what we can not say

Kapitel 32

16 December 2011.

Nastasia:

En del saker har hänt under 2011 och att jag ska fira min nyår tillsammans med honom som jag inte har träffat på 3 hela veckor.

Jag hade officelt byttat skola tillsammans med Melissa och det var mycket att ta in på en privat skola, och i och med att vi bara var 20 personer som gick i min klass så fanns det knappt humor.

Alla hade nästa märkeskläder varjedag och dem var inte alls roligt men vi båda var tvungna att följa rutinen och att gå förbi vår gamla skolan fick oss att sakna alla mer.

Hampus och jag hade sagt ett bra 'hej då'' till varandra och allt hände under nästa dag efter Martins dj fest.

Flashback:

''Omg varför finns det blod precis bredvid min madrass'' halv skrek Mel som hade precis sett mitt blod från en hemsk dag. Jag reste mig upp och det var då jag märkte jag sov med en kille som förolämpade mig eller det gör han fortfarande, jag skakade på huvudet och drog in Mel tillbaka till garderoben och hon ville spy.

''Mel det är mitt blod efter kvällen, Hampus gav mig lakanet.'' muttrade jag till henne och hennes ögon blev vilda.

''Gav han dig och du väljer ha kvar det.'' halv skriker hon med sin morgon röst medan hon nickar ett nej.

''Du minns inget?'' frågade jag henne med en lugn röst och jag ser att hon gör ett uttryck med ansiktet.

''Nej, varför är han här?'' frågar hon.

''Han rädda mig.''

''Efter allt att han har gjort, Nastasia är detta min baksmälla som gör mig helt dum i huvudet eller är du trög-'' och jag visste att detta skulle hända ''Jag står på samma mark som honom Stas du är medveten att han har skämt ut dig, kränkt ner dig och sårat dig och du fortsätter förlåta honom.''

Och där slutade hon och det var sant, jag har knappt ätit ett skit på grund av honom men jag kan inte säga att allt vart hans fel när det egentligen var mitt också.

''Mel överdriver du inte?'' frågar jag henne.

''Nej, det är bara din hjärna som försöker lura dig själv.'' mumlar hon surt och hjälper mig att gömma lakanet.

''Varför frågade du om jag minns något?'' frågade hon mig och hennes blick kollar neråt men snabbt upp igen och tar mig hårt i handen.

''Vem har gjort det!'' och denna gången skriker hon så att Hampus kommer in.

''Kan ni två hålla käften.'' muttrar han och Mel knuffar honom medan hon pekar på min fot.

''Det är gubben.'' sa han.

''Du håller käften.'' börjar jag.

''Ni båda ut med det.'' säger Mel och jag kastar påsen på golvet och jag la mig på madrassen och Hampus satte sig på den och detsamma gjorde Nastasia.

När jag hade sagt allt till henne hade hon fått en chock och jag sa allt om Hugo och det fick henne att må dåligt, men det med mannen fick henne i en stor chock och hon var glad att hon inte kommer ihåg något. Men det fanns alltid ett ''men'' och denna gången var det på grund av mig det fanns ett men. Hon var arg för hon inte kunde rädda mig men istället fick Hampus göra det och han hade regerat lite fel på det som dem bråkade och jag låg bara på madrassen och lyssnade på deras bråk.

Samma dag hade min mobil ring och alla var i sjukhuset för Loppan hade fött och jag hade blivit en moster.

Men jag stannade kvar med dem två grisarna och den allvarliga konversationen började då och jag var inte medveten om att allt skulle ha sitt slut så...