En riktig jul - The Fooo fanfiction

Lucka nio

Nionde december tvåtusenfjorton
Jag kände mig stressad när jag vaknade upp på tisdagsmorgonen alldeles kallsvettig. Det var bara några dagar kvar tills luciauppträdandet och jag kunde verkligen ingenting av det vi skulle göra. Hela mitt huvud snurrade av mina tankar på vad som kunde hända om det gick fel, till exempel att jag kunde få stearin från kronljusen i håret eller att jag skulle trampa på lucialinnet så att jag skulle snava och ramla framlänges. Inget av det kändes som någon grej som jag direkt hoppades på att göra utan närmare bestämt befarade. Tänk om jag skulle råka skämma ut mig inför hela skolan och sedan vara tvungen att leva med det under de ett och ett halvt åren jag hade kvar på skolan. Usch. Nej. Fy. Blä.

Hela min dag som egentligen bara skulle gå åt till övning inför konserten med kören slutade med att jag hamnade i kuddrummet bakom en låst dörr tillsammans med Oscar och försökte öva på att sjunga efter notpappret. Han hade sagt till mig att han var en riktig fena på det där med noter eftersom det nästan var hans yrke men det visade sig ganska direkt att det inte var på det viset. Till och med jag visste mer om de olika sorters noter som fanns och då var det illa - för jag visste knappt något.

- Alltså vi har gått på den här skolan i ett och ett halvt år och jag visste knappt om att det här rummet existerade, skrattade Oscar fram och slet det överkladdade pappret ur min hand och placerade det på golvet istället. Jag blängde en aning på honom och lutade mig sedan bakåt mot kudden som jag hade ställt upp mot väggen.

- Jag och Cissi brukar gå hit med Emilia och Nikolina på våra hål och plugga ibland om det är ledigt, svarade jag och slöt igen mina ögon. Alla dessa måsten som jag hade tog kol på mig och jag var alldeles utmattad.

- Så det här är alltså ert ställe? frågade han och började bläddra i sitt egna manuspapper. Alla hade egentligen skoldag idag men eftersom jag och han nu skulle vara med i de två olika föreställningarna som skulle hållas på skolan så hade vi ingen obligatorisk närvaro på vissa lektioner. Vi var i princip bara tvungen att gå alla lektioner på onsdagen som var som vanligt annars så var det fritt fram för oss att göra lite vad vi ville så länge vi höll oss till tidsschemat med pluggeriet av låtar och manus. Jag skulle egentligen inte sjunga så mycket på självaste luciakonserten men med det så fick jag en massa andra uppdrag, som bland annat att läsa dikter och prata under föreställningen. Mina dikter eller texter som jag skulle läsa var egentligen inte så värst svåra men jag gillade bara inte att stå inför mycket människor och prata.

- Det här är vårt ställe men eftersom Cissi håller sig undan mig hela tiden så kanske det här kan bli ditt och mitt ställe istället, svarade jag och flinade. Han rufsade till mig i håret och började sedan fokusera på hans text som han var tvungen att plugga in till klockan två då han skulle ha återträff med alla de som skulle vara med i föreställningen. Samma tid som han hade återträff så hade jag också det fast med min luciakör. Vi skulle då testa att gå samt sjunga igenom hela programmet innan vi fick gå hem för dagen.

- Vad är det med henne egentligen, hon verkar så stel varenda gång jag träffar henne, sa han fundersamt och lade huvudet på sned. Jag ryckte lite löst på axlarna och slängde sedan ner en kudde i hans knä för att lägga mig med huvudet där.

- Hon kanske är starstrucked över att du är kändis, flinade jag och lade mig ner på den mjuka kudden. Oscar tittade förvånat ner på mig, jag visste inte om det var av anledningen att jag hade lagt mig i hans knä eller om det var för det jag hade sagt om Cissi. Faktiskt var det inte så konstigt att det fanns folk som blev lite pirriga i kroppen av att gå på samma skola som Sveriges största pojkband gjorde men jag tror inte att det var någon som riktigt visade det utåt. Alla försökte behandla dem som om de vore vilka som helst och gick därför inte fram och bad om bilder eller autografer vad jag hade sett.

- Jag är precis som vem som helst, svarade Oscar och försökte låta så obrydd som han bara kunde men lyckades tyvärr inte så värst bra med det.

- Är du väl inte? Du är Oscar Enestad, han som alla ser upp till, fnissade jag fram och försökte att le med ett så charmigt leende som jag bara kunde. Han suckade och skakade på huvudet innan han rullade ihop hans kompendium och slog till mig löst i ansiktet.

- Lucia, sluta lölja dig nu, sa han och tittade ner på mig som låg och småfnissade åt honom i hans knä. En tystnad spred sig över oss och jag kände hur han flätade in sina fingrar i mitt hår efter en stund. En rysning av välbehag gick igenom mig och jag log nöjt åt hans beröring vid mitt hår. Mitt upp i alltihop så öppnades dörren till rummet upp och in klev Cissi med Daniella i släptåg efter sig. Hon tittade storögt på mig och sedan på Oscar som satt och pysslade om mitt hår. Han hade knappt märkt att det var någon som hade stigit in genom dörren men han gjorde det direkt när jag reste mig upp.

- Cissi, det är inte som det ser ut, sa jag snabbt men hon lyssnade inte utan drämde istället igen dörren mitt framför näsan på mig. Snabbt öppnade jag upp dörren till den avskiljda korridoren och tittade mig omrking men fann inte en endaste själ. Mina steg styrde jag ifrån rummet där Oscar fortfarande var och vidare bort mot tjejernas toalett som inte låg för långt bort men hittade inte henne där heller. Halvt springandes tog jag mig igenom varenda korridor på hela skolan men det var nästan förgäves, Cissi var ingenstans.