En riktig jul - The Fooo fanfiction

Första advent

30 November tvåtusenfjorton

"När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla barnen glädjas att fira få advent."

Julen, ja vad skulle jag säga om den? Det var en trevlig högtid då släkt och familj samlades för att vara glada, för att sprida glädje och värme till sina nästa. Hela högtiden gick ut på att man skulle äta en chokladbit varenda dag ur sin chokladkalender, titta på SVTs julkalender som sändes på teve på morgonen innan skolan, köpa julklappar, pynta granen, äta knäck och titta på Kalle anka klockan tre på julafton tillsammans med hela skämten.

Självaste julafton var väl inte så värst rolig i sig så man mest bara satt på sin plats och väntade på att tomten skulle komma så att man fick öppna paketen under granen. Undertiden man väntade fick man lov att sitta still i soffan fram tills det att den mindre goda julmaten skulle ätas. Prinskorv, köttbullar, svampomelett, rödbetssallad, ost, leverpastej, skinka, kalvsylta, sill, potatis och allt vad det nu var för mat som fanns uppdukad som en buffé på boret. Till det skulle man dricka julmust, inte någon höjdare det heller om jag skulle vara helt ärlig.

Fast det som jag beskrev nu var inte ens sant, jag hade aldrig fått uppleva en riktig jul förutom en då jag var tolv och firade tillsammans med min då absolut bästa vän Oscar - för att hans mamma tyckte synd om mig. Min mamma firade nämligen aldrig jul tillsammans med mig, hon rent ut hatade julen och jobbade därför alltid på självaste julafton. Hon var en sjuksköterska som jobbade framförallt på akutvården och i de flesta fallen så var sjuksköterskor tvungna att jobba varannan jul för att det inte skulle bli kort om bemanning på sjukhuset, men mamma ställde upp och jobbade alltid över julen. Hon jobbade nästan ihjäl sig under julmånaden december och var sedan ledig större delen av sommaren då vi ofta reste till min pappa som bodde i Italien.

Mamma och pappa hade varit tillsammans i trettioår, de hade träffats då de var femton när mamma var på språkresa till Italien. De höll kontakten genom brev - kanske lite svårare än vad det skulle vara med dagens teknologi då man bara kunde skriva på ett tangentbord och klicka på en skicka knapp för att det sedan, nästa sekund skulle vara på andra sidan jorden. När pappa var sexton dog hans föräldrar i en bilolycka och därför bestämde han sig för att flytta upp till Sverige där hans enda lycka fanns kvar, mamma. Nu var de särbos, han hade sin lilla pastarestaurang högt uppe på en klippa med utsikt över Medelhavet och mamma jobbade inom vården hemma i Sverige.

När jag var mindre och gick i typ sådär trean så var det där med julfirande ett ganska känsligt område. Lärarna på skolan frågade alltid när man kom tillbaks till skolan vart man hade firat jul, med vilka man hade firat med och vad man hade fått i julklapp. Jag hittade alltid på lögner om att jag hade varit i Italien med min mamma och träffat min pappa och hela hans släkt, att jag hade fått massor med littlest pet shop och pysselböcker i julklapp och att jag hade haft det hur bra som helst. Sanningen var dock något helt annat, jag satt hemma i soffan, tittade på Kalle Anka ensam och gick sedan och lade mig i sängen för att sova runt sju. Mer fanns det inte att göra för mig. Det hände någon julafton att jag satt vid vår stationära dator och spelade spel på spela.se tills det att jag blev alldeles för trött och lade mig för att sova.

- Lucia! Kan du snälla sluta stirra, viskade Cecilia eller ja Cissi som vi brukade kalla henne för. Hon var min bästa vän och hade varit det sedan sommarlovet mellan nian och gymnasiet. Vi hade alltså varit vänner, bästa vänner, i ungefär ett och ett halvt år då vi nu gick i tvåan.

- Vad? frågade jag fundersamt och tittade frågande på henne. En djup suck lämnade hennes läppar och hon skakade på huvudet.

- Du satt och stirrade på han den där Enestad killen i minuter! utbrast hon och kom sedan på att vi satt i en kyrkosal när hon hörde hur det ekade. Allas blickar vändes mot oss, till och med Oscars. Han tittade på mig med ett flin och vände sig sedan om för att prata vidare med hans vän som också hette Oscar. En gång i tiden hade jag varit riktigt bra vän med honom men sedan gick han och blev känd och då var jag bortglömd och ersatt med några tusen andra tjejer som kallade sig för hans fans. Han var med i det där pojkbandet som halva Sveriges ungdomar avgudade, Cissi också - fast hon låtsades som att hon inte gjorde det. Hon visste allt om killarna. Hon visste till och med om när Oscar fyllde år medan jag som hade känt honom hela min barndom inte ens visste om det. Fast egentligen var det inte så konstigt att jag inte visste när han fyllde år för jag var verkligen sämst på datum eller rättare sagt siffror överlag.

