Orinta (bok 1 Drakryttare)

del 3

Efter måltiden var hon inte enbart mätt utan fullproppad med kunskap om ryttare och drakar hon aldrig tidigare drömt om. Allt gick för fort. Hon blev alldeles vimmelkantig. Vad skulle hända nu? Hon såg på draken som sprang runt henne som om den vore en hundvalp. Hur kunde hon inte vara överlycklig över att vara ryttare? Det var varje levande varelses dröm men hon kände sig enbart vilsnare än någonsin tidigare. Aldrig tidigare hade hon drömt om att leva ett storslaget liv, hennes plan var att komma utanför murarna som fängslade henne och skaffa sig ett jobb i en liten by. Kanske eventuellt skaffa en man och få barn. Hon grimaserade åt den tanken. Det var inget hon längtade efter, hon trivdes ensam. Kanske var det också därför hon drog sig för att dela tankar och känslor med en annan varelse.
Hon hade inte tid att fundera längre, Inoir signalerade åt henne att komma ut och ställa sig framför havet av människor som samlats utanför stallarna. Varenda blick vändes mot henne och ametist draken vid hennes fötter. Hon var inte van vid den stora mängd uppmärksamhet hon fick och ville genast krypa in i en håla och aldrig visa sig igen. Hon stannade och var nära på att vända när något snuddade hennes ben. Draken såg upp på henne med silvriga ögon, som att den förstod. Taria lyfte upp den och en våg av säkerhet svämmade över henne, trots att hon visste att det var draken som gav henne en falsk trygghet hjälpte det. Hon gick ut och ställde sig mellan de andra ryttarna. Stephen lade en fast hand på hennes axel och log ner mot henne med glittrande ögon. Han kunde ha varit strax över 20 om det inte varit för att han var en ryttare. Efter vad hon fått höra vid frukosten förstod hon att dem kunde vara betydligt äldre än så.
"Igår kläcktes ägget för Taria argetlam och idag börjar hennes resa som ryttare!" Sade Inoir vänt mot publiken. Luften exploderade i hurrarop när hela torget firade att dem fått en ny drakryttare. Argetlam var ett ord som användes av de flesta ryttare men hon hade inte vetat vad det egentligen betydde fören vid frukosten då hon trott att det var ett alviskt namn för ryttare, i själva verket betydde det silver hand efter märket av silver som dök upp där man först rörde sin drake. Taria log försiktigt men draken blåste självsäkert upp sig och sträckte ut sina kristall vingar med ett krax. Åt det kunde hon inte låta bli att glädjas, draken tog verkligen för sig av uppmärksamheten.
"Det är ju bra att någon av oss gillar det." Draken vände på huvudet när den hörde hennes röst. Hon kände dess glädje genom deras beröring och började undra om det kanske inte skulle vara så farligt ändå.
Sorlet dog sakta ned i väntan på att Inoir eller Stephen skulle säga något. Inoir höjde sin högra hand med sin gedwey ignasia, som innebar samma som argetlam men skinande hand istället för silver. "Jag tackar er, medborgare av Teirm, för er gästfrihet och hängivenhet medan vi vistats i er stad och för att ni bidragit med vår nyaste ryttare!" Mitt i allt oväsen och uppståndelse som utbröt i samband med de ord fastnade hon med blicken vid Ronolds mörka uppsyn. Hatet var en strömmande flod från hela hans väsen som dränkte allt annat. Medan resten av världen sänktes bakom ett dunkelt skynke av en drömvärld fanns det en sak som var verklig och drog tillbaka hennes medvetande. Varma fjäll som trycktes mot hennes handflata och stadiga hjärtslag som slog i takt med hennes egna. Hon tog ett djupt andetag och avbröt ögonkontakten för att under ett ögonblick syna en överlycklig Darin innan han försvann i folkhavet. Hur hon än försökte kunde hon varken finna honom eller Ranold igen och bestämde sig för att de troligen gått från torget. Modet sjönk, hon skulle inte få ta farväl av sin lillebror. Draken kraxade i hennes famn och såg undrande på henne. "Du kanske inte är så dålig ändå." Det var betydligt bättre än att stanna här, möjligtvis bättre än något annat liv överhuvudtaget för nu hade hon någon som aldrig skulle lämna hennes sida.

Efter hon sagt farväl till Lessie som predikade hur mycket hon skulle sakna henne och hur hon skulle slita strupen av den som än gav sig på henne var det tid att ge sig av. Stephen hjälpte henne upp på sin skinande blå drake Enisa och visade hur hon skulle spänna fast benen med hjälp av olika remmar i sadeln. Efteråt hoppade den brunhåriga ryttaren upp bakom henne, utan remmar som höll fast honom.
"Du kommer att trilla av! Finns det inte fler spännen?" Taria såg sig febrilt om runt sadeln men slutade då hon hörde hur han skrattade och Enisa gav ifrån sig konstiga morrningar som hon förstod var drakens sätt att skratta. Hon kände hur hennes öron blev varma, vad var det som var så roligt?
"Enisa vill att jag ska säga att hon aldrig skulle låta mig falla." Får Stephen fram när han lyckats lugna sig. "Som ryttare måste man kunna lita nog på sin drake för att rida med eller utan sadel, tillslut även stå på sin drakes svans utan att falla." Taria såg skräckslaget på ryttaren, hon var inte ens säker på att hon skulle kunna flyga. Hennes höjdrädsla rann redan som het tjära genom hennes kropp. "Håller du i dig?" Stephen hann knappt varna henne innan draken spände sig och slussade iväg dem. Hon kastade sig fram med armarna runt den fjälliga halsen, noga med att inte spetsa sig på de vassa taggarna. Hennes egen drake ålade sig fri från under henne och rullade ihop sig på hennes rygg när Enisa tog tre kraftiga vingslag för att komma i höjd över staden. Det kändes som att hennes mage hade vänt sig ut och in och varje vingtag och luftgrop sände en ny våg illamående genom henne. Stephen strök en bekymrad hand över hennes rygg men kunde inte göra något åt hennes rinnande tårar eller vågorna av illamående. Hon var vagt medveten om att Inoir flög på Samoko en bit framför men kunde inte koncentrera sig nog för att ta reda på det säkert. Efter vad som kändes som en evighet klarade hennes medvetande inte av pressen och hon föll in i ett grumligt mörker. 

--------------------------------

Som ni märker är det nu 2 kapitel 3 och det är för att det kändes som att jag tappade en hel del under det 2 veckor långa hoppet jag gjorde och utöver detta kapitlet så kommer det ett till extra kapitel. Jag kommer att göra sådana här lite här och var medan jag tar mig igenom boken där jag känner att jag missat för mycket.

Hoppas det inte stör sig för mycket

Love/ Ida