Orinta (bok 1 Drakryttare)

Jätte vargar

Eldens röda och blå flammor sträcker sig högt upp mot den allt mörkare himlen. Trots att vi står en bra bit ifrån så kastas vågor av hätta mot oss.
Tårarna har sedan länge stelnat på mina kinder. Det känns som ett tomrum inuti mig och jag vet inte hur jag ska fylla det igen.
Någon lägger en hand på min axel, Corall. Hon måste lära sig att skydda sitt sinne.
"Kan jag följa med dig? Jag antar att du inte tänker flyga direkt hem som dem andra tänker. Hon var min vän också." Det hade varit lättare om vi var två...
"Orinta orkar inte bära oss båda."
"Jag kan ta en av pappas hästar. Vi kan ändå inte ha dem här." Jag nickar, fortfarande med blicken mot brasan.
"Vi lämnar staden innan solen går upp över havet. Möt mig vid portarna där vi kom från." Jag borstar av osynligt smuts från min svarta klänningsskjol och vänder mig om. Bara genom en blick på Corall ser man att hon gråtit. Hennes ögon är röda och ögonfransarna är ihop klibbade, hennes ansikte är stelt. Hon har en enkel svart klänning med en svart detaljerad kappa över. Hennes vågiga hår är uppsatt med en 'bulle' (?) I nacken (se bilden).
Jag kan inte hjälpa det, jag slänger armarna runt henne i en kram. Hatet mot Ranold flyttas över till ra'nomerna.
Corall börjar snyfta och kramar mig hårt tillbaka. De ska inte komma undan med att mörda alangeasias befolkning och speciellt inte min bästa vän.
"Ska ni verkligen låta en budbärare meddela att er vän är död?" Jag släpper Corall och vänder mig om mot Merida. "Wow, mycket tror jag men inte det här." Hon suckar och skakar på huvudet. Jag blir irriterad på henne.
"Vi ska inte låta någon göra det! Vi lämnar staden innan de andra vaknar." Fräser jag åt henne. Hon ser dock inte förvånad ut.
"Bra, då behöver ni någon som visar er runt. Och din drake kan inte bära oss alla, jag vet ett sätt för mig och Corall att ta oss dit snabbare. Vi kommer vara framme veckor snabbare än annars." Jag öppnar munnen för att säga en elak kommentar men stänger den igen.
"Vad då för väg?" Jag gillar inte att släppa iväg Corall med någon jag bara träffat en gång innan men Inoir verkar lita på henne så kanske, bara kanske låter jag dem gå.
"Bara en tunnel." Säger hon och rycker på axlarna "Möt mig i drakstallet innan solen går upp."
Hon lämnar inget rum för svar utan vänder sig om och går in mot staden. Jag låter blicken svepa över de många åkrar och den stora brasan en sista gång innan jag med vänder tillbaka.
"Jag stannar en stund till..." Säger Corall svagt.
"Vi ses imorgon"
.
.
.
.
.
Sakta kliver jag över Nakrotikens svans, jag får inte ge ifrån mig det minsta ljud för det kan väcka drakarna. Alla ljusen är släckta och solen kastar ett dunkelt sken inne i drakstallet. Snart kommer Merida och Corall, sen ger vi oss av.
'Vi är där om några dagar, vi försöker göra vistelsen kort. Jag vill inte låta sorgen fördunkla våra sinnen mer än nödvändigt.' Jag lägger ner min packning i Orintas sadelväskor.
'Du har rätt, men jag kommer alltid att sakna dem...'
'Och så jag.' Jag lutar mig mot hennes hårda, kalla fjäll och väntar.
Det dröjer ett tag innan dörren ut öppnas lite och två figurer klämmer sig igenom.
Jag ställer mig rakt igen och väntar tills dem kommit ända fram till mig.
"Nå, vad är planen?" Undrar Corall.
"Ta oss så snabbt som möjligt till beorerna?"
