En riktig jul - The Fooo fanfiction

Lucka två - del två

Andra december tvåtusenfjorton
Klockan halv fem
Klockan hade hunnit bli halv fyra, kvart i fyra, prick fyra, kvart över fyra, till och med halv fem innan kören slutade. Det hade blivit förseningar för att aulan som vi skulle öva i var dubbelbokad då de som skulle göra julmusikalen också hade fått lov att vara där och öva. Körledaren för luciatåget, Lotta, stod och dividerade i tio minuter om vem som skulle få vara vart och vart som skulle få vara vem med Kristin som var läraren som hade hand om musikalgruppen. Tillsist blev det så att musikalgänget fick stanna i aulan medan vi fick vara på vindsvåningen inne i musiksalen och sjunga där. Alla som skulle vara mina tärnor kunde redan låtarna utantill medan jag stod som ett stort frågetecken då vi skulle sjunga de flesta låtarna. Jag kunde de vanliga julsångerna som man hade lärt sig redan på dagis men de mer avancerade låtarna stod jag bara och läste innantill efter notpappret. Jag tackade min pappa för att han hade tvingat mig att lära mig att spela piano efter noter när jag var tre för utan de grundkunskaperna skulle jag annars stått som ett ännu större frågetecken.

Hur som helst, när kören var slut fick jag en hemläxa från min körledare att jag skulle öva in låtarna till torsdag då vi hade nästa körträff. Efter det gick jag ut i vinterkylan och mot busshållplatsen där bussarna gick ifrån. I vanliga fall brukade det vara hur mycket människor som helst stående på hållplatsen men eftersom klockan var halv fem så hade alla redan hunnit sluta och därför var det helt folktomt. Jag slog mig ner på den isiga bänken och började småsjunga på en av låtarna till luciadagen för mig själv.

"Du tärna som tindrar med glitter i hår, så vakande efter lucia du går. Du lyser upp i mörkret med ljuset i din hand, du hälsar lucia välkommen. Du tärna som tindrar med glitter i ditt hår, så troget du följer i ljusflickans spår. I tidig morgontimma du lyser med ditt ljus, du hälsar lucia välkommen."

- Oj vad fint du sjunger, jag har aldrig hört dig sjunga förut, hörde jag Oscar säga. Varför dök han upp vart jag än var? Vad ville han ens mig? Och varför ville han helt plötsligt börja kommunicera med mig nu när han hade ignorerat mig i flera månader. Det var många frågor men förmodligen skulle jag aldrig få något svar på någon av dem då han inte verkade tycka att han hade ignorerat mig.

- Kan du snälla bara sluta dyka upp helt plötsligt som du gör? frågade jag och tittade strängt på honom när han slog sig ner vid min sida. Han harklade till och tittade på mig med höjda ögonbryn.

- Det kunde ha räckt med ett enkelt tack, mumlade han och blickade ut över de mörka siluetterna av skolan. Endast några fönster var tända, där inne satt förmodligen någon lärare enda in i sista sekund och rättade prov eller förberedde morgondagens lektioner. Någon kanske till och med spånade på hur betygen skulle sättas eller hur proven skulle göras ännu svårare.

- Vad ska jag tacka för? Att du lämnade mig när jag hade det som värst? Att du fick mig att känna mig ensam, liten och lämnad? frågade jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kände mig så otroligt instabil och mådde nästan psykiskt dåligt när jag tänkte tillbaks på den tiden i mitt liv. På den tiden innan jag lärde mig att vara ifrån honom. Tidigare i våra liv hade vi varit oskiljaktiga, jag bodde hemma hos honom och han bodde hemma hos mig. Hans familj var en slags extrafamilj för mig när min mamma jobbade som mest och när vi inte hade det så värst gott ställt. När jag inte ville vara hemma så var jag hemma hos honom och när jag och mamma hade bråkat som vi tidigare gjorde väldigt ofta så var jag alltid välkommen att prata med honom.

Sedan hände något, de där killarna - Oscar, Omar och Felix kom in i hans liv, de bildade ett pojkband, blev kända, fick fans och efter det fanns jag inte. Jag visste att hans dröm var att bli ihågkommen på något sätt, han ville bli känd för något han själv åstadkommit och jag hade lovat honom att jag skulle stå vid hans sida och stötta genom både framgång och motgång.

- Lucia, mumlade han och tittade på mig med en ledsen blick.

- Nej Oscar, du sårade mig hårt, sa jag och skakade på huvudet.

- Förresten så hörde jag dig och dina vänner, eller ska jag säga de som tog min plats? Och nej, jag tänker inte ligga med varken dig eller med någon av dem, muttrade jag irriterat och ställde mig sedan upp. En röd buss syntes en bit bort på vägen och jag började genast söka efter mitt busskort i jackfickan. När den rullade in klev jag på, tyckte kortet mot läsaren och sökte efter en ledig plats. Det fanns endast två platser lediga på dem här bussen och det var någonstans i mitten. Jag slog mig ner vid fönsterplatsen och såg sedan hur Oscar kom gåendes. Han sökte med blicken efter en plats men verkade inte finna någon annan än den bredvid mig. Med en suck slog han sig ner bredvid mig.

- Jag kan lova dig att jag inte började prata med dig igen för att jag har slagit vad med de andra killarna om att jag kan få dig även fast Felix ville det. Jag började prata med dig för att jag saknar dig på riktigt. Jag saknar våra stunder och att ha dig i mitt liv, sa han och försökte få ögonkontakt med mig men jag ignorerade hans blick. Jag bara rullade med ögonen och skakade på huvudet.

- Något inom mig säger att det du säger inte är sanningen, svarade jag och lutade huvudet mot den iskalla rutan. Ännu en suck lämnade honom och han försökte få fram ett ord men misslyckades då jag avbröt honom.

- Hade du på riktigt saknat mig så hade du kommit tillbaks till mig tidigare. Förut saknade du mig efter att det bara hade gått en timme men dem här gången har det tagit dig närmare två år att komma på att du saknar mig, sa jag.

- Hur ska jag bevisa för dig att jag saknat dig? frågade han ledsamt.

- Jag vet inte Oscar, jag vet inte, svarade jag. Han spände hela kroppen och tittade på mig med en bedjande blick om att jag kanske skulle säga att jag förlät honom eller i alla fall ville ha honom i mitt liv men jag satt bara tyst och känslolös där och tittade på honom.

- Om jag försöker visa för dig att jag har saknat dig, kan du lova att du försöker förlåta mig? frågade han. Jag blev först fundersam men sedan började jag tänka på om jag satt i hans sitts, då skulle jag förmodligen bete mig på samma sätt. Han hade inte sårat mig tidigare heller för den delen och alla var värd en andra chans även fast förtroendet inte skulle vara på topp.

- Visst, alla förtjänar en andra chans men det betyder inte att vi kommer bli världens bästa vänner nu direkt. Det tar tid att bygga upp det fina vi en gång faktiskt delade med varandra, svarade jag med en tom blick.