Orinta (bok 1 Drakryttare)

Sanningen

Först ett blixtrande vitt sken, sen svart mörker.

Jag är inte rädd som förra gången jag omslöts av mörker utan att hitta ut, något är annorlunda men jag vet inte vad.

Det börjar ljusna och jag ser att jag befinner mig i ett litet rum. Det är ljusa tapeter, flera stolar står längs med väggen och där sitter två män. Den ena mannen är en alv med svart hår och den andra är en människa, han har brunt hår och utstrålar stor makt.

Eragon

Namnet bara poppar upp i mitt huvud men jag vet att det stämmer. Det är Eragon, som tillsammans med draken Saphira är bland historiens största ryttare och drake.

Plötsligt öppnas en dörr som jag inte har sätt förens nu.

I dörröppningen står en vacker alvkvinna som ser ut som alvmannen.

"Dem har kommit" hon nickar åt männen. "Ni måste hitta en säker plats. Fort skynda er innan..han kommer." Hon ser stressad ut.

Männen nickar allvarligt och går in i rummet. Men det är bara alvmannen som kommer ut igen, på avstånd hör jag en dörr stängas från andra sidan rummet. Jag följer efter alven.

Han får ut genom en dörr och vi kommer ut ur huset. Det är bara fält så långt ögat kan nå. En häst gnäggar i närheten.

Alven ser ner på ett liten knyte han bär försiktigt i famnen. När jag går fram och kikar ner ser jag ett litet bebis ansikte som tittar tillbaka på alven.

Inte förens nu inser jag att ingen har sätt mig de har kollat rakt igenom mig.

Paniken börjar växa inom mig.

'Orinta var är du!?' Ropar jag panikslaget men får inget svar tillbaka.

Jag känner gråten som en stor klump i halsgropen. Är jag död? Vilka är personerna? Vad gjorde Eragon här? Vart är han nu? Varför var dem tvungna att ta den nyfödde bebisen? Och vilka är det dem ska skydda den mot? Frågorna virvlar förbi i mitt huvud men tre ord fastnar och trycker undan allt annat.

Jag är ensam...

'TARIA SLUTA GENAST!' Orden skär genom bruset i mitt huvud.

'Småtting, du skadar honom!' Orintas röst, jag blir genast lugn men orden hänger kvar i mitt sinne.

Ensam...

'Du är inte ensam, jag kommer alltid att finnas här för dig.' Nej, jag är inte ensam.

Jag vaknar och finner att jag har gråtit.

Någon pustar ut på golvet. Ja blir rädd, har någon smugit sig in i mitt rum? Orinta, var är hon?

'Här, var inte orolig, jag skyddar dig mot allt.' Det känns tryggt.

Jag tittar ut över sängkanten och ser Inoir liggandes, flåsande på golvet. Jag hoppar ur sägen och tar några snabba kliv fram mot honom.

"Vad har hänt? Mår du bra? Är du skadad?" Frågar jag skärrad medan jag hjälper honom upp i sängen, han är tyngre än jag trodde.

"Du använde magi.." Hostar han.

"Va? Nej, jag skulle aldrig skada dig! Magi?" Jag är totalt förvirrad. Drömmen hotar att få sitt grepp om mig igen.

"Tänkte du på något ord när du sov?" Frågar han istället

"Nej...?"

"Det är omöjligt.."

"Vad då?"

"Du använde magi utan det gamla språket..." Okey, jag fattar ingenting "alla drakryttare kan använda magi, men vi brukar inte berätta det innan dem är redo eller finner det själv. Magin kommer från drakarna."

"Men varför måste man använda ord för att styra det?"

"Utan orden som bestämmer vart magin ska landa så minsta sviktning i sinnet kan innebära säker död." Jag sväljer. Kunde jag dött?

"Men ingen kan använda magi utan språket... Förutom du..?"

Efter frukosten flyger vi vidare nästa stopp: Thundron, där alla nya drakar och drakryttare tränas.

'Snart är vi där Orinta!'

'Vi ska bli riktiga kämpare!' Jag skrattar tillsammans med henne.

Det känns bara så rätt att ha henne vid min sida.

'Min Taria' viskar hon

'Min Orinta'

____________________________________________________________

Tack för 6 reads <3

Jag vet, sorry, VÄLDIGT kort kapitel, ska fixa längre nästa gång

Ge gärna feedback.

Platser för egna karaktärer finns kvar. Behöver både drakryttare och någon människa/alv/urgal/ dvärg

Love ya

//Ida