Orinta (bok 1 Drakryttare)

Slaget om Teirm

Kyla sprider sig genom min kropp, in i märgen, jag kan inte röra mig. Det ända jag ser är mannens livlösa ögon, den svarta pilen som sticker upp genom hans huvud och blodet... Det är mycket mörkare än vad man tror, nästan svart.

Jag är knappt medveten om att Marini ställer sig bredvid mig och lägger handen på min axel.

"Dem kommer inte att få staden, vi slår tillbaka. Tillsammans!" Jag vänder huvudet och ser på henne.

"Betyder det att du förlåter mig?" Hon ler och nickar.

"Jag behövde bara tid för att smälta allt, Taria du är min bästa vän. Jag älskar dig."
'Vad var det jag sa!?' Jag ler och kramar om Marini trots situvationen. Jag drar in hennes doft. Hon luktar berg på något vis. Det luktar tryggt.
'Tyst med dig..!'.
'Säg att jag hade rätt! Erkänn!'. Skrattar Orinta retande.
'Sak samma'. Jag puttar undan henne från mitt huvud.

"Återförening får ni ta sen! Vi har en stad att försvara!" Ryter Inoir bredvid oss.

Kylan kryper in igen och jag söker automatiskt efter Orintas stöd.
'Jag är här' Jag pustar ut, har inte ens märkt att jag hållt andan. När jag ser ut över torget igen står där istället soldater och män från staden som är berädda att försvara deras hem. Det här kommer bli ett slag jag aldrig kommer att glömma... Undra om någon glömmer sitt första krig? Antagligen inte.

"Hör upp! Vi måste skydda murarna och leta reda på dem som redan lyckats ta sig förbi! Låt oss skydda det som är vårt!"

Den ändå ganska stora samlingen fyller torget med krigs rop. Deras vilja att skydda staden och Angleasia fyller mig med hopp och blodet pumpar i takt med deras stampande fötter och vrål.
'Vi behöver vapen'. Inoir ser mot mig och nickar. Han vänder sig om och går mot drakstallet. Jag tar tag i Marinis handled och drar med henne. Hon säger något men jag hör inte vad över ljudet. När vi kommer in i drakstallet dämpas ljudet något.

"Vart ska vi?" Jag släpper Marinis arm.

"Vi måste ha vapen för att försvara oss."

"Oh" Hennes ansikte blir stelt, som om hon inte fören nu förstått att vi värkligen ska slåss.

Inoir stannar framför en vägg med massor av vapen upphängda, allt från små kastknivar till stora, breda svärd och hammare.

"Välj ett vapen som passar er, välj noga det kan komma att kosta er livet." han vänder sig om och går mot de väntande drakarna. "Och skynda er." Vi ser på varandra, spänningen är påtaglig. Ilsa suckar och går fram till väggen med vapen. Hon tar två kortare likadana svärd, tunna och lätta, gjorda av alver. Vi har gått igenom hur man ser på vapen vilken ras som gjort dem på träningarna.

"Ni borde välja snabbt, Ra'nomerna lär inte vänta tills ni är färdiga." hon slänger med sitt svarta hår och lämnar rummet.

Riqwitso möter henne när hon går ut.

"Okej..." Dante går sakta fram och testar ett svärd som ser aldelles för lätt för honom. Han lägger tillbaka det och tar ett grövre svärd och väger det i handen, han ser nöjd ut och försvinner ut till drakarna.

Ochen tar en stor träklubba som ser väldigt tung ut men ändå ser han ut att kunna använda den utan problem. Jack tar ett svärd som är lite längre än det Dante tog och lite tunnare och bredare.

"Taria, jag är rädd. Förra gången skulle en tagit mitt liv om det inte varit för dig..." Jag tar tag i Marinis axel.

"Vi måste skydda vårt land annars är vi inte värdiga att kallas drakryttare." Hon nickar och går med skakiga ben fram till väggen. Hon tar ner en järn hammare med en svart opal i skaftet. Antagligen för att lagra energi i. Hon väger den i sin hand och slår lite runt sig. Hennes bruna ögon möter mina. Hon har levt hela sitt liv i Bereoerna, om vi överlever det här lovar jag mig själv att flyga till hennes hem.