Du är den jag behöver,du och ingen annan. f.s

Kapitel 35

Lexies perspektiv:
Koppen jag har i handen är varm och ånga kommer ur den,men försvinner snabbt i rummet. Den gråa filten Hampus hade när han även bodde hemma är nu här över mina ben i hans nya lägenhet. Eller rättare sagt han och Emelies nya lägenhet. Jag sitter i deras svarta soffa,i deras vardagsrum som inte är särskilt stort men mysigt. Framför mig är TV:n på,men jag är inte intresserad av att kolla på den. Vet knappast var det är för program.

Från köket kommer Hampus med en kopp te till sig själv och slår sig ner i fåtöljen bredvid soffan. Han smuttar lite lätt på det men drar snabbt bort munnen från koppen och ruskar på huvudet. Som vanligt tänker han inte på att om man kokar vatten blir det varmt (dum som han är,haha),fast jag är inte särskilt förvånad. Han är ju son till min pappa,så det går väll i generna.

Jag skrattar tyst åt honom och hans blick landar på mig. Han ger mig ett snett leende. Koppen med te han har i handen ställer han på soffbordet under tiden han hämtar en filt till sig själv. Han snurrar in sig i den,som han alltid brukar göra. Det är väldigt viktigt att den täcker fötterna,"annars känns det konstigt" som han brukar säga.

- Okej,nu vill jag veta vad som händer. På senaste tiden har du varit ganska deprimerad och jag ser klart och tydligt att något är fel. Jag kan gissa att det är något med Felix,då han har skickat minst 10 sms och frågat om du är här eller vart du tog vägen,suckar Hampus och kollar på mig med en allvarlig blick.

Jag vänder min blick ner mot koppen jag har i mitt knä,och vevar lite med skeden. Han har rätt. På senaste tiden har jag varit deprimerad. Även om jag är glad och pigg i skolan så kommer kvällarna då jag känner mig ensam. Det finns alltid en stund på dygnet då jag saknar Felix som mest. Även om jag inte vill tänka på honom så är det något som gör att mina tankar åker dit ändå.

- Jag och Felix har bråkat en hel del på senaste tiden,som du redan vet. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Helst av allt vill jag bara reda ut saker,men det slutar alltid i ett nytt bråk. Det slutar med att någon av oss blir ledsen eller irriterad. Att vi säger förlåt till varandra,men någon av oss inte tror på det. Det känns som att vi har sagt ordet "förlåt" så mycket till varandra,att man tillslut inte vet om den andra menar det eller inte. Det har liksom blivit ett ord som vi bara slänger ur oss,utan att veta vad det egentligen betyder,svarar jag och kollar upp på honom igen.

Hans blick är på mig,och han nickar bara små nickar. Han säger inget på en liten stund och jag passar på att ta några klunkar av mitt te. Det har svalnat under den stunden vi pratat,men det har inte blivit kallt,som tur väl är.

- Varför gör ni allt så komplicerat? Frågar han tillslut,öppet och ärligt.

Något jag alltid gillat med min bror är just det. Att han är öppen och ärlig. Han säger inte det man vill höra,utan det som behövs höras.
Frågan han ställer gör att jag börjar fundera. Det han säger är faktiskt sant. Varför göra allt så komplicerat? När man kan göra det enkelt.

- Helt ärligt vet jag inte varför det har blivit så komplicerat. Vi har väll inte rett ut bråken innan vi börjat med nästa. Innan jag kom hit väntade jag på honom,på Starbucks. Jag tänkte göra komplicerade saker till enkelt. Att vi skulle prata och reda ut. Det slutade med att han ställer sig och kysser en tjej i hans klass,mitt utanför Starbucks där jag kan se. Visst,han får gilla henne. Jag kan inte styra över hans känslor men att visa att han gillar henne och inte mig på det sättet,gör mig bara ledsen. Istället för att bara komma in och berätta det öppet och ärligt för mig,säger jag och tårar faller nu ner för min kind för andra gången idag.

Jag sätter koppen på soffbordet och gömmer mitt ansikte i händerna. Mina tårar låter jag rinna. Jag låter mig själv gråta och släppa ut de känslorna jag länge gått och haft med mig.
Platsen bredvid mig i soffan sjunker ner lite,och jag känner ett par armar om mig. Hampus drar bak min kropp,mot hans mage och låter mig ligga där i hans knä. Han vilar sin haka mot mitt huvud. Hampus och jag har alltid varit väldigt när varandra,och det är något med hans kramar som gör att man känner sig väldigt trygg.

- Inte för att det här kanske hjälper,men jag har aldrig riktigt gillat Felix,säger Hampus och skrattar tyst. Jag släpper också ur mig ett skratt och torkar min kind som nu är fri från tårar.

- Det är inte lätt att missa kan jag säga,svarar jag och känner på mig att han har ett stort flin i ansiktet.

- Ni båda ger varandra aningen ogillande blickar och när ni pratar med varandra är oftast tonen irriterad,säger jag och hör hur han grymtar.

- Förlåt,jag ska försöka skärpa mig för din skull. Fast nu har han ju faktiskt gjort något som gör att jag får ge honom onda blickar,svarar han.

- Okej,men när han och jag rett ut detta måste du försöka tåla honom,svarar jag och kollar upp på honom.

Han kollar ner på mig och möter min blick. I hans ansikte breder det ut sig ett stort flin och jag slår till honom löst på armen för att han ska sluta.

- Okej,okej. Jag ska försöka,men bara för din skull! Inte för att jag gillar honom,okej? Han kollar på mig med en seriös min och nu är det jag som flinar.

- Okej,svarar jag.

Jag vänder mig om i soffan så vi sitter mittemot varandra. Vi omfamnar varandra i en kram och ett leende sprider sig på mina läppar. Detta är en typisk Hampus kram.

- Jag är glad att du hjälper mig Hampus,tack för att du finns.