Orinta (bok 1 Drakryttare)

Sjöjungfrur

En vacker melodi som ekar i rummet når mina öron. Mina ögon är fortfarande stängda, för trött för att öppna dem. Melodin fortsätter och kommer närmare mig hela tiden. Något blött läggs på min panna och en varm filt liknande sak läggs över mig. Men när det nuddar min bara hud känns det som flätat gräs.
Var är jag? Tänker jag trött.
"Aqua, jag tror hon vaknar." Säger den som gjorde melodin. Ett plask hörs en bit bort och ekar lite mellan väggarna. Väggarna måste vara av sten annars hade det inte ekat tänker jag lite klarare än innan.
"Vad ska vi säga? Tror du hon kommer att tappa medvetandet igen?" Frågar någon med en röst jag inte hört innan.
"Jag vet inte, ingen har räddat en tvåbening förut." Tvåbening?
Jag öppnar försiktigt ögonen och möts av två tjejer. Något är inte rätt med dem men jag kan inte komma på vad. Dem stirrar förundrat på mig.
"Vilka är ni?" Min röst här skrovlig och hes och det gör lite ont att prata.
"Jag är Aqua." Säger tjejen med blått lockigt hår blygt. Hon ser ängsligt på mig, som att hon är orolig att jag ska göra något.
"Jag heter Zurina!" Ler den andra tjejen. Hon har svart vågigt hår med en röd slinga på högra sidan. Hennes röda ögon ser nyfiket på mig. Jag ser mig omkring. Jag ligger på ett sten golv i en grotta med vatten på vänster sida om mig. Själva grottan lyses upp utav olika stora blå, rosa och lila kristaller fastkilade i skrevor i stenen. Tjejerna har benen i vattnet. Sen börjar jag tänka. Blått hår, rött hår, röda ögon? När jag ser närmare har de också öron som liknar små fenor. Jag ryggar förskräckt tillbaka men får genast en host attack och stöter emot en hård, fuktig sten. Jag hostar så mycket att det kommer vatten från mina lungor. Hur fick jag vatten i lungorna? Då slår det mig, jätte vargarna, att jag höll på att drunkna. Tjejerna måste ha räddat mig.
"Ni räddade mig. Varför?" Min röst är klarare nu men det gör ändå ont att prata.
"Du borde vila din röst lite.." Mumlar Aqua.
"Jo, Aqua såg dig sjunka och när hon märkte vargarna så drog hon ner dig hit istället. Det finns en tunnel ända upp till ytan, det är det som gör att du kan andas här nere. Vi kunde ju inte låta dig dö så vi fick dig att spy upp allt vatten och sen lät vi dina kläder torka på en värme sten och så la jag .... på din panna, det är ett slags sjögräs som hjälper en att återfå styrka, och en filt som legat på värme stenen." Säger Zurina snabbt.
"Vad är ni?" Dem ser osäkert på varandra.
"Vi eh," börjar Zurina nervöst "vi är typ eh... vad ni skulle kalla för, du vet eh.."
"Sjöjungfrur..." avslutar Aqua. Jag skrattar, sjöjungfrur är bara en myt. Visst? Jag blir osäker när dem ser oroligt på varandra o sen mig.
"Ni talar sanning..." andas jag. "Hur kommer det sig att jag aldrig hört talas om er annat än i riktigt gamla sagor?"
"Vi visar oss sällan för människor, det har inte hänt på flera cekel" Zurina ser på Aqua som ser ner i vattnet. "Vi sjöjungfrur har dock förmågan att förvandla oss till människor. Det kräver ganska mycket energi men jag och Aqua vill så gärna se hur det är ovan vattnet, hur civilisationen är."
"Vänta, så du säger att det kan finnas sjöjungfrur mitt bland oss utan att vi vet det?" Zurina nickar exalterat.
"Ja, det ända sättet att se om det är en av oss är ett märke, det liknar ett ärr format som sjögräs, på nyckelbenet!" Sue, Nikita och Nikari, några tjejer från Lessies kvarter har sådana märken.
"Du vet någon som har det va? Är det någon nära dig eller bara någon du sätt?" Jag skakar fundersamt på huvudet.
"Bara någon jag sätt.."
"Så.. kommer du att hjälpa oss?" Ler Zurina stort. Jag suckar, det kan väl inte vara så jobbigt.
"Visst."
.
.
.
.
"Okej, så om vi förlorar för mycket energi så ger du det till oss?" Frågar Zurina ännu en gång. Hon och Aqua sitter på samma utstickande platta som jag så att de inte drunknar när dem förvandlats.
"Ja" Säger jag smått irriterat. Just nu vill jag bara bort från den här undervattens sjön så att jag kan träffa Orinta igen. Det är tydligen något magiskt skydd här så att inte sjöjungfrurna blir upptäckta. Orinta har säkert fått panik då hon inte vet vart jag tagit vägen.