- Varför bryr du dig? frågade jag lite tyst och kände hur en rodnad spreds över mina kinder. Hon skrattade till och slog till mig löst på armen för att på något sätt spela lite tuff när halva skolan satt och stirrade på oss två som satt på en ensam bänk inne i en kyrka. Vi hade en tendens till att dra oss ifrån mänskligheten och sitta i vårt eget lilla hörn där vi kunde vara för oss själva, hon var inte en sådan som gillade att umgås med så många andra och på grund av det så blev jag väl som henne.

- Men fattar du inte hur pinsamt det är när du sitter och stirrar på en av Sveriges snyggaste killar? frågade hon fortfarande med väldigt hög röst så att det fortsatte att eka i kyrkosalen. Jag slog handen mot min panna och rullade med ögonen, det fanns förmodligen snyggare killar i Sverige, inte för att Oscar inte såg bra ut. Aningen irriterat började jag pilla på tjocktröjans ärm och riktade sedan fokus mot vår rektor som kom och ställde sig på den lite upphöjda scenen inne i stenbyggnaden. Han hade en mikrofon i ena handen och började genast att prata med hans dova röst.

- Ni undrar säkert varför vi har samlat er här i kyrkan idag, på en söndag, sista dagen i november på det vi kallar för första advent, började han men stannade upp för att harkla sig halvt på vägen. I samma veva tände han ett ljus i en adventsljusstake.

- Vi har samlat er för att vi nu ska dra lott om vem som ska få vara lucia i skolans luciatåg och även om vilka som får huvudrollerna i julmusikalen vi ska sätta upp och framföra för alla skolans föräldrar dagen innan skolavslutningen, den artonde december, fortsatte han. Cissi som satt bredvid mig slog ännu en gång till mig på armen och flinade stort.

- Skulle det inte vara typiskt om du skulle bli årets lucia, Lucia? flinade hon. Jag skakade på huvudet, jag hade inte ens anmält mig till att bli det så jag hade ingen chans. Sedan så hade jag scenskräck och skulle därför aldrig vågat att vara luciafirandets mittpunkt.

- Då ska vi se här vem den lycklige blir, började rektorn och rörde runt med handen i en tomteluva. Jag var inte ens förvånad över att det var en tomteluva han skulle lotta från. När han hade grävt runt med handen tillräckligt länge lyfte han upp en lapp, synade den och gick sedan mot mikrofonen som nu satt fast på ett mikrofonställ.

- Årets lucia blir, Lucia Alberoni i klass ES2b! ropade han. Jag blev genast fundersam, sade han just mitt namn av alla? Jag hade inte ens anmält mig. Cissi började putta i mig och visade med hela handen att jag skulle gå upp på scenen där rektorn stod. Jag drog handen genom det lockade bruna håret och andades ut innan jag ställde mig upp och började gå mot honom. Jag kände mig så liten när jag gick i mittgången och såg hela skolans blickar på mig, speciellt Oscars. Han satt på läktaren på den främre bänkraden tillsammans med den andre Oscar och bakom honom så satt de där andra killarna, Felix och Omar - om jag nu minns rätt. Väl framme vid scenen fick jag en kram av rektorn och sedan bad han mig stanna kvar och dra de två huvudrollerna i julmusikalen.

- De två huvudrollerna blir Oscar Enestad i klass ES2a och Felicia Nyman i klass NA1c, sa rektorn i mikrofonen. Tjejen - Felicia som var en ganska söt tjej med pastellrosa hår och en mörkare utväxt i hårbotten, kom gåendes nerför spiraltrappan från läktaren och såg ut att vara i chock. Förmodligen var det inte för att hon var förvånad över att hon vann utan för att hon skulle få spela mot Oscar i den här musikalen. Oscar han själv gick självsäkert nerför trappan på andra sidan läktaren och gick sedan med attityd och ställde sig mittemellan mig och tjejen.

- Jag visste inte att du kunde sjunga, viskade han lite diskret åt mig. Jag fnös till och ignorerade honom på precis samma sätt som han hade ignorerat mig då han blev den där kända jobbiga killen med hybris.