Orinta (bok 1 Drakryttare)

Träningen börjar del 2

Allt annat försvinner när jag ser hennes ögon... Glimten av kalla skogsgröna ögon när hon såg mig och hur dem sen blev mjuka men förvånade.

"Amarito, hör du äns vad jag säger?" Min bästis röst utplånar minnet. Hon är allt jag har tänkt på de två senaste dagarna. "Tänker du på henne igen? Människo ryttaren?" Jag suckar, jag vet att han med har funderat över henne. Han vågar bara inte erkänna.

"Jag tror inte att hon är någon människa. .." Mumlar jag tillbaka. Amarus suckar.

"Är hon din nya crush eller?" fnys skrattar han. Hon!? Hon såg ju... exakt ut som mig...

"Hey, Amarus, Amarito varför är inte ni på träningen?" Zamaria kommer mot oss. Hon har kalla isblå ögon, rosaröda läppar som ler nästan hela tiden och söta fräknar över näsan och på kindbenen. Hennes hår är mörkblont och faller mjukt ner på hennes rygg.

"Amarito dagdrömde igen" Skrattar Amarus. Zamaria rynkar pannan fundersamt

"Du har inte feber va? Du har liksom varit borta dagarna efter ni kommit hem efter spioneriet..." Hon sträcker fram handen och lägger den mjukt på min panna. Jag suckar och föser bort hennes hand.

"Nej, Zamaria. Jag har inte feber..."

"Han drömmer om en tjej!" Skrattar Amarus. Jag ger honom en mördande blick. Zamaria ser förvånat på mig.

"Träffade du en tjej på uppdraget?" Jag suckar igen, trött på att alla tror att jag är kär.

"Nej! Det är bara det att hon... Hon liksom..." Jag vet inte hur jag ska formulera det! "Hon såg ut som mig! Det kändes som att titta in i en spegel... Och att jag kände henne..." Både Amarus och Zamaria ser oroligt på mig.

"Du var där Amarus!" Han nickar sakta.

"Ja, hon var väldigt lik dig... Fast sötare!" Han börjar skratta.

"Väm är det nu som är kär huh?" Retar jag

-------------------------

"Förlåt att jag är sen, Eragon!" Jag springer fram till dem. "Förlåt..." Mina skor har plötsligt blivit väldigt intressanta.

"Se på mig när du pratar med mig Taria." Jag biter mig i underläppen och ser nervöst upp på Eragon. "Nästa gång; Se till att komma i tid!" Han ser lite irriterad ut och Orinta kryper ihop lite bakom mig. Jag hör hur Ilsa fnyser men vänder inte huvudet.

"Så... Då börjar vi med att se hur bra tränade ni är.." Eragon ler lite klurigt.

'Drakar, ni följer med mig' Saphira kastar sig upp i luften med Orinta och Requitso efter sig.

'Ses sen småtting!'

'Lycka till!' Jag ser på när dem flyger iväg över bergen. Någon tar tag i min handled och lägger något litet och kallt i den. Jag vänder åter blicken framåt. Eragon har lagt en sten, En sten!? i min hand. Vad ska vi med en sten till? Jag vänder min oförstående blick mot Ilsa som ser hånfullt tillbaka. Vad det än är vi ska göra så ska jag klara det! Jag ska visa Ilsa att jag inte är någon patetisk människa! Jag får en ny beslutsamhet och ser upp på Eragon. Han nickar lätt till oss båda.

"Då ska vi se. Eftersom båda två har upptäckt magin som drakryttare, och alver, har så ska vi börja med det." Nej! Ilsa har ju haft en hel livstid på sig att öva! Jag har bara haft tre veckor... Typ. "Ni ska få stenen att flyga genom att säga två ord från det gamla språket. Vet du vilka ord Taria?" Jag känner hur rodnaden sprider sig på mina kinder. Han vet att jag inte kan! Varför ska han förnedra mig inför Ilsa för det?

"Det är klart att hon inte kan! Hon är en människa." Fnyser Ilsa högfärdigt. Eragon vänder sig mot henne med ett höjt ögonbryn.

"Jasså? Visa hur man gör för vår lilla människa här då." Säger han nonchalant, Ilsa fnyser. Jag börjar undra om hon har något beroende av det... Ilsa koncentrerar sig på stenen.

"Stanr raisa." När hon säger orden flyger stenen upp i luften... Och stannar där utan att någon håller i den.

"Det, mina elever, är magi." Eragon ler, det är synligt att Ilsa klarat testet... "Taria." Eraogon och Ilsa vänder sig mot mig. "Din tur." Mitt hjärta dunkar högt. Jag kommer aldrig att klara det! Jag har bara använt magi en gång! Och det var i sömnen...

Jag sluter ögonen. Mitt huvud känns som en ända stor virvelvind av tankar och känslor. På något sätt lyckas jag få upp en bild på stenen i min hand och koncentrerar mig på den, sakta men säkert försvinner allt annat.

"Stanr raisa..." Min röst är osäker och stenen väger fortfarande ner min hand. Ilsas fnys-skratt fyller luften. Nej, hon ska inte få se mig misslyckas! Jag koncentrerar mig mer på stenen tills bara den fyller mitt huvud. Nå, nästan. Längst in i ett hörn av mitt sinne, om nu det finns, är det som en svart kula. Jag försöker knuffa undan den men den kommer tillbaka. Jag försöker sticka hål på den istället. Den buktar inåt men går inte sönder. Jag försöker igen och igen och igen för var gång lite starkare. Jag trycker med allt jag har och den spräcks. Först försvinner allt det svarta och istället är där en lysande silver lila kula. Lysande lila band sträcks ut i mitt sinne och lyser upp bilden på stenen. Ljuset fyller mig med kraft, energi som jag tror är magi...

"Stanr raisa!" Så fort jag uttalat orden lättar tyngden från min hand och lite av energin försvinner. Jag hör hur Ilsa flämtar till av förvåning och jag öppnar ögonen. Stenen är i höjd med mina ögon och har ett silver lila skimmer över sig med ådror i ametist. Ett leende sprider sig över mitt ansikte, jag har klarat det. Jag släpper magin och stenen faller tillbaka i min hand och ljuset i sin svarta bubbla.

"Wow..." Är allt jag får fram, fortfarande med blicken på stenen.

"Mycket bra Taria. Ni är båda godkända i testet." Ilsa fnyser och korsar surt sina armar. Japp, hon har ett tix på att fnysa! Helt utan förvarning börjar jag skratta. Nå man kan ju ändå inte gå och tro att man kan bli vän med alla eller hur!

________________________________

Så! Äntligen har jag kommit igång igen!

Förlåt för att det har tagit tid och jag hoppas att jag har några av mina underbara läsare kvar! <3

Men snälla, var inte några spökläsare, lämna kommentarer om vad ni tycker och läs inte bara utan att skriva! Det hjälper mig jätte mycket för att vilja skriva och få inspiration om jag får respons på att ni läser, både fina och dåliga kommentarer räknas! Okey, dåliga kommentarer finns inte men jag hoppas att ni vet vad jag menar ;)

Och för er som inte vet vad tix menas med är det typ en vana ^.^

Hoppas ni orkar stå ut med mig mina underbara läsare!<3

Love ya xoxo Ida