Du är den jag behöver,du och ingen annan. f.s

Kapitel 34

Felix perspektiv:
Mina händer är nerkörda i mina framfickor samtidigt som jag går med raska steg mot Starbucks. Jag behövde inte ens tänka på om jag skulle möta upp Lexie eller inte. Det var självklart att jag skulle gå dit,nu kan vi förhoppningsvis få slut på alla missförstånd.

Jag hinner inte gå så långt innan en tjej jag känner igen hamnar inom mitt synfält. Det är Smilla. Någon jag helst inte velat träffa nu. Det är inte så att jag inte gillar Smilla. Hon är både snäll och trevlig,men hon är bara en vän för mig. Däremot vet jag inte riktigt om hon vet om det. Något jag märkt på sista tiden är att hon ofta kommer för att prata med mig när Lexie eller någon annan tjej pratar med mig. Och senast vi skulle ha en filmkväll med några kompisar var hon ganska närgången. Men som sagt är hon bara en vän för mig,då den ända som betyder något på det sättet för mig är Lexie.

- Hej Felix! Säger hon och hennes rosa läppar är formade i ett stort leende.
- Hej Smilla,säger jag men inte riktigt lika glatt.
- Vart är du på väg då? Säger hon och sätter sin hand på min arm.
- Jag ska möta Lexie på Starbucks så jag måste gå nu,om du ursäktar,svarar jag.

Jag tänkte precis börja gå vidare då jag stoppas av något väldigt oväntat. Smillas läppar. Smillas läppar som kysser mina. Smillas läppar som känns så fel mot mina. Smillas läppar som aldrig kommer kännas som Lexies.

När jag väl insett vad som pågår knuffar jag snabbt bort henne. Själv är jag nästintill paff. Något Smilla också verkar vara. Antagligen eftersom jag knuffade bort henne. Det var nog inte det första hon tänkt skulle hända,när hon kysste mig.

- Lägg av!,Jag puttar bort henne från mig.
Inte någon hård knuff men ändå så hon måste backa ett antal steg från mig.
- Vad? Hennes ansiktsuttryck är förvånat men ändå sitter det ett leende på hennes läppar som jag retar mig extremt mycket.
- Jag gillar Lexie! Okej? Och vet du vad? Jag inte bara gillar henne,jag älskar henne.
- Jag vet.. Det har synts så mycket på dig. Att du gillar henne alltså. Men jag ville ändå försöka för jag gillar dig Felix. Men jag förstår om du inte gillar mig på det sättet,förlåt.

Hon ser allt annat än glad ut. Hennes axlar har slokat och hennes leende som satt på hennes läppar är nu borta. Istället hänger mungiporna neråt och hon kollar ledsamt på mig.

- Förlåt Smilla. Men jag kan inte,jag älskar Lexie,svarar jag och kollar ursäktande på henne.
- Jo,jag har märkt det,säger hon och skrattar humorlöst.
- Gå och vinn hennes hjärta nu,lägger hon till och ger mig en snabb kram innan hon går förbi mig,ner för gatan igen.

Jag ser henne runda hörnet förbi en restaurang,och vänder mig om igen. Jag pustar snabbt ut. Denna förmiddagen har ju hittills överraskat mig väldigt mycket.

Jag fortsätter att gå mot Starbucks som jag nu har bara några meter framför mig. Ut ur dörren kommer Lexie utspringande med kinderna dränkta av tårar. Hon springer förbi Starbucks,bort från mig.
Snabbt springer jag efter henne. Är det något som har hänt med henne,vill jag vara den som tröstar henne.

- LEXIE!! Ropar jag för att hon ska vända sig om.
Men hon springer bara vidare,hon borde hört mig. Så alltså vill hon inte stanna.

Jag ökar stegen och får tag i hennes handled. Mina steg stannar tvärt och då stannar jag samtidigt henne. Hon vänder sig om,och hennes ögon är rödsprängda.

- Nej! Släpp mig,säger hon högt. Nästan skrikandes,men inte riktigt. Folk som går förbi vänder sina blickar mot oss och jag försöker lugna ner henne.

- Lexie! Skrik inte. De kan tro att jag skadar dig eller något,säger jag strängt och tydligt för att få henne att hon ska förstå,att hon borde lugna ner sig.
- Det är ju precis det du gjort,svarar hon inte lika högt,men hennes röst är svag.
- Va? Lexie jag har inte skadat dig. Kan du inte följa med mig hem så kan vi prata om det här,ger jag som förslag,samtidigt som jag ger henne ett uppmuntrande leende.

- Du har skadat mig inombords Felix! Du ljög för mig i lördags! Du sa att det inte var något mellan dig och Smilla,men nu står ni och kysser varandra. Jag fattar om du inte vill vara tillsammans med mig,men du hade ju inte behövt ljuga för mig,säger hon samtidigt som några tårar tävlar ner för hennes kinder.

- Lexie,lyssna på mig,okej? Det var hon som-
- Nej Felix! Du behöver inte förklara. Du gillar henne och det är okej,men du ska veta att jag fortfarande älskar dig.
- Lexie! Förlåt,vänta! Jag kan förklara,desperat försöker jag hålla kvar hennes arm men hon drar sig undan.
- Jag orkar inte med alla dina förklaringar,suckar hon och vänder sig om samtidigt som hon börjar springa igen.

Men den här gången springer jag inte efter. Jag sumpade den sista chansen att kunna få tillbaka Lexie. Allt det här är mitt fel. Om jag hade gått 5 minuter senare hade jag aldrig mött Smilla och då hade hon aldrig kysst mig. Då hade Lexie aldrig sett det,och då hade jag kanske fått tillbaka världens finaste tjej.

Men jag sumpade det.

-------------------------------------------------