En riktig jul - The Fooo fanfiction

Lucka ett

(För att inte få upp frågan igen, det kommer att komma minst ett kapitel om dagen fram till julafton + kanske lite mer)

Första december tvåtusenfjorton

- Mamma? frågade jag när vi satt vid vårt lilla runda matbord i köket och åt middag - korv och makaroner. Ganska typisk mat på en måndag, i alla fall i vår lilla familj. Jag tittade ut genom köksfönstret och över på höghuset bredvid vårt. Alla fönster i det huset var prytt med fina julljusstakar, vissa hade redan nu pyntat deras balkonger med ljusslingor och tomtar. Hemma hos oss såg det ut som vanligt, vi hade våra vanliga lampor med vita lampskärmar, pelargoner i fönstren och våra prydnader var endast små vita änglar, hjärtan och typiska citat som "carpe diem". Om man tittade runt i lägenheten där vi bodde så kunde man se att det inte fanns någonting som påminde om julen.

- Vad är det? svarade mamma sömnigt och tittade på mig med en trött blick. Det var bara första dagen på hennes dubbelpass månad på jobbet och hon var redan nu helt utbränd.

- Varför döpte du och pappa mig till ett julhelgon då du verkligen hatar julen? frågade jag och skyfflade upp mat på min gaffel. Mamma tittade fundersamt på mig och skakade sedan på huvudet åt mig. Dum fråga. Jag hade försökt få reda på det enda sedan jag var liten men hade aldrig fått något svar, varken av mamma eller pappa. Utan att svara mig reste hon sig från bordet och gick med hennes tallrik till diskmaskinen där hon stoppade in det smutsiga porslinet.

- Har inte du några läxor eller något viktigare för dig? frågade hon ointresserat. Det var typiskt henne att byta samtalsämne när hon inte hade lust att prata om det jag hade att säga. Jag nickade och fortsatte att äta av min mat medan mamma gick in på hennes sovrum och lade sig för att sova innan hon skulle iväg på hennes andra skift på akuten idag. Långsamt åt jag upp den sista korvbiten som låg på min tallrik innan jag följde mammas exempel med att ställa in den i diskmaskinen. Nu var det dags att slå sig ner och läsa geografi innan första lucia träningen som var klockan sju på den lilla fritidsgården i närheten. Det tog bara fem minuter att åka dit med buss från huset där jag bodde.

När klockan närmade sig halv sju lade jag undan mina läxböcker och stapplade ut i hallen för att klä på mig mina ytterkläder. Den här början på vintern hade varit mycket bättre än förra då vi faktiskt hade snö utomhus vilket vi inte hade haft förra. Jag stoppade ner mina fötter i mina svarta mcboots, satte på mig min vitstickade mössa med en brun boll på toppen. Den svarta tunna dunjackan trädde jag på mig och plockade sedan ner mina vita lovikavantar från elementet och satte på mig dem. Innan jag gick ut tog jag mig en sista titt i spegeln, fixade till det bruna midjelånga håret och synade min kropp från topp till tå. Man kunde väl inte påstå att jag ägde ett så speciellt utseende, jag hade bara lite mer pigmenterad hy än de vanliga svenskarna tack vare att min pappa var italienare och att min mamma också själv hade lätt för att bli brun så fort som solen visade sig. Mitt hår var brunt och ganska långt, man kunde inte direkt säga att det skiljde sig så värst mycket från de andra tjejerna i min ålder.

Jag sprang nerför trapporna i trapphuset och sedan ut i kylan till busshållplatsen som låg mittemot mitt hus på andra sidan vägen. Mobilen som låg i min ficka vibrerade till och i samma veva som jag plockade upp den stängde jag blixtlåset på min tunna dunjacka. Ett meddelande från Cissi syntes på skärmen då jag hade klickat på startknappen. Snabbt drog jag av mig min högra lovikavante, tryckte ner den i min öppna ficka och låste upp telefonen med pekfingret som redan nu nästan var köldskadat.

"Ser fram emot att se dig göra bort dig helt och hållet den trettonde! Puss"

Jag skrattade lite åt min bäste vän som alltid skulle sätta mig i pinsamma situationer genom att anmäla mig till sådana här tillställningar. Nästa gång skulle jag anmäla henne så att hon fick smaka på hennes egen medicin.

"Baby, du är bara avundsjuk på att jag har talang och inte du"

Jag skrattade åt mitt oseriösa svar till henne och klickade mig vidare in på instagram för att se vad som hade hänt här om senaste. Jag var en sådan person som var beroende av alla sociala medier som instagram, Twitter, Facebook, tumblr och allt vad det nu var. Fast jag var väl inte direkt så speciell i det, jag var precis som alla andra tjejer samt killar i min ålder. Alla använde sig av något sådant för att hålla kontakt med sina vänner. En notis kom upp på min skärm medan jag gick igenom mitt flöde - meddelande från Cissi. Jag skrattade lite för mig själv när jag läste första raden och skulle precis öppna meddelandet när jag kände hur någon knackade mig på axeln. Av ren reflex låste jag igen telefonen och tittade sedan upp på personen som hade knackat på min axel.

- Vad skrattar du åt? frågade personen med uppfälld kapuschong på den mörkblåa jackan han bar. Jag var väldigt säker på att personen var en kille då den hade väldigt maskulina drag. Han tog ganska snabbt av sig kapuschongen när han såg att jag tittade väldigt fundersamt på honom. När den var helt av såg jag vem personen var, Oscar.

- Varför undrar du ens? Jag känner inte dig, svarade jag och satte på mig vanten som jag hade stoppat i fickan undertiden jag höll på med mobilen. Ett tyst skratt lämnade honom och sedan tittade han på mig med höjda ögonbryn.

- Vi känner visst varandra, sa han och ställde sig läskigt nära mig.

- Nej Oscar, du kanske tycker att du känner mig men det gör du inte. Jag känner inte dig heller för dem delen, svarade jag och tittade åt vänster där jag såg bussen komma. Jag tog några försiktiga steg framåt för att busschauffören skulle se att jag var intresserad att kliva på och åka med åt det hållet bussen skulle. Oscar klev även han några steg framåt och började gräva i hans fickor efter det blåa SL-kortet som behövdes för att få åka med. När bussen hade stannat framför oss klev jag på med Oscar hack i häl efter mig, tryckte kortet mot kortläsaren och gick in en bit i bussen där jag slog mig ner på ett ledigt säte. Såklart slog Oscar sig ner mittemot mig då jag hade satt mig på den delen av bussen där man kunde sitta fyra stycken.

- Vad är det som får dig att tycka att vi inte känner varandra? frågade han och började gräva runt i fickorna ännu en gång, förmodligen efter hans mobiltelefon eller något annat livsviktigt.

- Till en början, det var du som startade att ignorera mig, slutade med att svara på mina meddelanden, mina samtal, din mamma kom alltid med dumma ursäkter om att du inte hade tid att träffas då jag kom hem till dig, du slutade totalt att titta på mig i skolan och ja, vad mer vill du att jag ska berätta? svarade jag irriterat och tittade ut genom fönstret. Det var mörkt utomhus och det enda man såg var julbelysningen i var och varannat fönster efter vägen.

- Förutom det? frågade han och rynkade oförstående ihop pannan precis som att han inte förstod någonting om vad som egentligen hade hänt med det som vi en gång i tiden hade kallat för vänskap. Jag hann inte svara honom innan bussen saktade in och dörrarna öppnades. Snabbt kilade jag ut genom dem och lämnade honom bakom mig med en riktig tankeställare om varför.