En riktig jul - The Fooo fanfiction

Lucka elva

Jag uppdaterar 1h innan den 10e går över i 11e men det är för att jag inte har tid att lägga upp i morgon då jag ska på julbasar på min syrras skola + har jätte hög feber (39° efter alvedon) att jag har legat och gråtit hela kvällen för att jag har så ont i kroppen + har ett företagsekonomiprov att plugga till. 

Elfte december tvåtusenfjorton

Oscar hade kommit till mig under dagen igår och varit med mig enda fram tills det att min mamma ringde och sade att hon var på väg hem från sjukhuset där hon jobbade. Han hade då skyndat sig ut ur lägenheten för att mamma inte skulle klaga på att han inte fick missa skolan för att vara med mig istället. Egentligen så gjorde det inte mig det minsta att han missade skola för min skull, vi hade inget som skulle göras på lektionerna mer än att plugga inför de där stora ämnesproven samt terminsproven som skulle komma under nästa vecka. Ärligt så var jag inte det minsta taggad på att göra några slags ämnesprov då jag knappt kom ihåg vad vi höll på med i början av det här läsåret. Jag minns inte ens vad vi hade gjort innan den här månaden hade börjat.

När mamma kom hem från jobbet under gårdagen så bokade vi inte biljetterna som vi hade planerat utan vi satt mer och diskuterade. Jag försökte att förklara för henne att jag inte ville ha med mig Cissi utan Oscar istället men mamma var tveksam på om hon tyckte att det var en så värst bra idé. Hon visste om min och Oscars historia och att han hade lämnat mig för att han ville vara känd istället för att vara min vän. Det som fick henne att bli tveksam var anledningen att jag och han alldeles nyligen hade börjat vara med varandra igen och där med tyckte hon att vår vänskap inte var tillräckligt stabil. Tillsist så sa hon att hon ville sova på saken och sedan diskutera med Oscars mamma om det. 

Nu var det torsdag vilket betydde att det var två dagar kvar tills min konsert och även idag hade mamma tvingat mig kvar hemma för att jag var lite krasslig. Jag hade lite smått panik över hur jag skulle göra med träningarna för jag kunde inte bara dyka upp på lördag som att inget hade hänt och köra igenom hela programmet. Ärligt så visste jag inte ens i vilken takt jag skulle gå in i eller vart jag skulle stå.

- Lucia skulle du kunna vara snäll att komma ut i köket, jag måste prata med dig! hörde jag mamma ropa. Jag slängde ner telefonen i sängen och ställde mig upp på mina trötta ben. Med långsamma steg gick jag in i köket där mamma satt vid köksbordet med händerna ihopknäppta.

- Slå dig ner, sa hon sammanbitet och nickade mot stolen mittemot henne. Utan att protestera slog jag mig ner och tittade fundersamt på henne. Varför var hon så sammanbiten? Hade det hänt något? Hjärtat innanför bröstkorgen började rusa snabbt och jag blev genast jätte nervös. 

- Din sångcoach Lotta ringde mig nyss och frågade hur det var med dig, började mamma och genast förstod jag att hon hade fått reda på att jag skulle ställa upp som årets lucia. Försiktigt nickade jag mot henne utan att svara eller protestera mot det hon hade sagt. 

- Hon berättade för mig att du skulle ställa upp som lucia på den där årliga konserten ni har på skolan och sedan gå runt och lussa på skolor och sjukhem i närheten, fortsatte hon och tittade på mig med en sträng blick. Jag kunde inte riktigt tyda hennes röst om hon var glad, besviken, ledsen, stolt eller ursinnig då hon höll en alldeles känslolös ton. Genast kände jag hur mina axlar sjönk ihop och hur det knöt sig i magen på mig. 

- Du vet att vi inte firar jul i vår familj, inte sant? snäste hon med en arg ton. 

- F-förlåt mamma, försökte jag men hon tystade av mig direkt. 

- Du gör narr av oss Lucia, fattar du det? Du gör narr av vår familjs stolthet?! sa hon högt och irriterat. Jag försökte be om ursäkt men hon tystade ner mig och tittade på mig med en arg blick.

- Det här trodde jag inte om dig, jag trodde att du hade lärt dig sedan sist att vi inte har något med julen eller dess traditioner att göra. Minns du den där julkalendern i choklad som du hade köpt för dina egna småpengar? slängde hon tillsist ur sig för att få mig att få ännu mer skuldkänslor över det här. Jag nickade ledset och försökte att be om ursäkt, dock så hade hon ingen rätt att stå och skälla på mig såhär. Det var faktiskt inte jag som ville ställa upp och vara lucia för att jag visste att det här skulle hända. 

- Men mamma - du kan inte bara komma och säga vad jag får och inte får göra bara för att du inte gillar en viss tradition. Jag kanske vill vara lite som alla andra som får fira och inte bara sitta hemma varenda julafton i min ensamhet och stirra rätt in i väggen som jag har gjort enda sedan jag var liten, kastade jag irriterat ur mig. Mammas blick borrades in i mig och hon gav mig världens mest onda öga. 

- Fortfarande är det jag som bestämmer över dig fram tills det att du är arton, nu håller du snattran innan jag ger dig utegångsförbud resten av den här månaden, morrade hon och dundrade ut ur rummet.

- Och du kan glömma att du ställer upp som lucia på den där jävla konserten, jag har redan sagt till Lotta att du inte kan vara med eftersom vi är bortresta då, sa hon fortfarande med en arg ton på rösten. Jag kunde höra hur det glatta materialet på hennes vinterjacka prasslade och hur en dragkedja drogs upp innan dörren öppnades och drämdes igen hårt bakom. Med ledsna steg tog jag mig från köket tillbaks till min säng där jag lade mig ner med tårarna i ögonen. Varför kunde min mamma inte vara lite trevlig någon gång? Varför, varför, varför, varför?