"Jag vet, jag sa bara så för att det lät spännande" Jag fnittrar lite.
"Är det något mer eller ska vi sticka nu?" Undrar Merida.
"Jo. Om Corall så mycket som får ett skrapsår eller blick av någon som jag inte gillar så står du först i kön att bli straffad!" Väser jag och Merida bara nickar lugnt.
"Bra, då ses vi där." Skrattar Corall lite nervöst.
Medan dem går ut genom en annan dörr så hoppar jag upp på Orinta.
'Då går vi väl då. Alla fastspända? Bra, förbered er på en fantastisk resa!' Jag skrattar lite åt Orintas försök att vara rolig. Hon går tyst mot öppningen och puttar upp den med nosen. Vi båda blickar bak en sista gång innan vi kastar oss ut i morgonens första ljus.
.
.
.
.
.
Vi dyker ner från målnen i en kaskad av glittrande vattendroppar. Jag började se bergen för tre dagar sedan, aldrig hade jag trott att något kunde vara så stort. Topparna skär genom himlen. Även de lägsta topparna är täckta av snö och längs roten av bergen ligger en tät dimma som glittrar i solen. Luften är ren och fuktig efter gårdagens regn. Jag tar ett djupt andetag av den klara luften. Jag känner hur Orintas muskler jobbar under den tunna sadeln, hur musklerna stramar som mina egna efter flera dagars flygande.
'Vi kan ta en paus och sova ordentligt genom natten. Då kan vi ta den sista biten med nya krafter.' Orinta brummar gillande. Jag förbereder mig för ett av hennes dyk och hon fäller ihop vingarna. Trycket kastar bak mig i sadeln men jag är beredd och lutar mig fram över Orintas hals. Luften går då runt mig istället för att trycka bak mig.
Mitt hjärta bankar hårt i bröstet liksom aldrealinet i mina ådror. Jag ler stort åt farten och vinden ger mig tårar i ögonen. Allt för snart planar Orinta ut och glider snabbt fram över den ojämna marken. Tjädrar och kaniner flyr åt alla håll när vi kommer svepande över dem. Farten saktas ned och Orinta tar i marken med ett litet ryck. En rödhake flyger förbi mitt huvud så nära att jag tydligt hör dess vingslag och dess förskräckta rop skär i mina öron. Jag slår reflektivt efter den trots att den sedan länge försvunnit ut över berget. Orinta skrattar åt mig. Jag rullar på ögonen och hoppar smidigt av hennes rygg.
'Dags att fixa lite mat nu då.' Jag tar av sadeln från Orintas rygg så att hon inte behöver saktas ned av den.
'Jag såg några hjortar inte långt härifrån, jag flyger bort och kollar lite. Kanske tar någon tugga eller så..' Jag skrattar lite, varför vet jag inte, kanske för att vi är så nära vårt mål.
Orinta kastar sig upp i luften, tryckvågen från vingarna välter nästan omkull mig. Jag ser hur Orinta avlägsnar sig tills hon kan misstas för en rovfågel innan jag vänder mig om för att hitta min egen mat. Jag rotar lite i sadelväskorna men där finns bara torrt bröd och några äpplen. Tanken på kött får det att vattnas i min mun. I Thundron åt vi aldrig kött, rättare sagt jag har inte ätit kött på 6 månader. En övning var att känna allt liv runt om sig, att förstå varje litet väsen. Från en stor björn till en liten bladlus. Alla andra har sedan dess inte kunnat tänka sig att äta kött igen. Men jag kan inget annat än att längta efter smaken av kött.
Jag sätter mig ned och sträcker ut mitt sinne efter något ätbart. Några femtio meter bort finner jag ett kaninhål med fem kaniner sovande i. Det funkar som middag. Jag tar fram min kniv från min lite högre sko och smyger fram till hålet. Med mitt sinne och bilder av oemotståndligt saftiga gröna maskrosblad lyckas jag lura upp och döda en av dem. De andra springer förskräckt ner i hålan igen. Men en kanin räcker. Jag går tillbaka till sadelväskorna och plockar upp lite fnöske att göra upp eld med. Efter ett tag har jag hittat flera knytnävsstora stenar och någon lite större till att stänga in elden med, så att inte hela slätten fattar eld.
