Du är den jag behöver,du och ingen annan. f.s

Kapitel 26

Ogges perspektiv:
Jag torkar svetten i pannan med min handduk och börjar gå till omklädningsrummet. Oscar,Omar och jag har jobbat klart för idag,vi har varit i vår danssal/studion hela dagen. Felix är kvar på sjukhuset med Lexie och jag hade åkt därifrån tidigt på morgonen för att hinna hit. Jag är helt slut,men mina planer för dagen är inte helt avklarade.

Det är idag jag ska träffa Vera. Självklart vill jag inte ställa in vår träff eller vad man ska kalla det,bara för att jag är trött. Vi åker dessutom hem om ett par dagar,så jag vill hinna träffa henne. Omar och Oscar åkte med Daff till hotellet,för de orkade inte duscha här. Själv gör jag det,för att sedan kunna åka direkt till Vera.

Jag tar en snabbdusch,för att inte bli sen. Vi skulle fika på ett enkelt fik. Hon tycker säkert inte detta är något speciellt eller stort,men jag kan säga att jag har längtat sedan vi träffades i godisaffären. Jag kan inte släppa hennes fina,blåa ögon. Eller hennes vackra leende. Men nej... jag kan inte få känslor för henne. Jag känner ju knappast henne.

Fiket ligger bara en liten bit från studion,så jag väljer att gå. Fiket är ganska litet,men mysigt. Inrett med soffor,fåtöljer och röda gardiner. Det står bord lite här och var. Borta i ungefär mitten av alla sitter Vera. Vid ett bord för två. Hon kollar ner i sin mobil och ser väldigt koncentrerad ut. Alltså har hon inte sätt mig.

Jag går fram till bordet och drar ut stolen. Hon kollar snabbt upp och jag skrattar lite åt hennes min.
- Du skrämde mig,säger hon och ler.
Hon ställer sig upp och vi går till kassan för att välja vad vi vill ha. I kassan står en 40 årig kvinna i rött förkläde. Allt verkar vara rött här. Även mattorna och tapeten.

- Coca Cola and a slice of carrot cake thanks! Säger Vera till kvinnan.
- I'll have a coffee and a piece of chocolate cake,säger jag och kvinnan nickar.
Hon tar fram Veras morotskaka och min kladdkaka och sedan hennes Coca Cola och min kaffe.
- Jag betalar,säger jag till Vera och innan hon hinner protestera räcker jag fram pengarna till kvinnan.
Hon kollar på mig med överraskad min men orkar inte diskutera det.

Vi sätter oss vid vårt bord och börjar småprata.
- Varför pratar du svenska? Frågar jag men inser sedan hur fel det blev. Varför skulle hon inte kunna? Hon tyckte antagligen också att det blev lite konstigt,eftersom hon skrattar åt mig.
- Jag och min familj flyttade hit för några år sedan. Då min pappa fick ett jobb här,berättar hon.
Jag nickar förstående och smuttar lite på mitt varma kaffe. Vi fortsätter prata ganska länge faktiskt.

- Hur länge ska du stanna? Frågar hon tveksamt.
- Jag stannar tills i övermorgon,svarar jag lika tveksamt.
- Aha okej.
- Men jag hade gärna velat fortsätta träffas,säger jag snabbt.
Hon slutar med att dela sin kaka i mindre bitar. Istället kollar hon upp på mig med ett leende.
- Det skulle jag med vilja,svarar hon med samma leende kvar i ansiktet.

Jag besvarar leendet,men efter en stund kollar jag bort. Det skulle kanske blivit konstigt annars. Vi pratar om lite allt möjligt,tills jag måste gå. Jag har lovat Felix att komma till sjukhuset.
- Jag måste tyvärr gå nu,säger jag.
- Okej,svarar hon och vi reser oss upp.
Sedan går vi ut igenom fikets bruna trädörr.

- Jag ska åt det hållet,säger jag och pekar mot höger.
- Verkar som om vi ska åt samma håll då,svarar hon och flinar.

• 20 minuter senare • (På sjukhuset)

- Hur är det med henne? Frågar jag försiktigt.
- Hon har vaknat,men hon behöver vila. Vi får gå in till henne om 10 minuter,svarar Felix och jag nickar som svar.
- Hur var det med Vera idag då? Frågar han med ett flin i ansiktet.
- Det var väll bra,säger jag och känner hur röd jag blir i ansiktet.
- Så ni har något på gång eller? Frågar han med samma flin.
- Hon är fin och så,men vi känner inte varandra så bra för att ha ett förhållande och jag hade inte klarat av att ha ett distansförhållande på så långt avstånd,berättar jag och Felix nickar.

- Exuse me,you can go in to Lexie now,säger en sjuksköterska.
Vi båda reser oss upp från soffan och vi går in till Lexies rum. Rummet är ganska tråkigt,nästan som alla sjukhusrum är. På hennes nattygsbord står det en bukett med röda rosor.
- Hur är det med dig? Frågar jag samtidigt som Felix stänger dörren.
- Kunde ha mått bättre,svarar hon och ler trött.

Hon har nog inte sovit mycket inatt.
- Vem är blommorna ifrån? Frågar jag och pekar på blommorna.
- Jag vet inte,kolla om du vill,svarar hon och ler.
Jag tar upp kortet ifrån blombuketten och på framsidan är det en nallebjörn som kramar ett hjärta.
- Vad står det? Frågar Lexie.
" Hoppas du blir frisk snart! Med kramar från Katia och Daff ❤️ " läser jag.
- Vad fint,ni får hälsa dem när ni ses,säger hon.

- Har doktorn sagt något,om du har några skador? Frågar Felix.
- Jag har en liten hjärnskakning,brutet revben och en spricka i armen,säger hon.
Jag kollar på henne med sorgsen min.
- Helst hade jag velat krama dig nu,men det kan jag inte ju,säger Felix.
Hans min visar att han är deppig han med.

- Jag kommer inte att kunna åka hem med er i övermorgon på grund av att mina skador inte hinner läka,berättar Lexie.
- Så jag kommer ringa mamma,så får antingen hon,pappa eller Hampus åka hit. Eftersom ni inte kan stanna hos mig för era skolor börjar och ni måste fortsätta jobba i studion,lägger hon till.

• Lexies perspektiv •

Deras blickar är medlidande,men tillslut nickar dem och håller med mig.
- Hur länge behöver du stanna här? Frågar Ogge som nu har satt sig på sidan av min säng.
- 1-2 månader tar det för att allt ska läka,svarar jag.
- Så du ska behöva stanna i det här rummet i 1-2 månader?! Frågar Felix.
- Japp,suckar jag.