Orinta (bok 1 Drakryttare)

Avslöjade hemligheter

Drakarna står ståtliga på grusplanen när vi kommer fram. Jag ser direkt Orintas ametist och vita fjäll bland de andra.
'Är du redo för att komma hem?' Säger Orinta med sin mjuka klingande röst.

------

Staden kommer närmare för varje dag som går, men det känns som en evighet när man flyger.

När jag först såg min hämstad med åkrarna och bondgårdarna runtomkring så trode jag att vi snart skulle vara framme. Visst hade det bara varit jag och de andra drakryttarna så skulle vi varit där på två dagar från Charvahal, men nu har vi alla människor som vi måste se efter. Det har tagit veckor!

Jag ser Sakatros stora kropps hydda bland den ständigt rörande gruppen av människor. Marini borde inte vara så långt härifrån.
'Kan vi dyka ner? Vill prata lite med Marini...'. Orinta kastar med huvudet och tittar bak på mig.
'Ska du berätta?'.
'Snart...'. Hon frustar och skakar på huvudet innan hon sakta sänker sig mot marken. Orintas skugga faller över människorna under oss som ser upp. När dem ser att vi ska landa flyttar dem sig och gör plats för Orintas gigantiska hydda. Kraften när hon landar vibrerar genom mig och marken. Jag svingar vänster ben smidigt över Orintas rygg och faller ner den sista biten till marken och landar mjukt.
'Ses snart'. Jag lägger en hand på Orintas hals och hon blåser mig mjukt i ansiktet som svar. Jag ler och springer in i folkmassan för att hitta min lilla dvärg vän.

Det tar inte lång tid innan jag hittat hennes medvetande bland alla andras. Allas sinne känns olika vilket gör det lättare att hitta olika personer.

Hon är snett framför mig med Corall. Jag tränger mig förbi några innan jag ser dem. Dem går bredvid en kärra med pälsar som dras av en skimmel.

"Marini! Corall!" Båda vänder sig om samtidigt, fortfarande skrattande över något.

"Taria! Kom!" Corall vinkar åt mig med handen högt över huvudet samtidigt som hon inte kan dölja sin iver.

Jag springer leende fram till dem den sista biten.

"Nå vad pratade vi om?" Frågar jag nyfiket. Lite av Marinis hår har fallit fram och hänger löst utmed sidorna av hennes huvud.

"Om staden!" Coralls ögon glittrar av exitement. "Hur den ser ut. Vad vi ska göra. Hur människorna är. Och allt annat!" Hon hoppar uppochner och jag och Marini bara skrattar. Ibland är det lite jobbigt för nacken att titta på Marini. Hon räcker trots allt bara upp till början av min bröstkorg.

Jag ler. Det första jag ska göra när vi kommer till Teirm är att hälsa på Lissa.

"Har du varit i staden någon gång Taria!?" Coralls mörka hår böljer på ryggen när hon går.

"Ja, jag har bott där hela mitt liv. Till Orinta kom då." När jag tänker efter så hade jag väldigt mycket tur där. Hade jag inte rymmt så hade Orinta aldrig kläckts för mig.

"Wow! Är det stort? Är människorna snälla? Jag har hört att många fiskar. Är du från en sån familj? Får vi träffa dina vänner? Du har vänner va?" Corall biter sig själv i underläppen. Jag och Marini ser på varandra med stora ögon innan vi bryter ut i gapskratt.

"Vad!?" Corall ser frågande på oss.

"Ta en fråga i taget! Jag glömmer ju bort dem så fort du ftågade nästa!" Jag trorkar bort en tår från min kind.

"Gråter du?" Marini rynkar beskymmrat på pannan.

"Nej! Jag skrattade bara så mycket att jag grät!" jag puttar till henne lätt på axlen. "Okej, vad var det för frågor?" Corall ler och ställer en fråga i taget. Jag försöker att svara så gott jag kan och stilla lite av hennes nyfikenhet.
'Du måste berätta för dem, småtting. Ju längre du väntar ju svårare blir det. Både för dig och dem. Jag kommer alltid att stå vid din sida.'. Jag stannar. Orinta har rätt, jag kan inte dra ut på det längre.
'Hon kommer tillbaka om hon är din vän.'

"Vad är det Taria?" Marini och Corall har märkt att hon stannat och kommer tillbaka med oroliga ansiktsuttryck. Jag tar ett djupt andetag, nu eller aldrig.

"Marini kan jag prata med dig? Själv." jag ger ett snett, ursäcktande leende till Corall. Henne är jag inte redo att berätta för än.

"Visst. Du kan väl vänta här så kommer vi snart." Säger Marini till Corall innan hon följer med mig bort från vägen. Jag lägger en skyddande besvärjelse så ingen kan höra vad vi säger.

"Vad ville du berätta?" Jag tar ett djupt andetag och berättar vad jag egentligen är. Att jag är en avkomma av vår fiende, att jag har en tvilling på deras sida, att vi är Angleasias mäktigaste varelser, allt jag vet.

När jag är klar står Marini bara och glor på mig som om det vore första gången hon såg mig.

"Jag är fortfarande jag.. Jag är samma person som innan, du bara... Du bara vet mer om mig.." Marini rör inte en min.

"Du litar inte på mig. Du är inte samma person. Du har visat en ny sida av dig själv." Hon bara vänder sig om och går. Hennes lugna sätt gör allt ennu värre än om hon skrikit åt mig eller börjat gråta eller något. Jag vet inte vad jag hade kunnat göra anurlunda... Jag fick ju själv veta det ganska nyligen. Kanske skulle jag berättat det när jag fick reda på det.

Jag ser Marini gå fram till en förvånad Corall och dra iväg henne in i folkmassan tills jag inte ser dem mer.
'Hon kommer tillbaka ska du se.'.

-----

*framme i Teirm*

---

Det har gått tre dagar nu utan att Marini pratat med mig. Om ens tittat på mig. Orinta försöker att muntra upp mig. Att det tar tid. Beskymmrerna blir genast fler när vi kommer fram till muren. Muren är till för att hålla fienden ute, men den är lika mycket ett fängelse. Det är få som lämnar det. Männen har en större changs än kvinnorna. Jag kommer ihåg hur jag alltid hatade den där muren. Man kan inte se vad som är utanför, bara all sten som är innanför de gigantiska sten väggarna.

När vi går in igenom den tjocka ekträ porten drar ett sus genom Charvahal borna. Jag suckar, visst dem är från landsbyggden men det är inget märkvärdigt innanför dessa murarna...

Jag får syn på Marinis långa, tjocka fläta framför mig. Jag glömmer nästan bort vad som hänt och är nära på att springa fram till henne. Men sen kommer jag på att hon inte vill veta av mig längre. Jag suchar och går vidare med nedböjt huvud och tunga steg. Detta kommer att bli en låång vistelse...

-------

Som vanligt så tänkte jag göra det längre men vill inte låta er vänta längre. Plus så vill jag lägga ut det innan nyår.

Jag hoppas att ni haft en bra jul med era nära o kära och att ni har en bra nyårsafton!

Love u ❤ xoxo Ida