"Brisingr" Säger jag tyst och släpper fram magin. Det drar knappt någon energi längre. Fnösket och det andra virket jag hittat flammar upp i lila och börjar brinna i orange färg.
Jag plockar fram kaninen och flår den på en hyfsat slät sten. Pälsen kan bli bra fodring till ett par vinterskor eller en krage. Kaninen sätter jag sedan mot elden på en pinne.
Jag lutar mig tillbaka mot en sten och vilar medan kaninen blir klar. Långt borta i väst ser man en strimma av sand, den lilla rämsa av natur mellan Tüdosten, sjön mot Surdas gräns, och Beorerna försvinner snabbt bort av hättan och sanden från Hadaracöknen. Man kan fortfarande se sjön om man blickar bakåt.
Luften fylls av aromen från det pysande köttet. Min mun vattnas och jag hävdar mig från att ta kaninen än. Jag väntar ytterligare en stund till den är klar innan jag tar bort den från spättet.
Jag skär upp buken på den och tar ut tärmarna och andra inälvor, vissa kan man göra soppa på och hjärtat och levern är goda att rosta. Jag lägger ner allt i olika små påsar för att fixa senare. Lite slänger jag bort i ett snår åt rävarna och kråkorna.
Efter det hugger jag in på köttet. Fettet rinner längs min haka men allt jag kan tänka på är smaken av kött. Det är så mycket godare än vad jag kom ihåg. Jag riktigt känner hur jag fylls med varm energi, hur det pulsar genom blodet och... Jag slänger förskräckt ifrån mig det som är kvar av kaninen. Det vill säga benen huvudet och tassarna. Allt annat är avgnagt. Vad händer med mig?
'Såja Småtting, det är nog för att du inte ätit kött på så länge.' Jag rycker till när jag ser Orinta bredvid mig. Jag har inte ens märkt att hon kommit tillbaka.
'Nej, något är fel. Jag borde inte känna så här! Jag borde inte vilja äta kött!' Tårarna rinner ner för mina kinder, mer av rädsla än sorg. Jag kryper upp mot Orintas varma sida och hon sluter vingen runt mig som ett levande tält.
'Kanske dina Ra-nome gener..' Hör jag innan jag somnar.
Ljuset skiner genom Orintas vita vinge och väcker mig. Jag suckar tungt och blundar. Vetande om att jag inte kommer att somna om igen öppnar jag ögonen. Jag blinkar för att göra synen klar och möts utav Orintas silver vita vinge. Stenen under mig är kall och hård, vilket resulterar i att alla mina muskler är ömma. Jag vänder på mig och kryper ut från vingen trots att kroppen säger ifrån. Jag viker undan vingen som en flik av ett tält och kryper ut. Utanför ligger en tunn dimslöja omkring oss. Orintas fjäll glittrar av fukten och mitt hår blir ännu lockigare än innan. Jag reser på mig och andas tungt ut då lite av spänningen i kroppen släpper. En blick på Orinta säger mig att hon inte kommer att vakna på ett tag. Bäst att undersöka omgivningen och sträcka lite på benen.
"Ja," säger jag ut i luften "då går jag väl då." Min röst känns ovan efter att inte sagt något annat än några få ordbyten med Orinta och det genom sinnet.
Jag snurrar runt för att bestämma mig för åt vilket håll jag ska gå. Framför oss finns det inte mycket mer än ett stup och åt vänster är det en bergvägg som Orinta lutar sig mot. Jag bestämmer mig för att gå bakåt, eller det hållet Orintas svans pekar mot då.
