa, de flesta är och tränar nu så det är inte så många ute.

Jag bara springer, vet inte vart jag är påväg, vill bara bort och tänka. Allt runt mig är ett suddigt mönster av färger, jag vet inte om det är för att jag springer snabbt eller om jag bara inte uppfattar konturerna.

Orinta försöker tränga in i mitt sinne men jag skjuter bort henne. Några sekunder efter likadant med Eragon, Marini, Dante, Jack... Orinta igen.

Snart stannar jag i en glänta vid ett stort vattenfall. Jag vet inte vart jag är men är inte orolig, jag vet att jag hittar tillbaka.

"Nemen, hallå där människa!" Jag vänder mig snabbt om till ljudet av mannens röst. Mannen står några meter bakom mig, nu framför. Hur han har smugit sig dit utan att jag hört är ett mysterium...

"Rithir.." Flämtar mannen och skakar sedan på huvudet. (För er som inte vet är Rithir namnet Ra'nomerna gav Tarias bror)

"Ursäkta?" Jag vet inte om mannens avsikter är goda eller onda. Han har mörkbrunt lätt lockigt (snyggt ruffsigt) hår och bruna ögon.

"Inget!" Fräser han "Några sista ord innan jag ska äta upp dig människa?" Jag skrattar lätt när han böjer sig fram och gör sig redo trots att mitt hjärta slår som en trumma.

"Jag är ingen människa! Och är du en Ra'nome?" Han rycker till och jag blir själv förvånad hur självsäker jag låter.

"Ehh, ja..? Du luktar människa!" Han rätar på sig igen men är fortfarande beredd.

"Trodde väl det. Jag må lukta som en för att jag är en hybrid." Han ser misstänkt på mig "En hybrid och drakryttare." Jag ler när han ser sig omkring och letar efter en drake.