"Då kör vi igång!" Zurina och Aqua blundar och koncentrerar sig. Först händer inget men sedan börjar det lysa ett dunkelt ljusblått sken runt Aqua. Jag stirrar förundrat på när hennes fena förvandlas till ben. Hennes energi försvinner snabbt och man kan se att hon börjar få panik så jag ger henne lite av min. Zurina börjar med lysa, fast i ett rött sken och även hon behöver låna energi. Jag blir förvånad av hur mycket energi jag har kvar men trycker undan tanken.
När förvandlingen är klar stirrar vi alla på deras nyfunna ben. runt midjan har dem redan knytigt en sjögräsfilt.
"Wow!" Utbrister Zurina och ler stort medan Aqua fortfarande stirrar chockat på sina ben.
"Kom nu, vi måste upp till ytan!" säger jag otåligt. Allt jag vill är att se Orinta, mitt hjärta känns som en sten i bröstet av saknad. Jag glider ner i vattnet, tätt följd av Zurina och Aqua. vi alla tre håller i kanten av klippan. Jag sträcker mig efter magin och säger några ord ur det gamla språket. vattnet runt våra ben försvinner långsamt och ersätts av en luftbubbla, även vattnet i kläderna försvinner.
"Håll er nära mig. Om ni är för långt bort kanske inte jag kan hålla bubblan och ni drunknar." Tjejerna trycker genast ihop sig nära mig. Jag koncentrerar mig och bubblan börjar dras mot en öppning i grottan. när vi kommer ut lindas vi in i grönt, slemmigt sjögräs. Fiskar skyndar sig iväg när vi kommer för nära. Bubblan stiger och snart kommer vi ut ur sjögräset, långt ovanför oss ser jag solljus tränga sig igenom vattenytan. Min energi dras ut ur min kropp men det förvånar mig över hur mycket jag har kvar ändå. Jag skakar förvirrat på huvudet och vi slår igenom vattenytan.
'ORINTA!' Skriker jag ut med sinnet så fort vi nuddar luften.
'Taria! Var är du!?' Svarar hon direkt 'Jag kommer bokstavligen ta dig i klorna och flyga till världens ände med dig om det så håller dig utanför trubbel!' Jag skrattar nervöst åt hotet, hon kommer inte att tveka om det var något riktigt allvarligt.
'Det är allvarligt, du har varit borta i ett dygn! Förstår du hur orolig jag har varit! jag trodde att jag skulle sätta berget i eld!'
'Jag älskar dig med min naiva lilla drake' Skrattar jag
'Detsamma lilla trubbelmagnet till människa.' Säger Orinta med så mycket kärlek i rösten att det skulle räcka åt ett dussin fler.
Jag och tjejerna stiger av på torr mark men dem vinglar och trillar nästan direkt. Runt sjön är växtligheten i bättre kondition än allt annat vi sätt på bergen. men bakom fasaden av grönt gräs och buskar får växterna klänga sig fast för glatta livet i berget för att inte dö.
'Jag lär behöva lite hjälp här...'
'Jag är påväg!' Just då hör jag Orintas vingslag och strax därpå landar hon bredvid mig med en duns så att tänderna skallrar. Jag är snabb med att slänga mig runt hennes hals och stenen i mitt bröst värms upp och försvinner. Jag är hel igen. Orinta lägger sitt huvud mot min rygg och suckar nöjt. Vi båda glömmer de båda åskådarna vid vattnet.
"Taria..." Säger Aqua osäkert.
"Ja, just det. Orinta, Det här är Aqua och Zurina," Jag pekar på dem i tur och ordning "Dem är egentligen sjöjungfrur som förvandlats till människor." I sinnet visar jag minnen av vår konversation om det. "Aqua, Zurina, det här är min drake, själsfrände och bästa vän, Orinta." Jag ler stolt.
Tjejerna ser nervöst på Orinta.
"Så hon är ditt husdjur?" Orinta morrar och visar tänderna när hon sträcker fram huvudet åt Zurina. Stackars tjej, hon ser skräckslagen ut.
'Bara för att du inte har träffat en drake innan låter jag dig leve. Förnedra aldrig e drake genom att kalla den ett djur. Vi är smartare än de flesta, av urdomlig kunskap.' Zurina och Aqua nickar snabbt och Orinta drar sig nöjt tillbaka.
"Då så ska vi lära er att gå!" Tjejerna försöker resa sig men har ingen som helst kontroll över sina ben så dem faller tillbaka på marken igen "Det har kommer att ta låång tid..." Orinta brummar instämmande.
------------------------------
Dun Dun Du-u Dun!!
Hur ska det gå? Naw de går nog bra
Tack för alla fina kommentarer❤
Love u so much xoxo Ida ❤❤