Jag får gå lite sicksack då stenarna är hala och det finns desto halare mossa på andra ställen, de ända säkra ställena att gå på är grästuvorna. När jag kommit en bit ifrån Orinta ser jag något avtryck i leran. Det liknar galt spår då den en bit därifrån rotat i marken efter mat. Det ända som inte stämmer är att spåren är flera gånger större än de borde vara och hålet i marken är nästan lika djup som min utsträcka hand och bred som hela min arm. Jag sväljer och ser mig omkring, vad det än var förnågot vill jag inte korsa dess väg. Jag går försiktigt vidare, men den här gången är jag på min vakt. En stor sten blockerar vägen jag tänkt gå på så jag är tvungen att runda den. Jag stannar upp med handen på stenen när jag ser det som finns bakom den. Där ligger en sjö, inte så jätte stor men den glittrar vackert i dimman och ger hela platsen mer liv. Runt sjön växer gräs och tillochmed en liten buske har slagit rot i det här ogästvänliga berget. Inte konstigt att både kaninerna och galten, eller vad det nu var, kan leva här. Jag går nyfiket närmare tills jag är precis vid kanten av vattnet. Jag får en impuls att se hur varmt det är så jag tar av mig skorna, stoppar kniven i mitt bälte och kavlar upp byxorna. Trevande tar jag ett steg ut i det kalla vattnet, dock är det inte så kallt som jag trodde, bara precis lite kallare än ljummet. Jag går några steg till så att vattnet är uppe vid anklarna på mig.vattnet är klart och blir snabbt djupt, man ser inte ens botten några meter in. Ett morrande får mig att hoppa till och bli alldeles stel i kroppen. Det liknar inte Orintas morrande. Jag sväljer och vänder mig om. Vid kanten av sjön står tre gigantiska gråa vargar. Jag tar ett förskräckt steg bakåt och vattnet slår mot mina byxor. Vargarna morrar och visar flera sylvassa tänder, deras ögon lyser gult och är fokuserade på mig. Jag sväljer och backar ennu mer. Nu är vattnet nästan uppe vid mina knän. En av vargarna går sakta ut i vattnet, fortfarande morrande.
'Orinta!!' Jag skriker på henne i hoppet att hon är vaken eller att jag kan väcka henne. 'Jag behöver din hjälp! Snälla vakna!' Ber jag men det är lönlöst. Vargarna kommer närmare. Jag måste använda magi men jag minns inte något som kan få dem att fly härifrån. Allt jag kan göra är att backa, vattnet når längre och längre upp. Ja, det ännu ett sätt att bada på. Vattnet når ända upp till halsen nu och vargarna fortsätter att komma närmare. Varför lärde ingen mig att simma! Mitt hjärta skenar, vad är värst att slitas i stycken eller att drunkna? Jag tar ett till steg bakåt och faller förvånat helt ner i vattnet. Hur jag än sparkar sjunker jag längre ner. Över mig slår vargarnas gigantiska tassar och under mig... Bara evigt mörker. Mina lungor känns som dem ska sprängas och benen känns som bly. Jag kommer att dö. Och jag som just insåg att det var vad jag absolut inte ville göra!
Jag kan inte hålla emot längre utan andas ut all luft, mina ögonlock känns tunga och jag kan inte röra mina armar och ben längre.
En hand tar tag i min arm och drar ner mig längre ner i djupet, en känsla av fjäll mot mitt ben innan allt blir svart...

---------------------------------
Så, äntligen tillbaka tjoho! 👐
Vad tycker ni om den nya uppdateringen av wattpad? Awesome, inte sant?!
Och jag har en ny 'bok' som hör till den här. Den heter Karaktärer och som namnet tyder på så kan man läsa om olika karaktärer där. Så har ni någon som ni vill ha med så är det bara att skriva till mig eller i kommentarerna där! Och om ni vill att jag ska skriva om någon karaktär som redan är med i boken så gör jag det med. Så kolla gärna in den.
Love u xoxo Ida❤️